Det stora priset och det väldiga biblioteket

lenin-varberg

Lenin i Varberg

Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou samt Mikael Wiehe är alla kända för en bredare allmänhet. Gemensamt för de sju är att de i tur och ordning, från och med 2009 till och med i år, har förärats ”Jan Myrdals stora pris” på 100 000 kronor vardera. Utmärkelsen har också ett annat namn – Leninpriset – och skall enligt statuterna tilldelas en person, man eller kvinna, som förtjänstfullt verkat i Jan M:s samhällskritiska och upproriska anda.

Även en liten Myrdals-premie finns: det så kallade Robespierre-priset på 10 000 kronor. Detta hederstecken skiljer sig från Leninpriset enbart vad gäller namnet, prissummans storlek och den belönades lägre ålder.

Själv har jag varken fått något stort eller litet JM-pris eller ens blivit nominerats, i varje fall inte ännu. Emellertid bidar jag min tid. Inom kort sätter jag punkt för en drygt 900-sidig levnadsteckning av den tyske folkuppviglaren och sättarlärlingen Joseph Buttermilch (1802-1829), och skulle det arbetet bli en kritikerframgång, så kan turen vara min framåt 2017 – lagom till 100-årsminnet av bolsjevikernas revolution och Myrdals 90-årsdag.

Men skämt åsido! Jag skulle aldrig ta emot ett Leninpris. År 2013 tackade Susanna Alakoski – ”Svinalängorna” – nej till såväl pris som prissumma och uppgav som skäl att hon inte ville förknippas med totalitära ideologier. Jag skulle resonera på samma sätt.

Det låter sig förstås sägas. ”Dina utfästelser är totalt värdelösa eftersom du inte riskerar något alls”, skulle mina belackare genast invända. ”I ett skarpt läge, det vill säga ställd inför Myrdalsällskapets välkammade Leninjury, skulle du kanske småle generat, stoppa tusenlapparna i fickan, resa söderöver och slå runt på Sacré-Coeur i Paris.”

Självfallet kan den möjligheten inte uteslutas. Men ett sådant uppträdande vore djupt föraktligt i skenet av vad jag nyss skrivit, och all min heder – i den mån jag har någon – skulle definitivt och slutgiltigt gå förlorad.

Under största delen av sitt vuxna liv hade Vladimir Iljitj Lenin ett enda mål för ögonen: själva maktövertagandet eller, med ett generösare ordval, revolutionen. Men i praktiken var den så kallade oktoberrevolutionen 1917 en statskupp eller, om jag fortsätter att vara rundhänt, ett slags minoritetsrevolution. Lenin och hans edsvurna tog ensamma hela makten. Andra möjligheter fanns, även om lidandet var oerhört och läget kaotiskt. Bolsjevikerna kunde ha samverkat med åtminstone något av de övriga partierna, avstått från att upplösa den konstituerande församlingen, sökt mildra kollisionen med landsbygdens utarmade bondemiljoner, lämnat sovjeterna i fred och, rent allmänt, sakta men säkert fullföljt brytningen med tsarväldet. En sådan – mera återhållsam – politik kunde ha möjliggjort demokratiska landvinningar och gradvisa reformer.

Men just dessa fack tillhörde aldrig Lenins starkare sidor. Den spirande demokratin i en rad kapitalistiska länder avfärdade han i regel som bedrägeri, illusion, sken och utanverk. Också på den reformistiska kampen tenderade han att se med skepsis. Reformer var något som de makthavande beviljade med ena handen och sedan återtog med den andra. På så vis, menade Vladimir Iljitj, splittrades och demoraliserades arbetarmassorna.

Genom att lägga tonvikten på slutmålet – revolutionen – försummade Lenin nuets möjligheter. Följden blev att tsarväldets despoti kom att återuppstå i Sovjetstaten, låt vara med andra förtecken och med verklig styrka först på 1930-talet.

Jan Myrdal har varit leninist i mer än sjuttio år och, så vitt jag kunnat se, aldrig riktat någon principiell kritik mot den obestridde bolsjevikledaren. Jag tror att JM:s ideologiska bagage, leninismen, i rätt hög grad har bidragit till att deformera och korrumpera hans politiska tänkande. Till exempel betraktar Myrdal det paranoida Stalinväldets epok som socialistisk – låt vara med avsevärda brister – medan han dömer ut Leonid Brezjnevs era som ”en fascistisk diktatur av Hitlertyp”. Det ena påstås ha övergått i det andra genom ”en borgerlig kontrarevolution”. Det säger sig självt att denna vettlösa propagandateori saknar all rim och reson: intet gott sagt om Brezjnevs vintriga rike, men det kan, trots svällande militära och industriella muskler, i vidrighet aldrig mäta sig med Stalins terrorstat.

