Foto: SVT
Cineasten som plötsligt upphörde att vara det? Den kräsne filmentusiasten som tröttnade på ”konstfilmer” som en framliden kollega, doktor i filmvetenskap, utan att vilja låta snobbig rubricerade ”svåra” filmer? Det vill säga filmer som vill vara mer än till stundens nöje och förströelse.
Eller hur ska jag förstå att jag en decembereftermiddag börjar titta på en svensk film på SVTPlay, jag som annars skyr svenskproducerade filmer som pesten.
Om inte den tidigt bortgångne Bo Widerberg, ingen svensk film slår Kvarteret Korpen, eller den originelle Ruben Östlund haft ett finger med i spelet.
Jag syftar på Länge leve Bonusfamiljen (2022). Manus Moa Herngren, regi Felix Herngren.
Tydligen en fortsättning på eller uppföjning av en film jag inte tänker se. Båda uppenbarligen publikdragande.
Till glädje för Filminstitutets ekonomistyrda marknadsavdelning. Bort ”smala” filmer för ett begränsat antal finskapare. Men vad beträffar kvalitet? Tja. Hellre en Göta kanal än tio Barnvagnen. Kioskvältare ska det vara! Tilldelningssystemet signalerar detta. Glöm film som konst.
Vad handlar den film jag sitter och glor på om ? Helt vanliga människor? Är de verkligen så förbaskat tråkiga? Förlåt om det låter nedvärderande och hemskt. Varför skriva ”de” och inte ”vi”? Är jag inte en av dem, värjer jag mig men vill samtidigt, paradoxalt nog, ingå i det vanliga folkets gemenskap?
Känner jag mig utanför, ville jag vara helt vanlig? Hur förstå den reaktion som filmen framkallar?
Filmen sätter myror i huvudet på mig. Hur gör man när man är vanlig? Kan jag gå tråkighetskurs? Anlita tråkighetsstrateg? Storhandla på ICA Maxi? Köpa husbil på avbetalning? Hammock, om jag hade en trädgård kopplad till det radhus jag aldrig skaffade?
Så tänker jag Christopher R. Brownings obehagsframkallande studie Helt vanliga män om förintelsens exekutörer på östfronten. Helt ”vanliga” karlar från Hamburg. Poliser. Socialdemokrater. Familjefäder. Präktiga samhällsmedborgare.
Utan att tillstå någon som helst ånger efter kriget över vad de hade gjort. Mördat oskyldiga åt Hitler.
Och så tänker jag en av mina stora favoriter bland filmregissörer, Ken Loach. Med Ken Loach som regissör blir vanliga människor ovanliga, om man säger så. Hans filmkonstnärliga grepp. Men de ser fortsatt vanliga ut. Inga amerikanska skyltdockor, utan minsta rynka i plytet. Utklädda skådespelare.
Ett exempel på ”stört” tittande: Jag började att se den amerikanska TV-serien ”New Washington” om läkare. Besvarande min undran från åren som föreläsare och forskare: hur leder man professionella medarbetare? Men det blev för mycket av släta ansikten. Jag avbröt tittandet.
Nå, stor behållning har jag i nämnda film av Johan Ulvesson som långhårig, cancersjuk terapeut. Han sopar isen med alla andra agerande. Utbrister, befriande, under ett bröllopstal: ”Varför inte försöka leva, för helvete!”
Jag tror att filmen har kategoriserats som komedi. Jag finner den inte ett dugg rolig. Och dessa helt vanliga människor, sittande fast i sina förutsägbara, trista upprepningsliv. Inte ett dugg roliga. Hur många finns det av deras sort? Hur många som helst? Enstöringen, solitären, i mig har inget svar.
Hellre umgås med sådana man inte kan ha i möblerade rum. Vildhjärnorna. Fritänkarna. Utbrytarna. Och som kan ge en något förutom gäspningar. Finns de?
