Det som Bernie Sanders beskriver som “extremt orättvist” är en katastrof för miljontals palestinier

En palestinsk pojke söker efter sin familjs tillhörigheter i ruinerna av sitt förstörda hem, vilket förstördes vid ett israeliskt flyganfall i Gaza City den 27 mars 2019. Adel Hana | AP

ERUSALEM“Palestinier behandlas extremt orättvist.” Jag kom att tänka på detta citat av senator Bernie Sanders (I-VT) när jag tittade på dokumentärfilmen “1948: Creation and Catastrophe”. Begreppen “rättvist” och “orättvist” och till och med “extremt orättvist” är något som kommer i åtanke när barn blir osams på lekplatsen eller kanske vid tvister inom familjen när föräldrar behandlar ett av syskonen på ett sätt som är “extremt orättvist”. Men inte när man diskuterar en nationell katastrof.

När vi ser vad sionisterna har gjort i Palestina, när vi förstår omfattningen av vad som gjordes mot palestinierna, förefaller inget begrepp vara mer lämpligt än “katastrofalt”. I dokumentären, som är underbart regisserad av Andy Trimlett och Ahlam Muhtaseb, ställer dr Farid Abdel-Nur från San Diego State University frågan:

“Var etableringen av staten Israel så viktig att oavsett vilket pris palestinierna fick betala för det så var det värt det? Eller var det något fundamentalt fel med ett projekt som bara kunde förverkligas genom tvångsförflyttning av hundratusentals människor?”

Han avslutar med att säga: “Om upprättandet av staten Israel historiskt sett var fel, uppstår frågan nu, hur rättar man till detta fel?”

Ingen känsla av hopp
Abu Ramzi, född och uppvuxen i Jaffa, upplevde katastrofen 1948. Han kommer väl ihåg Jaffa. Några dagar efter att han hade sett filmen i Washington sa han till mig: “Vad som saknas i filmen är att den inte visar hur vi levde tillsammans. Den visar bara konflikten och bombningarna, men vi levde sida vid sida, judar, muslimer och kristna.” Han var ledsen över att filmen enbart fokuserade på tragedin och inte lämnade något utrymme för hopp.

Abu Ramzi fortsatte: “Människor utifrån kommer att se den här filmen och de kommer inte att förstå att den enda lösningen är ett enda land, en stat där vi alla bor tillsammans igen utan stridigheter.”

Den här dokumentären visar oss, som den nu bortgångne [2013] Yoram Kaniyuk, författare och journalist som intervjuades ingående i filmen sa: “hela tragedin var ögonblicklig”. Han beskrev vad han, som en ung soldat som deltog i den etniska rensningen av de palestinska städerna Lydda och Ramle, såg: “Där var araberna som brukade bo där, och där var människorna som kom från Auschwitz och Majdanek och de vann, de intog städerna.”

Kaniuk avslutar sin beskrivning av detta fruktansvärda mänskliga drama genom att säga, “och det är inte så att det var rätt eller fel; det var bara ett faktum.”

Tvångsförflyttning och övertagande
Kaniuk var en av Israels ledande författare och journalister. Trots att han av många ansågs progressiv kunde han aldrig erkänna att det som hände i Palestina, och särskilt i Lydda och Ramle, var kategoriskt fel. Han beskrev vad han såg med sina egna ögon – hur överlevande från Förintelsen fördes från Europa och, av sionisterna, lovades ett liv och en framtid i ett mytiskt, snarare än ett historiskt hemland.

Dessa överlevande hoppade av lastbilarna och uppmanades att flytta in i de tomma bostäderna, där de rättmätiga ägarna hade fördrivits bara ett fåtal timmar tidigare. De judiska överlevarna fick dessa palestinska hem, där ägarna just genomgått en händelse som, om än inte var identisk med deras egen ändå var liknande beträffande avsikten hos förövarna och synnerligen tragisk och traumatisk. “Vi såg om och om igen, när judarna flyttade in i de palestinska hemmen så stod kaffet fortfarande kvar på bordet, fortfarande varmt.”