Att 1960-, 70- och 80-talens Sovjetsamhälle var fascistiskt sökte JM underbygga med en egenhändigt fabricerad och hegelianskt färgad fascismdefinition (sid 222 i Skriftställning 12 [Norstedts, 1982]). I dag går Henrik Arnstad i Myrdals fotspår i liknande ärenden. Under en följd av år fick vi också veta, i den ena skriftställningen efter den andra, signerad JM, att ett tredje världskrig med Sovjet i angriparrollen var i princip ”oundvikligt”. Den som inte trodde honom rekommenderades att bege sig ner till Centraleuropa och studera de blivande slagfälten …

För drygt tjugofem år sedan ägde massakern på Himmelska Fridens Torg rum i Beijing. Då förklarade Myrdal att ”en fascistisk militärregim” hade tagit makten (Expressen, 1989-05-24) samt att kommunistpartiet i Kina urartat till ”en fascistisk maktapparat” (Aftonbladet, 1989-06-09) av samma typ som i nazisternas Tyskland. I en senare tidsfas bytte JM fot och svängde 90 grader. Då hette det plötsligt att massakern – på de tusentals studenterna – sannolikt var nödvändig för att avvärja ”ett Bosnien i miljardomfång och ett möjligt krig i Stilla havet”.

Det här nyckfulla pendlandet mellan undfallenhet och överdriven glöd är, föreställer jag mig, något som Myrdal insupit med den leninistiska modersmjölken. Olyckligtvis var Iljitj en tänkare som inte kände igen pluralism eller mångfald ens när dessa läckerheter, garnerade med vattenkrasse, serverades honom på silverfat.

Men det vore orättvist att reducera JM till en simpel Lenin-epigon. Hans livsverk är mångfasetterat och tar just i detta nu gestalt i det fyra våningar höga ”Myrdalbiblioteket” i Varberg. Den fastighet som inrymmer biblioteket har ställts till förfogande av Lasse Diding och Henning Mankell, båda rika som troll, och Myrdals samtliga 50 000 böcker – vartill kommer mycket annat – håller nu på att packas upp och placeras ut. I december i fjol hade noga räknat 15 246 volymer katalogiserats. Omkring 25 procent av allt detta material är exklusivt i den meningen att något liknande inte finns på andra bibliotek i Sverige – årgångarna 1842/43 av Rheinische Zeitung till exempel.

I höst invigs biblioteket.

Med tanke på det nyss sagda skulle jag inte tveka att acceptera ett stort Myrdalspris – förutsatt, givetvis, att jag på något sätt gjort mig förtjänt av det och att jag slapp den klibbiga Leninetiketten. Inte heller till ett Karl Marx-pris skulle jag tacka nej. Det beror inte på att Marx ”hade rätt”, men han var en problemlösare värd respekt och kanske rentav beundran.

Den revolutionära traditionen av Petrograd 1917 är däremot bokstavligen livsfarlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

... är läst 409 gånger!

  29 kommentarer for “Det stora priset och det väldiga biblioteket

  1. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska skriver:

    Jag gratulerar alla som fram till idag fått mottaga Lenin-Priset och
    hoppas att det också efter Jan Myrdal kommer att delas ut genom en fond – en fond för ett rättvisare socialistiskt samhälle!

    Varje morgon jag sätter på radion håller jag på att kvävas av alla reportage utan debatt, en röst som talar direktimporterad från CNN och BBC!

    Idag gällde det Kongo Kinshasa där människor mördas i Kristendomens namn! Dr Denis Mubeikie vädjade nyligen i FN om att fascism nazism och kolonialism som sedan århundraden härjar i hans hemland skulle förbjudas! Israel/USA Europa t o m Sverige lade ner sina röster!

    Fascisterna går i armkrok efter attentatet i Frankrike – i Sveriges Radio P1 vädjar en predikant om förlåtelse!

    Hur skall den muslimska världen någonsin kunna förlåta de Kristna fundamentalisternas övergrepp och utsugning av Muslimska länder?

    Fred i Palestina-konflikten och fascismens övergrepp mot mänskligheten måste stoppas!

    Svenska politiker S och V måste samarbeta. Samla hela vänsterrörelsen till motaktion! Enade vi stå är mer aktuellt än någonsin! Inte en gång till!

  2. Anders Persson skriver:

    I 1930-talet rättegångar emot ”partifiender” utslungades anklagelser emot dem att de sökt stöd hos Hitlers Tyskland. Detta har kritiker både då och senare avvisat som befängt. Att de anklagade i vissa fall medgav att det var sant bara visade att rättegångarna var riggade, har det hetat.

    Kan så vara. Men var anklagelserna och erkännandena nödvändigtvis befängda? Om de var så att ”partifienderna” ansåg att Stalin var ett hot emot både socialismen och Sovjetstatens framtid, vore det då inte motiverat att söka hjälp var än den stod att få? Självfallet, även om det innebar stora risker för att Hitlertyskland skulle kunna utnyttja situationen.

