Det växande avståndet mellan Frankrike och Tyskland

Om intentionerna från den nya tyska regeringskoalitionen är att bli ett starkt expanderande Tyskland, så är intentionerna i Frankrike att den nationella tillbakagången absolut måste stoppas. Det skriver Diana Johnstone i Consortium News den 16 december.

Den nye förbundskanslern Olaf Scholz med Emmanuel Macron i fredags i Paris. (Foto: franska presidentens Facebooksida.)

DET ”FRANSK-TYSKA PARET” är ett nyckeluttryck inom vad som kan kallas den europeiska teologin, ett historiskt mysterium som förvandlar tidigare fiender till eniga uttolkare av den förenande europeiska andan.

Men även om krig mellan dem för länge sedan har erkänts vara totalt opraktiskt, har tyskar och fransmän på många områden inte utvecklats till att känna eller tänka på samma sätt. Starka strömningar i de två nationerna rör sig för närvarande i motsatta riktningar på många nivåer. Det är oklart om dessa växande motströmningar kommer att kulminera i kompromisser, den enes seger över den andra eller öppen konflikt.

Den 8 december tillträdde en trepartikoalition (Ampelkoalition) i Tyskland. Dess politiska inriktning skiljer sig mycket från trenderna i Frankrike inför franska presidentvalet nästkommande april.

Grönt för att köra
Ampel är det tyska ordet för trafikljus och det är smeknamnet på denna koalition. Rött är den traditionella färgen på det historiska socialdemokratiska partiet, SPD, som kom först, och vars ledande kandidat Olaf Scholz, ganska färglös själv, är ny kansler och ersätter den sedan länge regerande kristdemokraten Angela Merkel.

Hans parti har tagit på sig den obekväma uppgiften att brottas med coronapandemin. Finansministern Christian Lindner från det affärsvänliga Freie Demokratische Partei (FDP), färgen gult/guld, kommer att skydda de rika från höga skatter och sträva efter att genomdriva budgetåtstramningar hemma och i hela Europeiska unionen.

Men den dominerande nyansen i denna nya regering är grönt. Partiets två ledare kommer att sitta på toppen i både inrikes- och utrikespolitiken.

Robert Habeck blir vice förbundskansler och leder ett nytt ekonomi- och klimatdepartement speciellt utformat för hans gröna parti. Det kommer att övervaka hela ekonomin eftersom varje statlig åtgärd måste klara en ”klimatkontroll” för att bli godkänd. Det verkar som om den här regeringens huvuduppgift är att minska CO2-utsläppen.

Tysklands förkastande av kärnkraft gjorde landet beroende av kol, men den nya regeringen kräver nu att kolet ska fasas ut helt och att 80 procent av elförbrukningen ska komma från förnybar energi till 2030, snabbare än den tidigare regeringens mål. Det handlar om en accelererad utbyggnad av vindkraft och fler gaseldade kraftverk, även om det ännu är osäkert var gasen ska komma ifrån.

Det gröna inflytande har lyckats med en betydande fördröjning av certifieringen av rysk gas från den färdiga Nord Stream 2-ledningen, och hur mycket som behövs kan bero på hur kall den kommande vintern blir och om vinden blåser tillräckligt eller inte.

Annalena Baerbock (Bündnis 90/Die Grünen Nordrhein-Westfalen/Wikimedia Commons)

Värdegrundsorieterad ”feministisk” utrikespolitik med kärnenergiknorr
Annalena Baerbock, som hade strävat efter att efterträda Merkel som den första gröna kanslern, innan valkampanjen avslöjade hennes medelmåttighet, får ändå bli utrikesminister. Hon tar med sig till det jobbet en oroande kombination av övertro, brist på erfarenhet och ideologisk övertygelse.

Vid 40 års ålder, med enda kända merit från trampolinhoppning, tar hon över utrikesdepartementet i en tid av ökade spänningar mellan Ryssland och Nato. På sin andra dag i ämbetet ilade hon till Natos högkvarter i Bryssel för att bedyra sin tidigare ofta deklarerade hängivenhet för Atlantalliansen (den transatlantiska länken KL).