Inte minsta hopp
En annan israel som intervjuas i filmen är Mordechai Bar-On. Bar-On är en välkänd israelisk historiker och tidigare utbildningschef i IDF (Israeli Defense Forces). Han är en sansad person och enligt sionistiska politiska normer till och med progressiv. Även han deltog, som ung officer, i den etniska rensningen av Palestina 1948 och säger klart och tydligt att han inte känner någon ånger. Han påminner sig om en händelse där han sköt och dödade en palestinier som försökte att återvända till sin egendom och säger: “Jag känner ingen ånger. Jag var tvungen att göra det.”

Bar-On erkänner också att situationen för de palestinska flyktingarna är en fruktansvärd tragedi men tillägger att han inte vill att de ska återvända, eftersom “Israel inte har råd med det.” Om flyktingarna skulle återvända så skulle det inte längre vara ett land där “jag vill leva”. Uppenbarligen är tydligen det en bra anledning för att 5,5 miljoner människor ska bo i flyktingläger – så att israeler ska ha ett land där de vill bo.

Den palestinska flyktingen Abdul Ghafour Abdulrahman, 85 år, som bevittnade “Nakba” eller “Katastrofen”, framför en väggmålning i flyktinglägret Kalandia den 18juni 2014. Muhammed Muheisen | AP

De flesta israeler som deltog i denna dokumentär står till vänster på den politiska skalan i Israel. Nästan alla ger uttryck för empati rörande palestiniernas situation. En sa till och med att deras situation påminde honom om vad han själv upplevde som judisk pojke i Polen under den tyska regimen under andra världskriget. Men de tystnade inför ett fördömande. Majoriteten av israeler – oavsett om de står till vänster, höger eller i mitten på den politiska skalan – avstår från att fördöma de fruktansvärda brott som började 1948 och som har fortsatt till denna dag.

Min vän Abu Ramzi har rätt när han säger att filmen inte inger något hopp. Därför att under de nuvarande förhållandena, när israelerna har alla rättigheter och de bor lever på bekostnad av palestiniernas rättigheter, så finns det inget hopp.

Hopp existerar men bara i ett postsionistiskt Palestina. När politiker som Bernie Sanders kommer att ha mod till sig och kalla den etniska rensningen, folkmordet och apartheiden – alla de brott som Israel begår och fortsätter att begå till denna dag – vid deras rätta namn och inte beskriva dem som bara “extremt orättvist”.

Abu Ramzi vet, liksom många andra, att det finns hopp för ett fritt Palestina, ett Palestina där människor är jämlika, med en lag för alla medborgare och där flyktingarnas rätt att återvända ses som en välsignelse och en möjlighet och inte en olägenhet.

Översatt av: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln >>

  1 kommentar for “Det som Bernie Sanders beskriver som “extremt orättvist” är en katastrof för miljontals palestinier

  1. Gösta Lilja
    2019-05-13 kl. 20:36

    “Om upprättandet av staten Israel historiskt sett var fel, uppstår frågan nu, hur rättar man till detta fel?”

    Ett sätt att rätta till det historiska felet är att israeler med europeisk bakgrund återvänder till Europa och den kultur där de hör hemma. En enkel sak jämfört med alla tragedier i samband med resor och svårigheter med integration av människor som har kommit och kommer från Mellanöstern.

    En stor vinst borde vara att dagens migranter kan återvända till sina hemländer och bidra med ny kunskap och hjälpa till med nödvändig återuppbyggnad av förstörda samhällen.

    Det finns många som går och hoppas på en rättvis fred mellan israeler och palestinier. Hur i herrans namn skulle den freden se ut? Bestulen på egendom och alla rättigheter. Ett helt liv som statslös flykting övervakad av världens demokratier och FN. Oskyldigt dömd. Vad kan det vara värt tro?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.