    Ty, det var ju exakt detta som Lenin gjorde i mars-april 1917: lät tyske kejsaren, som ju Ryssland låg i fullt krig med, fixa tåg och biljett, så att Lenin kunde komma till Petrograd och argumentera för separatfred med Tyskland! Detta var ju tveklöst landsförräderi och det har alltid förvånat mig att de som är ute efter Lenins skalp aldrig andragit detta emot honom.

    Men västmakterna ville ha kvar Ryssland i kriget och Kerenskij, den ryska statschefen efter februarirevolutionen var deras man. Där låg nyckeln till den ryska revolutionen, fred med Tyskland.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Jäkla synd att du inte var med då 1917. Du hade alla gånger klarat skivan, det ser jag det.

  4. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska skriver:

    Det fanns dom som var med och som har lämnat ett stort arv efter sig genom berättelser från den tiden, min far född 1904 i Göteborg, övertygad socialist och kommunist! I Tyskland, Sverige och många andra länder i Europa hade socialismen ett starkt fäste – därför reste Lenin runt och förberedde revolutionen.

    Socialdemokratin var rödare på den tiden än idag när dom tappat den ideologiska kompassen helt!

    Vad som sagts och vad som gjorts är helt oväsentligt. Lenins livsuppgift var att förändra världen och krossa tsarväldet och förändra livsvillkoren för människor i hela världen!

    Jäkligt synd att en del som inte vill förändra världen var med – att hitta fel och kritisera det som varit går bra – ingen kan ju försvara sig! Varför inte kritisera dagens fascister som styr och som fortfarande räds socialismen!

    Heja Leninpriset! Heja Socialismen! Förändra världen medan du lever i den!

  5. Björn Nilsson skriver:

    Lenin tillhörde den minoritet av socialdemokratin som var emot första världskriget. Majoriteten förrådde idealen och deltog i det imperialistiska omfördelningskriget. Vad skulle Myrdal ha gjort – uppkallat priset efter någon av de socialdemokrater som skickade ut sina väljare i skytte- och massgravar? Att bolsjevikerna på hemmaplan sopade undan de ‘socialister’ som ville fortsätta med massgravandet är inget att klaga över.

  6. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska skriver:

    Vilka historiska källor det finns att gräva ur! Vilket hjältemod det ryska folket visat genom tiderna från revolutionen 1917 när folket tog makten!

    Ryssar och judar stred sida vid sida tillsammans för att skapa ett nytt samhälle och krossa Tsarväldet!

    Lenin föddes 1870 i ett högborgerligt hem i Simbirsk Ryssland. Täcknamnet Lenin fick han efter floden Lena. Mormodern var judinna och hette Israel Blank. Lenins äldre broder Alexander ansågs som terrorist, hans parti Folkviljan stod bakom mordet på tsar Alexander II. Senare efter ett misslyckat försök att mörda Alexander III uppmanades han att avslöja namnen på de attentatsmän som inte gripits i utbyte mot att friges! Om han vägrade skulle han avrättas! Alexander vägrade och blev avrättad! Detta att hans äldre broder blivit avrättad påverkade Lenin. Det var nu han påbörjade sina studier i Marxism. Han läste också juridik och 1893 fick han tillstånd att bosätta sig i St. Petersburg. Fängslades och fördes till Sibirien, gifte sig 1898 med socialistiska Nadja Krupskaja, medlem i socialdemokratiska partier. Paret utvisades – i exil i Tyskland, Finland och andra Europeiska länder.

    Vid första Världskriget i Tyskland ville Lenin använda strejkvapnet, blev chockad när han läste i Worwärts att Socialdemokraterna i Tysklands riksdag röstat för krigskrediter!

    Vilken historia – vilka folkets hjältar! Vilket filmmanus detta skulle kunna bli istället för den Amerikanska Coka Colan – kulturen med leksakspistoler och biljakter helt utan mening!

    För att inte tala om Stalin och hans historia. Stalin som var en vacker och ståtlig karl, den ene bättre än den andre, storhetshjältar! Stalin var barn till en alkoholiserad skomakare, bäst i klassen, intelligent och skarpsynt, en ledare!

    Dags att hedra dessa storheter och dess folk, ett folk som vid andra världskriget körde de nazistiska lössen på porten och tog hem segern, Sedan dess har packet fascisterna jagat allt som rör sig i Ryssland. Idag har stövlarna dragits på igen!

    Heja Lenin, Heja Stalin! Tack Jan Myrdal för att du håller fanan högt. Segern kommer!

  7. Mats Parner skriver:

    Anders Perssons inlägg är intressant. Han skriver att Lenin tog stöd av den tyske kejsaren och drar sedan slutsatsen att de som åtalades och dömdes i Moskva-rättegångarna 1936-1938 kan ha gjort på liknande sätt och alltså vänt sig till det land där hjälp stod att finna, följaktligen, på 30-talet, till Nazityskland – samt att detta var huvudskälet till att de hamnade på de anklagades bänk.

