Nu kommer Gellert Tamas serie i Aftonbladet +, Det svenska hatet, ut också som bok. Jag har inte läst serien (som ligger bakom betalvägg), men har läst seriens artikelrubriker och redan två recensioner (DN och UNT), trots att förlagets (N&K) första recensionsdag är 8 november.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta Tamas beskrivningar av vad som hänt i Sverige sedan tvillingtornen föll på Manhattan den 11 september år 2001. Därifrån tar han nämligen sitt avstamp i tiden. Då förändrades världen och då började också synen på världen förändras i vårt land, då fick islamofobin fäste, då fick vi också krig i Afghanistan och Irak (under falska motiv) som var tänkta att återställa den rubbade ordningen. Men så blev det alltså inte. Därifrån emanerar ”det svenska hatet” enligt Tamas, men är det förresten särskilt svenskt?
Enligt recensionerna koncentreras skildringen på Sverigedemokraternas framväxt och tecknar i detalj framför allt Kent Ekeroths ljusskygga karriär. Allt finns med från skolgården, järnrörsnatten och stödet till Avpixlat. Även Peter Mangs, Breivik och den svenske självmordsbombaren finns med. Grundbudskapet verkar vara – som vanligt tyvärr – att Sverige har nonchalerat hotet från den framväxande bruna högern och inte motat Olle i grind.
Jag vet inte vad det är Gellert Tamas (och andra) anser att man borde ha gjort. Åsiktsförbud och tryck- och yttrandefrihetsinskränkningar tror jag knappast att han skulle vilja föreslå, även om det är just sådant som ofrånkomligen ligger outtalat i förlängningen av den ihärdige Henrik Arnstads enträgna arbete. Har det inte hela tiden varit helt glasklart att det var 90-talets gamla skinnskallar, med rötter i Oredsson & Co-kretsen, som idag svingat sig upp till riksdagsparti med snudd på 20%? Vad finns egentligen kvar att avslöja här?
Varifrån kommer hotet?
Förutom detta, som alltså avslöjas gång på gång, så verkar dock något väsentligt fattas i Tamas’ sympatiska försök att förstå sig på vad som händer i världen idag. Men okej, låt oss försöka resonera vidare.
Först kan vi konstatera att det som händer i Sverige även händer på andra håll. Och, högerpopulisterna slog ju inte rot på 90-talet då Lasermannen härjade och Ny demokrati gjorde sin blixtkarriär i svensk politik. Vad kan det bero på?
Att den nya tekniken (som inte fanns då) kan vara ett litet bidrag är möjligt, men knappast den stora orsaken till den framvällande högerpopulismen från Donald Trump till Jimmy Åkesson 2016. Dessa två förhållanden gör att man måste söka efter orsakerna längs andra vägar.
Som jag skrivit förut tycks det finnas en stor blind fläck för vårt samlade etablissemang, både det kulturella och politiska (från Liberalerna till Vänsterpartiet), som jag tror främst hänger samman med den järnhårda underordningen av EU och USA (Nato) och där Ryssland utmålas som det allt överskuggande säkerhetshotet mot oss. Där är vår hemvist, det hägn inom vilket vi är satta att agera.
Gellert Tamas tar sin utgångspunkt i det konkreta här hemma, varför den stora bakgrundsbilden får spela en undanskymd roll. Visserligen finns 9/11 och Irakkriget med, men USAs påbjudna krigspolitik för att ”civilisera” alla utanför EU/USA finns inte med i bilden. Jag tror däremot att det är just här man måste börja letandet efter den djupare förklaring till det kaos som allt mer breder ut sig i världen idag och alltså även till populismens framgångar.
Ryssland och EUs länder är i realiteten hotade av Natos utbredning. Alltså, hoten mot oss kommer inte primärt av de ganska logiska reaktioner man kan spåra från Ryssland, utan av att spänningarna nu snabbt eskaleras på grund av den offensiva politik som USA/Nato tvingar fram. Larmet om tre ryska korvetter i Östersjön dessa dagar är typiskt. De kanske bara ska till reparation i Kaliningrad?
Jag ska inte gå närmare in på de olika krigen som USA/Nato på ett eller annat sätt varit med om att starta, utan nöja med att uppmana dig som läser detta att se serien USAs historia enligt Oliver Stone (kan ses på UR-Play t o m 29 december).
