Varje dag pågick demonstrationer i Phnom Penh; oppositionspartiet CNRP (Cambodia National Rescue Party) gick med petitioner till västerländska ambassader, och turister avråddes från att vara ute på gatorna och komma i kontakt med demonstranterna som färdades på lastbilsflak till mötena.
Jag följde ändå med mot den franska ambassaden och blev rejält hotad ett par gånger, kanske som varande en spion på väg att kartlägga särskilda personers agerande.
Det hade nämligen förekommit stenkastning mot premiärminister Hun Sens hus vid Freedom Monument. Där stod militärpolisen i hundratal när jag kom förbi senare, iförd skottvästar, hanterandes automatvapen, unga killar som var ”triggerhappy”, som det sades.
Hun Sen, som ännu sitter vid makten efter Parisöverenskommelsen på 90-talet, lär ha en privat armé på 4.000 man, och mer än 2.000 generaler.
Vad har hänt efter 2013?
Ändå har det skett förändringar sedan 2013. Angkor Vat drivs numer i statlig regi och är inte outsourcat längre.
Men med yttrandefriheten är det ännu inte gott ställt.
Kem Ley som både var politisk aktivist men framförallt radiojournalist mördades förra året. Han höll på att kartlägga hur Hun Sen-regimen skyddade utländskt kapital från beskattning, och hur landgrabbing sker med hjälp av bland annat kobraormar för att ge plats åt utländska intressenter. På den Kambodjanska landsbygden är analfabetismen ännu utbredd, men det talade ordet kan många förstå, och det var antagligen det som gjorde Kem Ley kontroversiell. Mördaren greps efter att ha skjutit honom på en Caltexmack i Phnom Penh under morgonkaffet. Men den officiella bilden är att mordet skedde efter en privat tvist om ett landområde.
Man får lätt en känsla av att det spökar i Kambodja, en sanning står mot en annan, men majoriteten av Kambodjanerna är ändå övertygade om att mördaren var lejd. Det är också troligt eftersom det går att misshandla parlamentariskt valda CNRP-politiker, bara få ett års fängelse för det, och därpå befordras till general.
Det är vad Kong Saphea och Nhay Chamroeun fått erfara efter att de i okt 2015 blev nerslagna och söndersparkade utanför parlamentet. Händelsen filmades av den smarta, nya generationen som vuxit upp efter inbördeskriget när Vietnam lämnade Kambodja.
Sebastian Strangio, en utmärkt journalist och essayist, som jobbat i Kambodja i åtta år, skriver i Mekong Review att oppositionen samtidigt har ett västerländskt perspektiv på begreppet demokrati och nästan helt bortser från kopplingen till den buddistiska traditionen där mäktiga politiker plötsligt kan få en stark karma enbart för att de är rika och vunnit en auktoritet som inte kan omkullkastas, eftersom den tillhör en annan dimension. Liksom Pol Pot och hans ministrar använde religionen för att vidmakthålla maktordningen, görs det också av Hun Sen. Det här är en tradition som spökar ända från Khemer Empire och medeltiden.
Jag minns att Vann Nath, som nu finns översatt till svenska, beskrev i sin dokumentära roman Ett kambodjanskt fängelseporträtt, hur han blev satt i tortyrfängelset S-21 för att som konstnär måla av ett porträttfoto från morgon till kväll. Slutligen förstod han att det var Pol Pots ansikte, som skulle sättas upp på gator och torg. Det är en suggestiv skildring av hur en persons karisma tar gestalt och skapar en insikt hos upphovsmannen, nämligen den att han inte kommer att överleva om han inte fortsätter att måla av sin diktator.
Humanitära organisationer
Oppositionsledarna Sam Rainsy och Kem Socha, som startade organisationen The Center of Human Right respekteras inte av många idag. Den förre har flytt landet undan ett fängelsehot och den senare har periodvis suttit i husarrest. Det är först i vår han kandiderar som partiledare för CNRP. Bägge har i bästa ”Trumpanda” beskyllts för korrupta affärer och umgänge med prostituerade.
Jag tar mig till gata 99 i Phnom Penh där organisationen ligger, och där även Licadho (en annan människorättsorganisation) finns, känd för Sveriges radio efter att en svenska, som deltog i en av deras demonstrationer, blev satt i fängelse ett dygn. På The Center of Human Rights träffar jag en irländsk kvinna som undrar vem jag har fått uppdrag från. Hon hänvisar sedan till deras hemsida där artiklar om kommande val finns länkade.
Jag frågar om jag inte kan få ett personligt samtal istället, men hon ber mig skicka frågorna via mejl, så får hon se… Jag skickar en fråga om vad de tänker göra om det fuskas i kommande val, och inför hotet om inbördeskrig som Hun Sen utfäst. Men jag får inget svar.Då ringer jag henne och får veta att hon är sjuk, men att hon kommer att svara på mitt mejl.
På liknande sätt är det hos Licadho – jag skall få träffa en man som kan franska och engelska, men som för tillfället är i ”provinsen”. Jag får hans nummer och kan skicka ett sms, men får inte ringa, eftersom han är för ”upptagen”. Dagen efter är jag ändå åter på plats och får veta att han fått mitt meddelande och snart skall höra av sig. Men något svar kommer inte. Det är något som inte stämmer – det spökar igen.