Det utrikespolitiska kapitlet i Ampelspakten har rubriken ”Tysklands ansvar för Europa och världen”. Tyskland känner sig idag stort och proklamerar sitt ”särskilda ansvar” för Europa ”som det största medlemslandet” och sitt ”globala ansvar” som ”världens fjärde största ekonomi”. Programmet återspeglar Berlins beslutsamhet att demonstrera sin stora betydelse, men förstås i nära samarbete med en ännu större tungviktare, USA.

”Det transatlantiska partnerskapet och vänskapen med Förenta staterna är en central pelare i vårt internationella agerande”, heter det och det uppmanas till ”förnyelse och dynamik av de transatlantiska förbindelserna med USA och Kanada”, vilket återspeglar slagord för ’den regelbaserade internationella ordningen’. (Rules Based International Order) – vilket betyder regler som härrör från västerländsk dygd snarare än från FN-stadgan. Tyskland har för avsikt att missionera för ”värderingar” överallt i världen, för att bekämpa ”auktoritärism” och försvara minoriteter som ”HBTQI”.

”NATO förblir en oumbärlig grund för vår säkerhet. Vi är fast beslutna att stärka den transatlantiska länken och dela bördorna rättvist.” Även om detta inte är tydligt preciserat, kommer att ”dela bördorna” att bli mycket dyrt och inte särskilt miljövänligt.

Det innebär att man släpper alla tidigare invändningar mot att lagra amerikanska kärnvapen på tysk mark. Det innebär köp av den enormt dyra amerikanska efterträdaren till stridsflygplanet Tornado, som kan bära kärnvapen, och som ska flygas av tyska piloter. Ursäkten som ges är att ”Tyskland (har) ett intresse av att delta i de strategiska diskussionerna och planeringsprocesserna.” Den gröntonade koalitionen vill också skaffa vapenförande drönare, bara i försvrssyfte, förstås.

När Baerbock var ett litet barn stod de tyska gröna i spetsen för en rörelse mot amerikanska kärnvapen i Tyskland. Men Tyskland var delat då, och generationen med Baerbocks föräldrar visade världen – och särskilt ryssarna – att tyskarna hade blivit fredsälskande. Mikhail Gorbatjov var imponerad, trodde att ”ryska” och västra Europa skulle kunna leva lyckliga i alla sina dagar i sitt ”gemensamma europeiska hem” och samtyckte därmed till tysk återförening. i)

Men knappt hade det kapitalistiska Västtyskland tagit över det socialistiska Östtyskland förrän stämningen började förändras. Med de Grönas Joschka Fischer som utrikesminister anslöt sig Tyskland entusiastiskt till Natos bombattack mot Tysklands historiska fiende, Serbien.

Elbilar och den europeiska marknaden
Vissa tyskar har bättre minne än Annalena Baerbock, och den goda nyheten är att hennes utnämning verkar ha väckt eftertänksamma tyskar att försöka motsätta sig hennes krigiska tendenser. Den 5 december utfärdade 27 ex-diplomater och generaler en uppmaning till en ”ny början i relationerna med Ryssland”. Den 8 december utfärdade ”Freethinkers league” en uppmaning till Nato att lämna Tyskland, vilken snabbt började samla underskrifter.

Så det är möjligt att en vida spridd bestörtning över Baerbocks utnämningen till utrikesminister kan sporra till en motrörelse emot anpassning till USA:s och Natos fientlighet mot Ryssland och Kina.

Samtidigt, Baerbock är intresserad både av affärer (business) och Nato. Hon ser utrikespolitiken som ett sätt att främja den tunga tyska bilindustrin, som nu går över till elbilar.