Fascismens framtida ansikte?
Något som jag också saknar i diskussion är vad det är som driver på demokratins sönderfall i Europa (och USA). För, en sak är klar, de nationella demokratierna är hotade. Om det råder det trots allt stor enighet.
Är det då så att det största hotet mot vår svenska demokrati kommer från Sverigedemokraterna? Mitt svar är alltså nej. Inte för att jag tror att deras mål är att stärka demokratin, men de är bara ett symptom på något mycket större. Och det är globaliseringen – den överstatlighet som växer fram inom EU, de nationella parlamentens minskande suveränitet, bankernas totala kontroll över våra privata ekonomier, de transatlantiska handelsavtalen samt all övervakning och personlig kartläggning mm, mm – är delar i fascismens nya ansikte. Den kommer inte alls att se ut som den gamla hederliga fascismen i uniform och stövlar, som SD och deras svans säkert i smyg vurmar för.
Nej, bakom denna utveckling ligger mycket starkare krafter än de populistiska uppstickarpartierna. Dessa är snarare logiska (kanske förvirrade) reaktioner på globaliseringens hot mot vanliga människors livsbetingelser i mycket vid mening. Var finns denna diskussion? Nej, den lyser nästan helt med sin frånvaro.
Nog finns det svenska hatet
Istället går ”vänstern” – den ”anständiga” – i taket för att deras gamle vän och förebild Jan Myrdal publicerat sig i en liten obskyr blaska med vissa – enligt JM – kvaliteter i beskrivningar av det världspolitiska läget, utestängd som han är från de stora tidningarna.
Men, som jag ser det är det här delvis storm i ett vattenglas, som försvårar diskussionen om de pågående krigen och de verkliga hoten från fascismen i våra samhällen. Och hettan i kritiken är stor, närmast oförsonlig. Det skrämmer mig. Självklart kan jag se bristerna i populisternas (de identitäras) samhällsanalys, men det är inte de som idag driver fram fascismen och krigen. De kan möjligen så småningom tjäna som quislingar i en ny europeisk (västerländsk) nyordning under Nato-stövel, där yttrandefriheten redan gått all världens väg. Och de spär på demokrati- och politikerförakt förstås.
Mikael Nyberg, författare och Clartéist anklagar nu både Jan Myrdal och Stefan Lindgren för att närma sig och stryka de bruna medhårs, på Clartés hemsida. Visst finns det risker med att alltför mycket avstå från kritik av dem man av taktiska skäl krokar arm med. Visst kan jag tycka att tonen hos både Myrdal och Lindgren ibland är isande kall. Men läget i världen är idag iskallt. Och nog får de oss vanliga dödliga längre bak i ledet att tveka ibland. Men huvudsidan är ändå att de båda många gånger fått oss att skärpa tanken, höja blicken och urskilja de stora mönstren. Frågan är – som jag ser det – varifrån hotet mot freden och demokratin idag kommer, från populismen (de identitära) eller från USA/Nato?
Och, läs gärna Gellert Tamas bok, men glöm inte att diskutera hur fascismens framtida hångrin kommer te sig.
Både Knut Lindelöf och Svenska Clartéförbundet tycks mig hamna snett i diskussionen kring det taktiska i att samverka med identitära krafter. Clartés styrelse demoniserar genom att bruka invektiv som monster redan i rubriken för sitt kollektiva ställningstagande, ett klassiskt publikfriande grepp för den som vill vinna billiga poänger.
Att man kollektivt rycker ut i just denna fråga som enklast hade kunna hanteras med hjälp av Mikael Nybergs artikel signalerar på karriärsugen intellektualism befriad från intresse att ta ställning när det verkligen behövs i kollektiva kampfrågor av betydelse.
Lindelöf försöker föra in diskussion i ett politiskt sammanhang. Här blir hotet mot den nationella demokratin och ”globaliseringens hot mot vanliga människors livsbetingelser”. Problemet är ”den järnhårda underordningen av EU och USA (Nato) och där Ryssland utmålas som det allt överskuggande säkerhetshotet mot oss.” SD eller identitärer blir i det sammanhanget ett mindre hot.
Det är dock inte USA eller EU som järnhårt underordnar Sverige till att driva en konfrontationspolitik österut. Bildt utmålar Putin som Hitler för att det främjar svenska ekonomiska utvidgningsintressen. Samma när Swedbank och andras operationer i Lettland ska repeteras i Ukraina med hjälp av svenska staten och Bildt än en gång. Sverige har en större andel direkta utlandsinvesteringar än något annat jämförbart land.