    Något ligger det antagligen i detta. Under åren 1939–1941 var ju Tredje riket och J. Stalins sovjetstat bundsförvanter, förenade genom den s. k rysk-tyska pakten eller Molotov-Ribbentroppakten. Under åren 1922–1933 var dessutom Rapallo-fördraget i kraft, ett fördrag som bl. a innebar en rätt så långtgående militär samverkan mellan Tyskland och Sovjet. En tradition av ryskt-tyskt samarbete var med andra ord för handen.

    På sid. 201-223 i “Tidens ålder”, även kallad “Skriftställning 16” (Hägglunds 1992) skriver Jan Myrdal ganska ingående om Moskva-processerna. Betecknande är att JM gör Karl Radek till processernas nyckelfigur. Inte minst gör Myrdal stor affär av Radeks s. k “Schlageter-tal” i Komintern 1923 och menar att här finns kärnan i det som följde i processväg ca femton år senare.

    Men rättegångarna i Moskva kan inte reduceras till en fråga om Karl Radeks pålitlighet, inte ens om man – likt Myrdal – också väger in Nikolaj Bucharin och general Tuchatjevskij i bilden (den senare blev för övrigt skjuten rakt av precis som hundratusentals andra utan dom och rannsakan).

    Själv tror jag att mordet på Sergej Kirov den 1 dec. 1934 är det som utlöser processerna, inte Radeks högst eventuella högförräderi. Mordet på Kirov ledde till en lång rad mindre rättegångar i dec. -34 och i jan. -35 och till att flera hundra förment skyldiga likviderades.

    Under de verkligt mörka åren, 1937 och 1938, lär närmare sju miljoner människor ha fängslats och internerats i Sovjet (Gulag-arkipelagen). Omkring en miljon sköts till döds och ytterligare två miljoner dog i lägren – enbart under dessa två år, allt enligt Robert Conquest och många med honom.

    Redan på hösten 1944 eller möjligen någon gång 1945 blev Jan Myrdal medveten om Radeks göranden och låtanden. JM hade då lämnat volontärjobbet på Värmlands Folkblad i Karlstad och, via Göteborg, sökt sig till psykoterapeuten (m mera) Nic Waal i Oslo. Nic var kommunist och ledde in den blott 17-18-årige Myrdal på “Radek-spåret”. Som kuriosum kan nämnas att Nic W också var Karin Boyes terapeut.

  8. Björn Nilsson skriver:

    Conquests ‘forskning’ är stendöd. Riktiga siffror på antalet avrättade och fängslade under Stalins tid togs fram ur arkiven på 1990-talet (av J. Arch Getty och sedan av den s.k. Jeltsinkommissionen). Det är dessa som gäller. Och de är mycket lägre.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Professon Lennart Samuelsson hade en artikel i SvD i januari 2011 med rubriken “Nytt ljus över Stalins roll i mordet på Kirov”. Samuelsson drar på slutet följande slutsats: “… all tillgänglig dokumentation tyder på att det i slutänden rörde sig om ett dåd av just en ensam person”. Den här diskussionen är lärorik.

  10. Christer Lundgren skriver:

    Det är inte korrekt som Mats skriver i sin kommentar, att Tredje riket och J. Stalins sovjetstat var bundsförvanter. Den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten var en icke-angreppspakt – liksom Sovjetunionens motsvarande avtal med Japan.

    Mats funderingar om mordet på Kirov är också ogrundade. En av de väl dokumenterade studierna är J. Arch Getty: Origins of the Great Purges; The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933-1938 (1985). Den har ett 4-sidigt Appendix: the Kirov assasination. Här är några centrala meningar:

    It is widely asserted that Stalin conspired in the assassiination of Serge Kirov in December 1934. Yet the evidence for Stalin’s complicity is complicated and at least secondhand. In fact, if one traces the assertion that Stalin killed Kirov to its origins, one finds that, before the Cold War, no serious authority argued that Stalin was behind the assassination. The KGB defector Alexander Orlov was the first to make such a claim in his dubious 1953 account. Boris Nicolaevsky repeated the story in his influential 1956 essays (his 1936 “Letter of an Old Bolshevik” had not accused Stalin), and it has since been widely accepted in Western academic and Soviet dissident circles… Turning from possible sources (or lack of them) to the circumstances of the assassination, one finds more ambiguity. As Khruschev noted, much in the situation suggested police complicity…

    It is often thought that Stalin and company planned the crime to have a pretext for crushing the opposition. Yet the aftermath of the crime suggests confusion and mindless, unfocused rage… It seemed that the regime, unprepared for the crime and unclear about who should be punished, lashed out in a violent but ad hoc way at traditional enemies of Soviet power. These reactions were reminiscent of the knee-jerk responses of the Cheka during the Civil War, when hostages were arrested and executed in blind retaliation for White actions. Such responses suggest neither a careful plan nor discriminating identification of more important target groups. Stalin would not have needed the killing of Kirov to justify this type or level of repression….

