Äntligen har jag börjat läsa operasångaren (!) Anders Carlbergs noggrant dokumenterande Toner och terror. Musik och politik i Hitlers Europa (2021). Boken sätter myror i huvudet på mig. Nja, det kanske ändå inte är korrekt att beskriva min bestående läsarreaktion så. 

Boken väcker, snarare förstärker, sedan länge kokande funderingar om oss som samhällsvarelser i politiskt trängda lägen, när fri- och rättigheter hotas eller kränks. Hur hanterar vi belägenheten, protesterar vi eller finner vi oss i de rådande sakernas tillstånd?

Carlberg blottlägger, genom att anföra ett otal exempel på kompositörer, dirigenter och klassiskt skolade musiker i Tredje riket, olika bevekelsegrunder för att låta bli att göra motstånd mot den totalitära makten.

Dess intervention på samhällets alla områden. Inte bara musikens.

Det förblir genom läsningen av Carlbergs bok inte längre lika enkelt för mig att som tidigare föraktfullt avfärda och dra alla ”icke-motståndare” över en och samma kam. Generaliserande kasta in dem i kategorin ”medlöpare”

Det måste ses till situationen och de konkreta omständigheterna varför vi människor agerar som vi gör. 

Samtidigt skjuter jag det obehagliga ”vad skulle du själv ha gjort, Ekstrand?” framför mig. 

Jag har ju aldrig på allvar prövats. Därför, ödmjukhet anbefalles utan att därmed ursäkta eller enkelt förlåta dem som valde att inte göra motstånd. Positionen är inte entydig. Liksom lydnadsbegreppet inte är det. Verkligheten är komplexitetens hemmabana.

Jag tar inte upp och går igenom Carlbergs alla väl studerade cases – Furtwängler, von Karajan, Strauss, Lehár bland de mer namnkunniga och för mig kända – men provkartan är bred och belysande. 

Varför inte bjuda motstånd mot en så fruktansvärd regim som den nazistiska? Vilka kunde skälen vara, som nog sällan formulerades explicit av personerna själva. 

Och nu vidgar jag det till att inte enbart begränsa mig till musikerna, utan lyfter problematiken till ett mer generellt plan i dåtidens Tyskland. Men glömmer inte Carlbergs fokus på musikerna. De tydliggör beteendemönstret. Och ger det uteblivna motståndet ett ansikte.

Det fanns förstås tyskar som från början var antisemiter och nazister, därför entusiastiskt hyllade den judemördande regimen. 

Vidare karriärister och cyniker, som till och med anslöt sig till det statsbärande partiet för att klättra på samhällsstegen, vilket de annars inte förmådde. I nationalsocialisternas rike räknades inte formella meriter som tidigare. Även om de titelsjuka älskade att låta sig tilltalas ”doktor”

Och så alla som blev angivare eller informatörer för att hämnas på grannar. Eller för att komma över deras lägenheter när de förpassades till koncentrationsläger. 

De som låg lågt, bland dem flera av de uppburna musikutövarna, för att skydda sina närmaste. De senare kunde vara hustrur och andra släktingar som inte var ”ariskt renblodiga” och löpte risk att hämtas av Gestapo. 

Och vi har dem som ”bara” var rädda om sitt skinn. Säkrast att ”gilla läget” och knipa. Blunda och stänga till.

Slutligen de som försökte att både anpassa sig och åtminstone bjuda ett ”visst” motstånd, placera sig i en gråzon. Den internationellt omtalade dirigenten för symfonikerna i Berlin, Wilhelm Furtwängler, ligger nära till hands att exemplifiera med. 

På det stora hela taget betydde denna, i hans fall, vacklande hållning inte särskilt mycket. Men kanske lugnades det egna, dåliga samvetet. Och i rättvisans namn bör framhållas att han lyckades rädda ett antal judiska kolleger. Men han tog aldrig avstånd från regimen.

Jag tänker att han inte kunde föreställa sig ett liv utan dirigerandet. Därför underkastade han sig Hitler och hans styre. Som kuriosa kan nämnas att jag inte visste att Goebbels delade Führerns kärlek till den klassiska musiken, särskilt operor. En nyhet för mig. 

Listan på bevekelsegrunder, för att ställa in eller inte bjuda motstånd, kan göras lång. Och, som sagt, man bör vara försiktig med att ta till brösttoner om man aldrig har prövats, befunnit sig i sanningens kritiska ögonblick. Carlbergs bok är därvidlag en nyttig påminnelse om detta.

Den fungerar som ett slags spegel, eller hypotetisk riktningsgivare, för alla oss som tvivlar på oss själva och vårt eventuella mod. De olika ställningstaganden vi kunde riskera komma att intaga, när politiskt skarpt läge råder.

Boken hjälper en också att fatta detta med åsiktskorridorer, självcensur och tystnadskulturer i vårt samtida Sverige, långt från nazistisk terror. Fatta och försöka att inte alltför snabbt fördöma.

Föregående artikelÖrn eller skrattmås? Washington Post om Eagle S
Nästa artikelLadoga – det karelska havet
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand växte upp i skuggan av Verket i brukssamhället Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Kallats Mr Medborgarlön. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

3 KOMMENTARER

  1. Lasse E!
    Det gäller att undvika att göra som grodan i grytan? Grodan fick ju det allt behagligare varefter som vattnet värmdes tills det kokade och grodan dog. Så det gäller att handla någonstans vid 40 grader. Många judar såg tecknen i skyn och lämnade Tyskland i tid, andra väntade för länge och sen var det få länder som ville ta emot judar på flykt.

    Så var beredd på att dra, se till att dina nära och kära också är beredda, motståndsrörelsen är naturligtvis också ett alternativ men bara om det är en kamp som har utsikt att lyckas. Håller inte den kalkylen får motståndet bedrivas utifrån.

  2. Sven A!
    Är det mänskligt, eller vad ska det kallas, att vägra se den bistra verkligheten i vitögat? Som många gjorde i Tyskland i början på 30-talet. Väntade in i det sista med att fly. Några i allra sista stund, innan Gestapo knackade på dörren.

  3. Lasse E, definitivt mänskligt, det är ju komplicerat att bryta upp, barn och barnbarn är rotade, bostäder skall avvecklas och ny bostad skall skaffas o s v. Men man kan lära av historien och vara mer förberedd. Försöker själv jobba på att mina barn och barnbarn skall ha dubbla medborgarskap och dubbla pass. Sätter krigshetsarna i Sveriges riksdag och regering oss i en farlig situation så hoppas jag få ut alla i tid innan det smäller. Med det hoppas jag att de skall slippa hamna i Leo Spitzers situation beskriven i boken Hotel Bolivia, judiska flyktingar som ingen ville ta emot förrän Bolivia erbjöd sig. Ironiskt nog så flydde även nazisterna dit så småningom.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.