Vi driver också en extrem politik för att privatisera skolor, järnvägar och sjukvård för att inte tala om allmännyttan, föredömen samma klasskampspolitik i andra länder och bas för att driva denna företagsamhet utomlands. Det är knappast en tillfällighet att ett svenskt bolag fick en minister invald i ukrainska regeringen.
Sverige är inte pressat av USA att driva den politik vi gör, den är i svenska storföretags och nyliberala samhällsordningens intresse. Vi är pådrivare, inte underordnade.
Tron att det går att få till avgörande förändring genom enhetsfront i utrikespolitiska frågor därför att det gick under en kort tid med relativ självständighet förhärskar fortfarande hos många med erfarenhet av FNL-rörelsen. Utrikespolitiken och inte minst hot om storkrig blir än idag den avgörande frågan med identitärer eller SD som mindre problem. Nyberg väljer istället brutaliseringen av arbetsmarknaden och pekar på nödvändigheten av att konfrontera både högerpopulism och arbetares klassmotståndare.
Mot de allianser som kan behövas mot det stora krigshotet och allmänt mot nationella demokratin tycks Nybergs pekande mot klasskamp i det till synes lilla vara lite fjuttigt. Något svar på de frågor Jan Myrdal tagit upp nyligen ger det inte. Myrdal har poängterat att talet om sömngångaraktig start av Första världskriget döljer att tyska höga militärer lade upp en ekonomisk plan för Europa med riksmarken som styrande valuta.
Militära intressen vävs också nu alltmer samman med ekonomiska. Det skedde under Nato-mötet i Warszawa i somras med Sverige och EU närvarande för en samlad ”hybridskrigsstrategi” mot Ryssland och gemensamt Nato-EU krig mot flyktingar på Medelhavet.
Men Nybergs exempel är inte med nödvändighet fjuttigt. Det saknar en bred appell som samtidigt kan möta både det fascistiska hotet och krigshotet. Men i och med att krigshotet inte är i främmande land utan utgår från klassintressen i Sverige, så är det inte möjligt att alliera sig med identitärer. Krigshotet grundar sig i mycket djupare förhållanden än formella allianser i en tid när Sverige blivit ett nyliberalt experimentland med ett aggressivt finanskapital och en konsumtionsmodell som kräver 4,2 jordklot om den skulle följas av alla.
Men det krävs något mer än de sjukvårdare och taxichaufförer som Nyberg pekar på. Det krävs folkrörelser organiserade över alla gränser som ställer gemensamma krav mot militarism, för social rättvisa och stopp på miljöförstöringen.
En ny fredsrörelse
Det är på gång. Fredsrörelsen träffades i Berlin för en månad sedan med uppslutning från Jordens Vänner internationellt och fackföreningar som socio-ekologisk omställning. Europeiska bonde- och miljörörelsen träffas just nu i Rumänien kring liknande idéer. Det är de perspektiv som både Myrdal och Nyberg tar upp som måste integreras inklusive det ekologiska där världens småbrukarorganisationer är den främsta kraften.
Tord Björk!
Jag tycker fortfarande att det diskussionsunderlag som alliansfriheten.se kommit med och som varit på tapeten här på lindelof.nu flera gånger är den bästa utgångspunkten i sammanhanget.
Tord Björk! (Kortare kommentarer tack)
Men det du skriver har jag inga invändningar emot, annat än att jag inte förstår varför jag ”hamnar snett”. Nog är USA och EU vår politiska överrock, medan förstås storkapitalet rör sig ovanför alltsammans i den globala rymden. Men, visst borde vi kunna välja en annan politik i Sverige. Det är nog hur det ska gå till som vi är mest oense om. Ska vi bekämpa SD, Lindgren och Myrdal och lämna Löfvén och Wallenberg i fred med sina feministiska vapenaffärer? Det var väl en bra fråga? 😉
Jag tycker också att Mikael Nyberg gör ett viktigt arbete med att lyfta fram chaufförer och vårdpersonal som konkreta exempel på den nyliberala tvångströjan. Det jag har svårt att fördra är den fördömande tonen från vissa håll mot Lindgren och Myrdal för deras senaste tilltag. Det är trots allt en taktisk diskussion, medan vi nog är ganska överens om de stora linjerna.