    Neither the sources, circumstances, nor consequences of the crime suggest Stalin’s complicity… all one can say with any certainty is that Leonid Nikolaev, a rank-and-file dissident, pulled the trigger.

  11. Anders Persson skriver:

    Jag håller med Christer Lundgren m fl om att Stalin hade inget med Kirovmordet att göra, liksom att Tyskland och Sovjetunionen inte var bundsförvanter 1939-41. Tyskland verkliga bundsförvanter var Italien och Japan.

    Men man ska dock inte förglömma att, som nu enhetsfrontspolitiken fungerar, Tyskland ”såg mellan fingrarna” med Sovjetunionens onödiga anfall på Finland 1939-41 och Sovjetunionen ”såg mellan fingrarna” med Tysklands invasion av Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike 1940.

    Av samma skäl såg Sovjetunionen 1941-45 “mellan fingrarna” med den brittiska folkmordspolitiken i Indien och den amerikanska rasismen i USA. Allt detta följde ju av principerna om enhetsfrontspolitik i vilka Mats Parner bör vara väl skolad.

  12. Bo Persson, Piteå skriver:

    I den här diskussionen har jag egentligen bara en fråga. Kan det vara så att de motsättningar vi har i dag mer liknar de konflikter vi hade före första världskriget än mellankrigstidens och det kalla krigets konflikter, som vi i vår generation älskar att gräva ner oss i? Lika global som kapitalismen var då, lika global är den idag.

  13. Björn Nilsson skriver:

    Bo!
    Svaret är: ja.

  14. Anders Persson skriver:

    Bosse!
    Det är alltid vanskligt att ge sig på historiska paralleller. Det kan fördunkla omdömet lika väl som upplysa det. När jag forskade kring boken om “Kuppen I Prag” blev jag lite chockerad av att se hur nästan alla, på båda sidor i konflikten, under hösten 1939 drog paralleller till hösten 1914, dvs att det nya kriget skulle bli ett nytt ställningskrig på västfronten. Eftersom Frankrike nu hade den ”ogenomträngliga” Maginotlinjen såg därför allting ganska bra ut …

    Samma sak hände 1948. Som jag beskriver i boken lade sig Tjeckoslovakiens president Beneš för kommunisterna eftersom han såg ett upprepande av 1:a och 2:a världskrigen. Ett nytt 3:e världskrig skulle snart bryta ut. Då kunde han, liksom 1914 och 1939, gå i exil i London, vänta ut krigets segerrika slut och sedan i triumf återvända från exilen.

  15. Bo Persson, Piteå skriver:

    Anders!
    Min fråga var kanske lite oklart formulerad. Men det jag funderar på är om inte motsättningen mellan de imperialistiska krafterna och de antiimperialistiska idag är överordnad motsättningen mellan de kapitalistiska krafterna och de antikapitalistiska.

  16. Anders Persson skriver:

    Bosse!
    Det var ett tag sedan jag diskuterade i de här termerna så jag känner mig lite ringrostig. Motsättningen idag är, såvitt jag kan se, mellan USA-imperialismen och ”resten”. Denna ”rest” består också av andra mindre imperialistiska stater som mer eller mindre motvilligt går i USA:s ledband. Den består också av länder som kanske just nu inte kan klassas som ”imperialistiska” men mycket väl kan utvecklas därhän. Men den dagen den sorgen.

    I den andra frågan hakade jag upp mig på ordet ”antikapitalism”. Det berör något som jag funderat på länge: ”vänstern fundamentala fel”. Ty något har gått fel, och det kanske för ganska länge sedan. Och kanske Mao har skuld däri …

    Det som bl a lades de kinesiska ”revisionisterna” till last var, om jag inte minns fel, att de framhävde ”produktivkrafternas” betydelse till skillnad från klasskampen. Detta kallades ”ekonomism” om jag inte minns fel.

    Men klasskampen handlar ju bl a om detta; hur en klass är reaktionär därför att den av eget klassintresse inte vill utveckla produktivkrafterna. I det halv-feodala Finland var ångsågen förbjuden fram till 1860-talet.

    Men i den ”vänster” jag växt upp med sedan 1960-talet var utvecklingen av produktivkrafterna något som ”vänstern” i bästa fall var likgiltig för, i värsta fall rent fientlig. Man tog för givet att borgarklassen hade förspillt sin forna progressiva sida och nu enbart var reaktionär.

    Att ”Fria Proteatern” på 70-talet med ”Typerna och Draken” solidariserade sig med arbetarklassen är ställt utom allt tvivel, men Sture Ring och hans typografer på DN var ju motståndare till ny teknik. Problemet var hur man skulle förena utvecklandet av nya produktivkrafter med klasskampen.

