Under takåsarna i St Petersburg

takasar-petersburg

Takåsar till St Petersburg

Våren är på väg här i St Petersburg. När jag vaknar vid 9-tiden lyser solen in i min lilla etta. Jag går upp och drar undan gardinerna och blickar ut över takåsarna. De ser precis lika romantiska ut som “takåsarna i Paris”, men jag vet inte om de blivit besjungna.

TV:n i rummet har bara ryska kanaler – inte ens Russia Today. Jag måste fortsätta att hålla mig underrättad via SVT, SvD och AB. Men noggrant lästa, tittade och lyssnade på, ger de underlag för samma bedömningar som den beryktade “ryska propagandan”.

Men till frukosten sätter jag på musik från Internet. Monteverdi om jag känner mig italiensk, Rameau om jag känner mig fransk och Sibelius om jag vaknat upp med finska känslor. Idag känner jag mig väldigt “engelsk” och satte på och så blev det.

Nevan bryter upp
Ettan ligger på neder delen av Nevskij Prospekt, inte långt ifrån statyn av Alexander Nevskij. Det tar 35 minuter att gå hemifrån till universitetet. Halva tiden går åt att promenera över bron som bär hans namn. Isen ligger fortfarande kvar, men håller på att brytas upp.

Nu har jag haft mina första lektioner. Det var för ett tiotal elever från hela Ryssland. Tre från Sibirien, varav en från Kamchatka. De övriga från övriga Ryssland: Arkangelsk, Vorkuta, Novgorod och platser som jag inte hört talas om.

Förfalskad karta?
Min kollega Anna hittade en karta över Ryssland för att hjälpa mig hitta elevernas hemorter. När hon bredde ut den över bordet. Jag reagerade genast: den måste vara manipulerad!  Med en orealistisk projektion framställdes Sibirien tre-fyra gånger större än det är. Men en koll på Internet övertygade mig om vad jag såg. Ryssland är ENORMT stort.

Förklaringen måste vara att vår bild av det “stora Ryssland” baseras på kartböcker där Ryssland slutar i högra sidan med Uralbergen. Vill vi sedan kolla på Sibirien bläddrar vi fram till en karta över Asien där den ryska delen kan jämföras med övriga Asien. Men nu såg jag dem tillsammans: europeiska och asiatiska Ryssland. St Petersburg verkade ligga i en avkrok inklämt i övre vänstra hörnet mellan Estland och Finland, Moskva låg närmare Östersjön än Uralbergen. Var är de “oändliga ryska vidder” som bragte nederlag till Karl XII, Napoleon och Adolf Hitler?

Herregud, hur ska man förhålla sig till detta jättelika land? Min attityd har varit att betrakta det som “ett USA öster om oss”, ett “Vilda Östern”. Kanske inte alltid så demokratiskt men det var ju inte heller USA tills helt nyligen med sin systematiska diskriminering av sin svarthudade befolkning.

 

  3 kommentarer for “Under takåsarna i St Petersburg

  1. Martin Kullberg
    2016-03-23 kl. 9:27

    Jag brukar säga när folk kommer dragande med det gamla “Lebensraum tjafset” att i Europa bor 500 miljoner, kolla på en jordglob, det är som huvudet på en svullen fästing. Lebensraum är inte ett problem, bara om man räknar med att försörja befolkningen på svedjebruk, men man kan investera i mark, som Europeerna gjort sedan de första bosättarna i denna vildmark.

    Jevgenij Grisjkovets, skrev att han provade att åka bil mellan städerna i Sibirien för att få en uppfattning om avstånden, han konstaterade att mellan städerna i Sibirien fanns bara trötthet.

    Vad som kallas demokrati eller inte är ganska flytande. Två eliter med internationella kopplingar slår ned varandra och den ena dominerar, icke-demokrati. Eliterna slår ned en folkspillra utan internationella kontakter och representation, demokrati. Du kan dominera alla folk som inte har representation och internationella kontakter bäst du vill i alla världens länder än idag utan att få dras med anklagelser om diktatur.

  2. Mats Larsson
    2016-03-24 kl. 15:47

    Anders P!
    Jag skulle vilja uppmuntra dig att titta på Pervyj Kanal nu när du har den inom ett knapptryck (alltid kanal 1 på ryska TV-apparater). I Sverige kostar den 149 kr/månad att få i kabelnätet, och i alla fall min leverantör bakar aldrig in den i något paket. Men det är väl använda pengar.

    För en knapp vecka sändes spelfilmen “Legenda No 17” i Pervyj Kanal. Siffran syftar på det nummer som bars i det sovjetiska ishockeylandslaget på 1970-talet av Valerij Charlamov. Helt klart den bästa spelfilm som någonsin gjorts om ishockey. Jag fick den på DVD redan för två år sedan under ett besök i Vitryssland, men den DVDn är utlånad till svenska hockeyintresserade vänner, så jag passade på att se om den.

    Charlamovs mamma kom från Baskien och fick komma till Sovjetunionen i samband med spanska inbördeskriget. Kanske var det kombinationen av ryskt och baskiskt som gjorde honom till en gudabenånad tekniker på isen. En stor del av filmen handlar om den första matchen 1972 mellan Kanada med alla sina bästa proffs och Sovjetunionens landslag. Matchen gick i Kanada och utgången var i kanadensiska ögon given. Men Sovjet vann med 7-3 och Charlamov chockade kanadensarna. Man hade aldrig sett en sådan ishockeyspelare; liten och teknisk, blixtrande explosiv och snabb, och mycket målfarlig.

    Jag finner det märkligt att filmen inte visats på biografer i Sverige. Ishockey måste väl ändå anses tillhöra folkets kultur?

    När jag och min hustru besökte St Petersburg för en 5-6 år sedan, passade vi på att hälsa på en av min frus bästa vänners far, som då var i 85-års åldern, pigg och en mycket intressant person (tyvärr borta sedan några år). Efter pensioneringen från den sovjetiska militären forskade han och skrev böcker om mindre kända händelser från det stora fosterländska kriget.

    Han berättade följande historia: I början av 1950-talet hade han olika militära specialuppdrag. Vid något tillfälle hade något gått snett, inte hans fel, men han insåg vid förhöret att han skulle komma att utses till syndabock. Detta var vårvintern 1953, och hans fru väntade deras första barn. Han blev ombedd att vänta på en bänk utanför baracken; han insåg att han hade att vänta ett par decennier i ett arbetsläger i Sibirien. Plötsligt rasslade högtalarna igång (över hela Sovjetunionen, kan man utgå från); Kamrat Stalin hade avlidit. Allt ställdes nu på ända, och struntsaken som skulle kostat 20 år i Sibirien glömdes helt bort.

  3. Anders Persson
    2016-03-24 kl. 19:02

    Mats L!
    Min stora sorg här i Ryssland är att jag inte kan ryska. De 20-30 ord jag lärde mig innan jag kom hit har till största delen trängts undan av det intellektuella bagage jag måste skrapa ihop för mina föreläsningar: i måndags om Rysslands betydelse för modern meteorologi i allmänhet och finländsk i synnerhet, tisdag-onsdag om kalmanfiltrering av output från numeriska meteorologiska prognosmodeller och idag om fallgropar i statistisk kvalitetskontroll av väderprognoser. I morgon: Albert Einstein insats inom meteorologin.

    Men jag kan alfabetet, och det är enormt användbart. Ungefär hälften av skyltarna jag ser begriper jag. På en tvärgata till Nevskij Prospekt lyser en neonskylt som översatt säger SPEKTR.

    Men det är inte högkvarteret för några av James Bonds “baddies” utan en parfymaffär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.