”Det är viktigt att inte tänka på klimatpolitiken i nationella termer, utan i ett europeiskt sammanhang”, sa Baerbock i en färsk TV-intervju. Tyskland, sa hon, är en del av den gemensamma europeiska inre marknaden, som är sammanlänkad med omvärlden. De tyska bilföretagen tillverkar främst för export. ”Transportpolitik, utrikespolitik och klimatpolitik måste gå hand i hand i framtiden för att tackla klimatkrisen”, konstaterade hon.

Ja, och de normer och standarder som tagits fram av EU-kommissionen i Bryssel, för närvarande ledd av tyska Ursula von der Leyen, kommer att avgöra vilka bilar som får marknadsföras i EU och vilka som inte duger. Argumentet kommer att vara – för att rädda planeten. Tyskland har för avsikt att bli den ledande marknaden för el-mobilitet och kommer producera minst 15 miljoner elbilar år 2030. EU-kommissionen föreslår enligt uppgift att endast CO2-neutrala fordon ska registreras i Europa från och med 2035.

Kärnkraftsanläggning i Chooz, Frankrike (Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0/Wikimedia Commons)

Andra vindar blåser i Frankrike
Helt andra vindar blåser i Frankrike. Låt oss börja med att säga att fransmännen inte enkelt faller för Greta Thunbergs charm. Medan den svenska skolflickan har lyckats få inflytande i Tyskland, väcker hon mest skepsis och irritation i Frankrike. Och mycket av denna skepsis och irritation skylls på hela den gröna rörelsen.

Både denna skepsis och irritationen har vuxit sedan det dåliga valdeltagandet i kommunalval under Covid-nedstängningen resulterade i gröna borgmästare som kom med idéer som att förbjuda stadshusets julgranar för att de hade ”dödats”, eller som tvåan bland de franska gröna partiet presidentkandidater deklarerade: ”Världen förstörs av för mycket rationalitet, av beslut som tas av ingenjörer. Jag föredrar häxor som förtrollar framför manliga ingenjörer som bygger EPR:s.”

Trots klagomål över nedgången i matematik- och naturvetenskaplig undervisning i franska skolor är majoriteten av fransmännen ännu inte redo att ge upp rationaliteten. Inte heller att ge upp EPR:er (European Pressurized Reactors).

Faktum är att de senaste månaderna har det ökande larmandet över CO2-utsläpp och klimatförändringar lett till en ökning av stödet för att vitalisera Frankrikes historiskt stora kärnkraftsindustri, som tidigare tvingades på tillbakagång av grön opposition. Denna väckelse motiveras av det faktum att Frankrikes kärnkraftverk inte släpper ut CO2 och att de tillhandahåller en pålitlig, konstant källa till elektricitet både för hushållsbruk och för industrin – detta i en tid med växande oro över landets dramatiska avindustrialisering.

Stöd för kärnkraft och för återindustrialisering uttrycks främst på den politiska högerkanten, men också av det franska kommunistpartiet, som är döende efter årtiondens krypande inför socialisterna, som nu också är på drastisk tillbakagång.

President Emmanuel Macron, en vacklande mittenpolitiker efter att ha gynnat anti-kärnkraftslobbyn, har nyligen reagerat på denna trend och tillkännager att Frankrikes framtid måste innebära kärnkraft.

I takt med att Tyskland främjar byggande av fler och fler vindkraftverk, avvisas vindkraft alltmer i Frankrike på grund av att de producerar för lite energi, för oregelbundet, för att utgöra ett allvarligt deponeringsproblem på grund av deras relativt korta drifttid, samt känslomässigt för att förfula det franska landskapet. Olika medborgarrörelser motsätter sig alltmer deras byggande, även om lokala myndigheter och bönder ofta välkomnar subventionerna.

Det traditionella mittenhögerpartiet, Republikanerna, verkar helt ha åsidosatts av Macrons vinglande mittenpolitik. Så det är ganska förvånande att den kandidat som just valts ut av partiet i primärval, Valérie Pécresse, plötsligt rusade mot toppen i vallokalsundersökningarna inför presidentvalet i april. Hennes klimatprogram ger en bra bild om vad som är populärt i Frankrike: byggande av sex EPR:er och skapande av zoner där vindkraftverk inte får byggas (som svar på medborgarnas protester och för landskapsskydd). Hon ville också sätta datumet för övergång från bensin- till elbilar till 2040.