    Om borgarklassen hade varit emot datortekniken hade kanske ”vänstern” drivit på den, eftersom den då kunde ses som ”anti-kapitalistisk”. Som bekant var ju det sovjetiska kommunistpartiet på 50-talet emot cybernetiken av påstått ”marxistiska” skäl.

    För att avsluta i all hast: felet ”vänstern” har gjort genom åren har kanske varit att man nöjt sig med att man är ”antikapitalister”. Man borde ha tagit lärdom av vad Marx och Engels skrev i III:3 kapitlet i ”Manifestet”. Där gav de en lång lista på ”antikapitalister” man som kommunist borde se upp med.

    Jag känner ganska få vänstermänniskor som ens sett detta kapitel, än mindre läst det. Varför är denna text av M&E så bortglömd?

  17. Christer Lundgren skriver:

    Bara för historieskrivningen, apropå Anders senaste kommentar: Sture Ring och hans typografer på DN var inte motståndare till ny teknik. Tvärtom formulerade de just problemet hur man skulle förena den nya tekniken (utvecklandet av nya produktivkrafter) med klasskampen, d v s vilken klass som skulle dra nytta av de tekniska framstegen. Typograferna på DN (och SvD) slogs inte mot väderkvarnar, utan för arbetsvillkor i takt med tiden. Men den diskussionen hör kanske inte hemma just här?

  18. Anders Persson skriver:

    Tack Christer för beriktigandet. Men det förändrar egentligen inte frågeställningen det minsta. Men det kanske inte hör hemma här …

  19. Kjell Martinsson skriver:

    Kanske kan det i en framtid bli ett Hjalmar Branting-pris till herr Parner. Vem vet?
    Fast då får ju nämnde herre problem med nedanstående rader ur Folkets Dagblad Politiken från den 22 januari 1924 när Branting efter Lenins död formulerade sig sålunda: “Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.”

    (Citerat ur Tal och skrifter XI, sid 232). Häpp!

  20. Anders Persson skriver:

    ”Stalin har måhända mer än någon annan personlighet i den ryska historien omvälvande förändrat förhållandena inom sitt land, och hans politik har avgörande påverkat världssituationen. En person, som har utövat sådan makt, blir alltid identifierad med sitt verk. Han blir symbolen för sitt land, för sin rörelse eller för de idéer han företrätt …

    Stalin har och kommer under lång tid framöver att bli föremål för hängiven dyrkan av miljoner människor. Miljoner andra har betraktat honom med bitterhet och fruktan. Likgiltig var han för ingen …

    Han var den styrande och ledande viljan vid Sovjetunionens konsolidering och uppbyggnad efter det första revolutionära skedet. Det ryska riket utvecklades under Stalin till en stark världsmakt. Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som en ideologi för det moderniserade expansiva världsvälde, som har framträtt på det gamla kejsarrikets ruiner.

    Stalins personliga insatser både som ideologins utformare och dess väktare är större än någon annans inom den styrande kretsen i Sovjet … Tilliten till honom och förtroendet för hans skicklighet har av det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld fylld av faror och ångest som dagens.

    Förvisso ökas dess sorg över ledarens bortgång av oron inför framtiden”

    (Tage Erlander vid Stalins död 6 mars 1953 återgivet i SvD).

  21. Arne Nilsson skriver:

    Jag misstänker att syftet med Kjell Martinssons och Anders Perssons citerande av prominenta socialdemokrater (Branting och Erlander) är att dölja Stalins alla misslyckanden och tillkortakommanden och att de vill sätta en socialistisk krona på Stalins huvud. För det är väl inte för att avslöja Brantings och Erlanders stolligheter som dessa personer citeras.

    Om man tar av sig de ideologiska skygglapparna och tittar på verkligheten så framgår det att varken Stalins eller Lenins politik hade något med socialism att göra.

  22. Björn Nilsson skriver:

    Att lyfta ett efterblivet bondeland till industristat samt att slå ut fascismen tyder på hög grad av misslyckanden och tillkortakommanden. Usch och fy!

    Och uppenbarligen är ‘socialism’ ett begrepp som finns i Platons idévärld och som de stackars sovjetmedborgarna i den verkliga världen med dess verkliga problem och möjligheter inte lyckades nå upp till. (Varför inte slå Marx och Engels i skallen med samma argument på en gång?)

  23. Bo Persson skriver:

    Arne N!
    Blir inte detta bara en lek med ord? Lika litet som Lenin eller Stalin har ensamrätt till ordet “socialism”, så har väl du eller någon annan det?

  24. Anders Persson skriver:

    Ord undergår ju betydelseförskjutningar och det kan ju hända att såsom ”socialism” definieras idag var varken Lenin eller Stalin ”socialister”. Lenin sade ju att ”kommunismen är Sovjetmakt plus elektrifiering” medan dagens svenska vänster skulle säga ”socialism är ökad jämlikhet och ekologiska stearinljus”.