Samtidigt tänker jag, borde jag inte hylla det vanliga, triviala, livet bortom all världens krig och fasor? När allt bara lunkar på. Om det nu gör det. Inte helt säker på att budskapet i herngrenarnas film är det. Närsomhelst kan det ”vanliga”, trygga, livet spricka. Och tillvaron återgår inte till vanlighet igen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Det vanliga livet har så många aspekter, verkligheter. Mycket handlar om klass och pengar. Hur dagen ser ut bestäms mycket från hushållskassan. Ju mindre den är, desto mindre valmöjligheter finns. Du kan inte trolla fram pengar. Ditt liv är en ständig kamp för vardagen att gå ihop ekonomiskt för ”det vanliga livet” för många. Den som inga pengar har efter räkningarna är betalda, kan inte bjuda sig själv på en uteservering, inte gå på bio och teater – en omöjlighet. Den som har visst ”överflöd” kan inte sätta sig in i det vanliga livet för en familj som bara överlever – nätt och jämt – så trist är verkligheten – en klasskamp – inte en revolutionär pamflett, utan en ganska trist verklighet för väldigt många idag, där vardagen är ett ständigt räknande på vad som måste avvaras.
Frasen ”filmen sätter myror i huvudet på mig” betyder att filmen är förbryllande, svår att förstå, eller att den får en att tänka till och fundera över komplexa idéer, vilket skapar en känsla av att något kittlar och väcker tankar, som när myror kryper runt. Det används ofta om konstnärliga, udda eller tankeväckande filmer, som till exempel Johannes Nyholms verk ”Jätten”, en film mellan Hollywood och diskbänksrealism, eller David Lynchs filmer: hans surrealistiska och oklara filmer, som ”Inland Empire”, får många att känna myror i huvudet.
Frasen ”filmen sätter syrsor i huvudet på mig” betyder att filmen ger hopp, att där spelas hartsfiol eller att syrsan med sina täckvingar gnisslar fram förbryllande budskap, svåra att förstå.
Det kan också hända att syrsorna gör reklaminslag som syftar till att legitimera en lättsinnig dagdrivartillvaro under goda tider (korta sommartider som ändå regnar bort), vilket dock riskerar att ge bakslag under sämre tider, (såsom vinterhalvårets matbrist som inträffar då snögubbarnas näsor alla är uppätna av hungriga syrsor med ostämda violiner) då det kan visa sig att det skulle ha varit bättre och mer förutseende att samla i ladorna – arbetslinjen).
Därför bör alla syrsor lyssna till det bibliska ordspråket: ”Gå bort till myran du late, se hur hon gör och bliv vis.” Och då även biet är berömd för dess flit, så kan ordspråken om myrorna och bina tillsammans få syrsan att börja samla på både pollen och nektar och tillika släpa runt på granbarr och tallbarr och snart bygga sig en honungsrik syrs-stack.
Filmmakare och kockar kan däremot komma att, av syrsans öde, inspireras att skapa; udda och tankeväckande filmer (som ”Pinocchio”) och udda och smakrika recept syftande till kulinariska upplevelser som ”honungsdoppad gräshoppsburgare” (insektsprotein) eller andra koldioxidbesparande läckerheter. Om syrsan väljer att slippa grillas så kan han istället låta anställa sig som skådespelare, med sikte på filmstjärnestatus (viktig bi-roll i Pinochio). Då slipper han att under vintern gå på bi-drag, eller, som vissa misslyckade myror; framstå som en stack-are.
Detta inlägg är skrivet av Krock GPT, (helt utan kuddar, bromsar, insektsnät, eller vindrutetorkare), som är en språkmodell som saknar tillförlitlighet och relevans och som syftar till att sätta syrsor i huvudet och desorientera läsarens tankar och föreställningar. Den kan ”hallucinera” och du bör därför inte ta den på större allvar än vad du tog Timothy Leary, eller tar så kallade ”magiska” svampar.
Stycket ovan är sponsrat av Anticimex.
Nej, det tycker inte jag heller, men försök själv då.