Identitet, men franskt
Det här är inte enda området där det finns slitningar mellan Frankrike och Tyskland. Om stämningen som uttrycks i Ampel-pakten är ett starkt expanderande Tyskland, så är stämningen i Frankrike att den nationella nedgången måste stoppas. Med detta följer en känsla av att Tysklands dominans inom EU:s politik är en orsak för Frankrikes tillbakagång.

Det är möjligt att Tyskland är övermodigt. Den tyska bilindustrin blomstrar, även om det tyska folket inte nödvändigtvis får ut sin del av detta. Amerikanska finansjättar har köpt in sig i tyska tillverkningsföretag och tagit hem sin del av vinsten, medan arbetarnas jobb i allt högre grad försvinner ut till grannarna i öster, Ungern och Tjeckien, vars kvalificerade arbetare nöjer sig med lägre löner.

I både Tyskland och Frankrike har vänstern tenderat att överge sina traditionella strävanden till förmån för identitetspolitik, alltså alla sorters identiteter – utom den egna nationella. Den obligatoriska skuldbeläggningen för nazismen kräver att tyskarna ser nationalism som källan till allt ont, och uttrycker den aggressiva sidan av sin utrikespolitik i moralistiska termer: feminism, mänskliga rättigheter, regelbaserad ordning, antiauktoritärism.

Skulden (kopplad till samarbete med den nazistiska ockupationen) är inte så stark i Frankrike, och känslan av nedgång återupplivar patriotismen. Men det mesta av den franska vänstern, inklusive dess mest vältaliga talare, Jean-Luc Mélenchon, har på senare tid i allt högre grad fallit under för identitetspolitik, under amerikanskt inflytande.

Vägran att erkänna att massinvandring kan ställa till problem, och större oro för ”planeten” än för människor som har det svårt, har distanserat vänstern från de väljare som den säger sig representera. Larm om ett möjligt ”ersättande” av den infödda franska befolkningen med massiv immigration, har Mélenchon kallat ”kreolisering”, för att beteckna vad han tänker sig som en harmonisk blandning av olika kulturer. Detta tilltalar en viss del av den unga urbana intelligentsian, men valresultatet har visat på en drastisk förskjutning av arbetarklassens röster till nationalistiska Marine Le Pen.

Nu möter Le Pen en rival som är mer nationalist än hon: journalisten Eric Zemmour, som vid ett entusiastisk möte med omkring tolv tusen människor den 5 december grundade sitt helt nya parti ”Reconquest”, som han tänker ska ”återerövra” Frankrike åt fransmännen. Innan Zemmour var Le Pen den ledande rivalen till Macron. Nu splittras högerröstarna, och ger Pécresse ledningen – för tillfället.

Zemmour i första kampanjomgången förra söndagen. (IllianDerex/Wikimedia Commons)

Utrikespolitiska skillnader
Franska nationella intressen spiller över till andra områden och skapar mer fransk-tyska spänningar. När det gäller utrikespolitik är fransmännen relativt diskreta, men de delar knappast den tyska Nato-lojaliteten, den nuvarande officiella fientligheten mot Ryssland eller hängivenheten mot Ukraina (som, om de kom in i EU, helt enkelt skulle utvidga Tysklands östra inflytelsesfär och utgöra ett hot mot det franska jordbruket).

Frankrike hade hoppats på att sälja sina egna militärflyg till Tyskland istället för den kärnvapenbärande amerikanska arvtagaren till Tornado. Berlins eftertryckliga lojalitet mot Nato är också ett sätt att avfärda Paris´ önskemål om ett mer eller mindre självständigt europeiskt försvar.