  25. Arne Nilsson skriver:

    Tycker att både Andets P och Bo P har en poäng. Man kan ha olika uppfattningar om vad som är socialism. Därför bör man tala om vad man menar med socialism. Jag börjar därför med en beskrivning av vad socialism borde vara. Därefter en snabbskiss av utvecklingen i Ryssland/Sovjetunionen från 1917 till 1928. Avslutningsvis något om teknisk utveckling och socialism och Marx

    För mig betyder socialism följande. På arbetsplatsen skall de som arbetar där bestämma hur arbetet skall organiseras och genomföras. Ersättning för utfört arbete skall baseas på hur länge man arbetar, hur hårt man arbetar och under vilka omständigheter man arbetar. Tungt och slitsamt arbete skall ge större ersättning. Stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter skall inte vara förunnat ett fåtal. Tunga och trista arbetsuppgifter skall utföras av alla. Vad som skall produceras skall fastställas genom en demokratisk planeringsprocess. Kort och gott. Samhället skall inte vara skiktat i klasser och ingen arbetsför människa skall kunna leva på en annan människa arbete.

    Bolshevikernas maktövertagande i Ryssland i oktober 1917 var ett fullborande av den borgerliga revolutionen. Feodalismen gick i graven. Jorden nationaliserades och dispositonsrätten till jorden gavs till bönderna. Arbetarna tog i många fall över fabrikerna, men detta satte Lenin stop för. I stället blev det statskapitalism. Efter inbördeskrigets slut 1921 infördes NEP med privat- och staskapitalism inom industrin och och ett jordbruk som där bönderna disponerade jorden. Det fanns även ett lantarbetarproletariat som var tvungna att sälja sin arbetskraft till de rika bönerna. På det politiska planet var det en enpartidiktatur. Således ett borgerligt samhälle utan demokratiska fri- och rättigheter trots alla röda fanor och tillhörande retorik.

    1928 var det slut med den ditillsvarande ekonomiska ordningen. Förstatliganden och kollektiviseringar gjorde slut på de privata kapitalisterna och bönderna självständighet. En odemokratisk och centraliserad planering infördes. Den nya byråkratklassen, som hade sin bas inom de översta skikten inom parti, stat, företag och militär, hade därmed krossat sina klassfiender och konsoliderat sin ställning som härskande klass. På det politiska planet var fanns enpartidiktaturen kvar. Ett klassamhälle av ny typ hade fötts. Arbetarklassen saknade makt och inflytande. Byråkratklassen hade förmåner och en livsstil som skilde sig från arbetarklassens. Även detta klassamhälle skulle döljas med röda fanor och socialistisk retorik.

    Jag är överns med Björn N att det skedde en mycket snabb industrialisering i Sovjetunionen efter 1928 och att det var folken i Sovjetunionen som knäckte ryggen på den tyska nazismen. Det senare skedde inte tack vare Stalins geniala ledning, utan snatare tvärt om. Om snabb industrialisering vore ett kriterium för socialism skulle man kunna hävda att en rad stater redan skulle vara socialistiska. Det senaste exemplet skulle i så fall vara dagens Kina. Att en imperialitisk stormakt besegras av en annan stormakt betyder ju inte att segraren är ett socialistisk land. Resultat av första världskriget ger belägg för detta.

    Björn N är lite irriterad på mig för att jag inte ger mig på Marx och Engels. Karl Marx var en stor vetenskapsman som var verksam främst under andra hälften av 1800-talet. Marx har på ett mycket förtjänstfullt sätt bidragit till förståelsen av kapitalismen. Hans undersökningar och böcker är cirka 150 år gamla och hänför sig i stor utsträckning till en perid av fri konkurrens för kapitalismen. Man kan inte kritisera Marx för att han inte kunde spå framåt i tiden. Däremot kan man kritisera de personer som vill använda sig av Marx för att skapa ett system/ideologi som de benämner marxism, som ger svar på livets alla frågor. Det är bara att läsa Marx så finner du lösningen på alla problem. Av olika orsaker fick Engels spela andra fiolen i förhållandet till Marx. Genom att vara verksam i ett företag kunde han bidra till att försörja Marx och hans familj. Efter Marx död blev Engels den första och främste uttolkaren av Marx. Därmed var marxismen som religion skapad. Marx själv lär ha sagt: Jag är inte marxist.

  26. Anders Persson skriver:

    Arne Nilsson vision om ett socialistiskt samhälle är ytterst sympatiskt och har, genom de ”utopiska socialisterna” haft sina förespråkare i 250 år. Men hur går det om de varor som tillverkas på Arnes fina fabrik kan köpas billigare och bättre från den kapitalistiska grannstaten Danmark? Ska det socialistiska Sverige införa skyhöga skyddstullar?