Med reservation för att jag ännu inte lästa Tamas bok – Knuts inlägg är väsentligt. Det man kallar Hatet är inte ett blott socialpsykologiskt fenomen som många recensenter verkar vilja reducera det till. Hatfyllda personer kan möjligen dominera SDs ”stormtrupper”, men de är knappast representativa för SDs väljare. Grogrund för det populistiska partiet har existerat sedan länge – när partierna längs hela skalan inte enbart sviker sina väljare utan också sina medlemmar.
Peststämplingen av JM anser jag vara helt bortitok. En fri skribent ska inte göra taktiska överväganden hit och dit. En utgångspunkt är rimligen att läsarna blir klokare av att de läsa min artikel än att de inte gör det. Och det torde finnas fler alternativ i det politiska agerandet än å ena sidan en enhetsfront (är det någon som ens antytt det, förresten?) och å andra sidan en förlamande beröringsskräck. SDs väljare utgörs faktiskt till stor del av just ”vårt folk”.
Knut L!
I huvudsak håller jag med dig om att SL och JM höjer blicken och urskiljer de större mönstren, en stor tillgång för oss alla under flera decennier.
Personligen har jag dock funderingar var SL faktiskt står i vissa frågor och avser hans syn på Pegidarörelsen i östra Tyskland, främst i Dresden.
Pegida, patriotiska européer mot islamiseringen av västerlandet drog igång stora manifestationer i Dresden som samlade tusentals. Missnöjet var stort i området med hög arbetslöshet och växande sociala problem. Formuleringarna vid demonstrationerna gjorde mig tidigt tveksam. Aktionerna var inte riktade mot islam utan mot islamiseringen av västerlandet. Vilken islamisering? Skeendet utspelade sig samtidigt som flyktingströmmarna vällde in i Tyskland och beslut hade fattats om att stora grupper av asylsökande skulle placeras i området kring Dresden.
Samtidigt lanserade SL den tidigare marxisten Jürgen Elsässer som en positiv kraft i sammanhanget, genom dennes tidning och TV kanal. Så här skrev SL om ledaren på Pegidas måndagsmöten.
”Ledaren för måndagsdemonstrationerna har ett minst sagt brokigt förflutet som dömd för sex och knarkbrott, men han har sonat sitt brott och kommer från en hårt arbetande Dresdenfamilj”.
Elsässer, TV-magnaten landade så småningom i ett rejält magplask när han med händelserna i Köln, då det hävdades att olika unga invandrare/flyktingar terroriserade unga tyska flickor med sexuella övergrepp.
Jürgen Elsässer:
”Låt er inte förskräckas. När ni ser att medborgare är hotade till liv och lem, förhindra det fram med batongen och ut med CS gasen. I nödfall kan också en rejäl mängd skott över huvudet störa.
Och när människoliv hotas, då har ni den rätt, ja till och med plikten att förhindra mordförsök genom målinriktade skott. Ännu är Tyskland inte förlorat. Ännu är ni bättre beväpnade än de invandrande. Men angriparna har fått blodad tand”.
Detta väcker frågor hos mig. De bör ställas ut till diskussion. Ovanstående citat var en uppmaning till polisen med anledningen av händelserna i Köln.
Att försöka uppvigla tyska polisen att avrätta misstänkta brottslingar är i strid med brottsbalken i Tyskland, men även i Sverige. Förundersökning om hets mot folkgrupp skulle nog väckas i vårt land i motsvarande situation.
Har inte sett att SL kommenterat Elsässers oerhört bristande omdöme och inte skrivit under senare tid om Pegida eller Elsässer. Hur ser han på detta idag? Samma grundsyn eller kompletteringar med anledning av dagsläget?
Tänket ovan och det hatiska utspelet kan naturligtvis dras ett par steg längre, vilket det också gjorts av Renaud Camus:
”Hela vår kontinent hotas till sin civilisation och sin självständighet. Hela kontinenten måste göra uppror och framför allt mot förrädarna som överlämnat den till invasionen.
Om några talar om ett inbördeskrig har de trots allt fel. Kampen som ska föras, liknar snarare ett självständighetskrig, ett antikolonialt uppror. Medlen och målen är ett, återvandringen, de återvandrande folkens återfärd hem till sig”.