Den franska politiska mitten, fullt av veteraner från det USA-sponsrade programmet ”Unga ledare” (inklusive Valérie Pécresse) vill inte avvika från Natos kurs. Men i båda ändarna av detta spektrum, oavsett om det är Mélenchon eller Zemmour, är motståndet mot Natos diktat och mot systematisk russofobi tydligt. Det finns också i Frankrike en närmast hädisk underström mot den ”europeiska religionen”, eftersom en noggrann granskning av den politik som behövs för att återuppliva den franska ekonomin innebär allvarliga kollisioner med EU:s regler och beslut.

Frankrike är historiskt sett ett centralstyrt land, till skillnad från Tyskland, och dess ekonomi har alltid blomstrat och gynnats av regeringspolitik. För närvarande finns det en växande önskan att återgå till den sortens industripolitik som gjorde att Frankrike kunde blomstra på 1960-talet. Men varje antydan till nationell industripolitik utesluts effektivt av EU:s rigida konkurrensregler.

Till exempel har Zemmour uppmanat till främjande av fransk industri genom att använda regeringsdekret. Men EU:s regler förbjuder ”nationella regler” utom på det militära området. Varje erbjudande ska vara öppet för högstbjudande inom EU, oavsett nationalitet.

Frankrike har högre standard på sitt sociala skyddsnät än de flesta andra länder, vilket gör det lätt för utländska företag att bjuda över franska företag på sitt eget territorium. Ett annat problemet är att tysk-sponsrade EU-regler har tvingat fram en fragmentering av den offentligägda elkraftorganisationen Electricité de France (EDF), vilket försvagar den nationella förmågan att utveckla sin kärnkraftsindustri.

Framtiden är oviss, men en sak är säker: om politiska meningsskiljaktigheter skapar allvarliga dispyter mellan Frankrike och Tyskland kan man förvänta sig att de flesta amerikanska medier visar stor förståelse och sympati för den sida som försvarar ”våra värderingar”.

i) Jag pekar på sambandet mellan 1980-talets tyska antimissilrörelse och tysk återförening i mina memoarer, Circle in the Darkness.


Länk till originalartikeln

Översättning till svenska Knut Lindelöf

Diana Johnstone var den gröna gruppens i EU-parlamentet talesperson mellan 1989 och 1996. I sin senaste bok Circle in the Darkness: Memoirs of a World Watcher (Clarity Press, 2020), återger hon nyckelhändelser i omvandlingen av det tyska partiet Die Grüne från ett fredsparti till ett krigsparti. Hennes övriga böcker Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO and Western Delusions (Pluto/Monthly Review) och i gemensamt författarskap med sin far Paul H. Johnstone, From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning (Clarity Press). Hon kan nås via diana.johnstone@wanadoo.fr

... är läst 486 gånger!

  2 kommentarer for “Det växande avståndet mellan Frankrike och Tyskland

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    Intressanta analyser. Om sedan Frankrike satsar på fjärde generationens kärnkraftverk som både är säkrare och kan nyttja avfallet från äldre generationers kärnkraftverk, så får konsumenter säker el. Avfallet från 4:de generationens kärnkraftverk har en nedbrytningstid på några hundra år. Frankrike satsar rätt, att fortsätta producera el från kärnkraftverk.

  2. Karl-Gustav Köhler skriver:

    Med samma president-system som i USA går Frankrike mot samma krav på show/lajv-upplevelser. Zemmour underhåller med att brodera om ett Frankrike tillbaka till Napoléon. Han kommer inte ens att få de 500 underskrifterna av de 38.000 berättigade för att få ställa upp. Lyckas han trots allt kommer han att falla. Fortfarande tror väljarna mer på reaktionära högern+Le Pen. Frågan är inte så mycket stödet till Nato, utan försöken att få fransk utrikespolitik att förklä sig i EU-kostym. Finns inget Nato-stöd i Frankrike, helt enkelt för att Nato gör ingenting när Frankrike vill, och gör saker när Frankrike inte vill. Ett tecken på att Nato politiskt vittrar sönder. T ex, vad gör Nato-partnern Sverige i Mali? Naturligtvis där för säljreklam till Frankrike av svensk vapenindustri.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.