    Ekvationen går bara ihop om Arnes fabrik, tack vare att den finns i ett socialistiskt samhälle, kan producera billigare och/eller bättre produkter än danskarna. Ty vi antar att de stackars danskarna, som ännu lever under en reaktionär klass (borgare), är förhindrade att utveckla produktivkrafterna, bromsade av förlegade borgerliga normer.

    Ty historien visar att borgarklassen inte ersatte feodalklassen, eller feodalklassen inte ersatte slavägarklassen, därför att dessa klasser i någon slags politisk debatt framstod som mer ”mänskliga” eller ”progressiva”, utan därför att de i de våldsamma drabbningar som ägde rum segrade oftare än de led nederlag, just därför att de utnyttjade produktivkrafterna, inklusive ”det mänskliga materialet” mer effektivt.

    Hade inte Stalin tvångskollektiviserat Ukraina hade det nog varit ett trevligare resmål för vänstersinnade under 1930-talet. Men efter 1941 hade det inte funnits mer, befolkningen antingen mördad eller driven österut av Wehrmacht.

  27. Bengt Svensson skriver:

    Jag undrar vad som driver de här passionerade diskussionerna om Lenin, Stalin, Kirov (“Är HAN också död?”, för att citera Pippi Långstrump) etc.

    En del verkar ägna första halvan av sina liv till att vältaligt hylla Lenin & Co och den andra halvan åt att lika vältaligt fördöma dem. Likt några av de mest inspirerade och inspirerande frikyrkopredikanterna, som brukade fördöma de synder de själva skaffat sig alltför god kännedom om i sin gladare ungdom.

    Vi lever i en farlig tid, tycks det mig, och också i en tyst tid. Efter 200 år av alliansfrihet och fred är Sverige på god väg in i Nato. Som på cirkus: ”Får jag be om största möjliga tystnad!”
    Finns det något år efter Natos bildande som ingen av dess medlemsstater fört krig, företrädesvis mot små, fattiga länder i främmande världsdelar? Jag har frågat förr men aldrig fått något svar. Frågan är inte retorisk.

    Tycker svenska politiker att fred är trist? (”200 år! Vi måste förnya oss, annars blir det aldrig några intervjuer på CNN.”)
    Är krig roligt? Enligt Sankt Hillary är det nog så. Och efter Den Helige Obama är väl Sankt Hillary världens nästa stora hopp?

    Vår statsminister var ju i New York häromsistens för att fira 40-årsminnet av USA:s vägran att ratificera FN:s barnkonvention. Han passade då på att besöka Sankt Hillarys välgörenhetsorganisation (Foundation kallas den här och är skattefri). Kanske drog hon historien om Gaddaffi för honom. I vart fall såg han påfallande glad ut på TV efteråt.

    Låt mig avsluta med en sedelärande historia från en skola på Östgötaslätten tidigt 70-tal.
    Det var rolig timme i småskolan, och en liten parvel berättade följande:
    En jägare och en präst var ute och gick i skogen. En hare dök upp och jägaren sköt, men bommade. ”Jävlar, jag missade”, utbrast han. Prästen förklarade då att Gud skulle straffa honom för att han åkallat Den Onde. De fortsatte skogsvandringen, en ny hare dök upp, jägaren sköt bom igen. ”Jävlar, jag missade”, utbrast han åter. Då blev prästen riktigt upprörd och sa åt jägaren, att om han sa så en gång till skulle Gud slunga en blixt mot honom och förgöra honom. Jägaren funderade på detta medan vandringen fortsatte. En tredje hare visade sig med samma dåliga skjutresultat. ”Jävlar, jag missade”, sa då jägaren för tredje gången. Då drog ett mäktigt åskväder upp på himlavalvet, och en blixt slungades ner och träffade – prästen. Efter en stund hördes en mullrande stämma från åskmolnen: ”Jävlar, jag missade!”

    Vilket osökt för tankarna till Den Helige Obama, som ju brukar leka Gud med sina drönare. Fast han svär inte när han missar. Det skulle ju väcka anstöt.

  28. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    I den vision av socialism som jag beskriver finns det inte konkurrens från andra kapitalistiska länder eller företag. Även om det skulle finnas den typen av konkurrens är det inte säkert att det skulle medföra att de kapitalistiska företagen skulle kunna producera varor till ett lägre pris än de socialistiska företagen.

    En anledning till att socialismens idé står så lågt i kurs hos arbetarklassen är de tvångsmetoder som Lenin och Stalin förespråkade och genomförde. Som jag indikerat tidigare så hade tvångskollektviseringarna i Ukraina inget med socialism att göra.

  29. Bo Persson skriver:

    Arne N!
    Kan anledningen inte vara att arbetarklassen är bättre på att bedöma tidens ålder, för att nu tala med Paracelsus, än vad du är?

    Bengt S!
    Frågan vad som driver den här diskussionen skall jag inte ge mig in på. Men om du menar att den inte är särskilt relevant, så håller jag med dig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.