Spökandet i Kep
Jag minns 2013 då jag besökte i Kep, fransmännens och guvernörernas Saint Tropez i sydöstra Kambodja. Jag fotograferade en av deras villor och fick veta att det spökade just där. Barnen hade drunknat en morgon liksom föräldrarna som försökt rädda dem men blivit ivägdragna av strömmarna.
De fick aldrig någon begravning och irrar därför ännu omkring på balkongen om nätterna med utsikt över havet. Det sägs vara så att den som inte får en riktig begravning inte heller kan inkarneras till ett nytt liv och därför får irra omkring rotlös i evighet.
Kanske är det också något av Kambodja förbannelse – att som land alltid ha haft svårt att hitta sin identitet. Landet har för väst varit en buffertzon mot kommunismen i Kina och Vietnam, en handelsplats för utländska intressen och ett paradis med tanke på sin billiga arbetskraft. H&M står visserligen bara för en del av de utländska intressena, men till USA exporteras det för en miljard dollar per år.
Identitetsproblem
Det här är även ett identitetsproblem som oppositionen idag brottas med. Filmaren John Pirozzi, som har gjort den utmärkta dokumentären Don’t think I’ve forgotten, Cambodia’s lost Rock and Roll, åkte runt i landet under tidiga 2017 och föreläste om sin film. När jag (på en av musikskolorna i Kampot i samband med en sådan filmvisning) påpekade att oppositionen har vissa stråk av de Röda Khmererna, gick ett sus genom publiken. Han svarade då:
– Förstår du inte att folk genomgått så mycket här att de måste ha något att hålla sig till.
– Är det något att bli – extremnationalist? – för det var just det de Röda Khmererna var, frågade jag.
Regissören som var fotograf i filmen Citys of Ghosts blev något ställd.
Vi samtalade en stund efter filmvisningen, men jag kände mig bortkollrad som västerlänning, som aldrig kan förstå Kambodja på riktigt. Kanske tänkte jag identitetspolitiskt, som man kan göra i Sverige. ”Du är inte Khmer, alltså kan du inte förstå hur det är att leva här”.
Korruptionen
Att Kambodja lider av korruption är helt uppenbart. Men vi i Väst – tänker jag, och har Panamapappersskandalen i åtanke – för oss är det lätt att peka på länder som Kambodja, för att visa hur makt korrumperar. Men skillnaden är egentligen bara att här syns det mer än hemma. Hos oss är korruptionen mer ”civiliserad”.
Men klimatet har hårdnat. Även fast priserna gått upp med ökad moms, och en medelklass börjat ta gestalt, åtminstone i Phnom Penh, har ett flertal journalister skjutits. Det finns en lista på de som blivit mördade efter Parisöverenskommelsen då FN började ”implementera demokrati” i Kambodja, då hjälporganisationerna kunde strömma in.
En av regeringens åtaganden har samtidigt varit att ge kvarvarande Röda Khmerfamiljer en bit land i närheten av pepparodlingarna i Kep. Dock finns ännu motsättningar mellan stad och land som den kinesiska kulturrevolutionen underblåste genom att stötta de Röda Khmererna.
Bistånd och extremism
Hur lösa den? Trots all biståndshjälp och alla NGO-organisationer är Phnom Penhs stadskärna något av den privilegierade medelklassens bildningscentrum. Men bara någon kilometer utanför finns ghettona.
Om inte profithungern givits fritt spelrum i landet, och Västländer istället hjälpt till att skapa bra skolor – även för de mindre bemedlade – kanske situationen varit en annan.
Det glöms lätt att USAs bombningar i Kambodja (under Vietnamkriget) fick de röda Khmererna att växa, vilket var en naturlig utveckling för ett extremistiskt parti. Under senare år har världen åsett hur IS nästintill skapat ett nytt världskrig, som tog sin början i Falluja under USAs ockupation av Irak. Vad kan väntas av nästa val i Kambodja? Inbördeskrig? En sönderslagen Vietnamesisk marknad när oppositionen åter kan gå lös med sin våldsamma nationalism?
Kanske ett mer konstruktivt stöd till självhjälp kan åstadkomma bättre levnadsvillkor? Biståndsorganisationer som Sida borde inte ösa in pengar i Kambodja utan att engagera sig i vart de tar vägen.
Den Kenyanska fredspristagaren Wangari Maatha visade med sitt biståndsprojekt Green belt movement att det kunde planteras nya träd efter att utländska företag skövlat skogarna och förstört det ekologiska systemet. Poängen var att Kenyanerna fick lära sig att bli självförsörjande genom sitt eget arbete.
Liknande borde kunna göras i Prey Lang, i nordöstra Kambodja, där just regnskogarna håller på att exploateras av utländska intressenter.
Kan det vara en sådan hjälp från utlandet idag som till sist kan hjälpa Kambodja på fötter? En som ställer krav och vill bidra till att bygga upp en självförsörjande identitet. Kanske något att diskutera inför det kommande valet 2018?
För det bör inte glömmas att just det var en av Pol Pots huvudsakliga mål; att bli fri från utländskt inflytande. En dröm som vi vet hur den slutade.
