Det vi ser kan mycket väl vara inledningen på västvärldens samlade ekonomiska kollaps

Några huvudpersoner i det pågående europeiska dramat

JAG HAR NU tagit del av våra stora mediers rapporter och konstaterat att man på Folk och Försvars konferens inte kommer längre än till ett nytt litet bråk om svenskt Natomedlemskap. Jag har också läst och tittat på oberoende sajter. Obs! inte neutrala. Detta har jag lagt samman med mina egna funderingar om vad som nu kommer att hända. Följande skrämmande bild växer fram (men inte är det mänsklighetens undergång).

USA:s och Rysslands biträdande utrikesministrar Wendy Sherman och Sergei Ryabkov träffades alltså igår. Ingenting tycks emellertid ha kommit ut av mötet annat än att Ryssland upprepat sina krav och att USA inte accepterar någonting i det ryska upplägget.

Det kanske största problemet är USA:s kompakta oförståelse för den djupt rotade ryska mentaliteten – efter Karl XII, Napoleon och Hitler – att hålla angripare på avstånd från sina gränser. Aldrig igen! Man kommer inte att tillåta Nato att expandera mera och Ukraina är nu den röda linje man dragit upp.

Mot detta säger USA och alla allierade papegojor att alla länder har rätt att välja vem man vill alliera sig med, även militärt. Helt uppseenedeväckande är att alla löften till Gorbatjov om att Nato inte skulle expandera österut efter W-paktens upplösning 1991 förnekas kategoriskt av USA:s utrikesminister Antony Blinken, vilket alltså är huvudlöst just därför att det (att löften gavs) är sant. Istället kontrar han med att om Ryssland marscherar in i Ukraina kommer västvärlden att svara med drakoniska sanktioner. Jens Stoltenberg (Natochefen) har å sin sida deklarerat att Nato är redo för ett nytt krig i Europa – om Ryssland inte backar. Så, den samlade reaktionen tyder på att team-USA faktiskt är förblindade av utstrålningen från sin egen imperiegloria men också splittrade. Stoltenberg talar om militärt svar och Blinken om sanktioner ”never seen before”.

Alexander Mercouris påstår på The Duran med bestämdhet att det inom USA-administrationen råder fullt kaos och att ledande demokrater motarbetar Bidens/Blinkens hårda linje mot Ryssland. Kritikerna inser att varken krig eller sanktioner kan knäcka Ryssland (med Kina i ryggen). Istället riskerar man en total västerländsk ekonomisk kollaps.

Där står vi alltså nu. Backar inte USA med sin Natoexpansion mot Ryssland måste något hända. Ryssland kan naturligtvis fortsätta att bygga upp sina försvarsstyrkor längs gränsen mot Europa, utveckla sina nya avancerade vapensystem, inklusive ubåtar som kan slå mot USA:s storstäder från Atlanten och Stilla havet etc etc. En ny era av kall kapprustning är också en möjlighet. Men Ryssland kan också göra den där massiva blixtattacken mot Ukraina, som snabbt och effektivt skulle säkra Ukraina inom rysk intressesfär och dessutom tillfoga USA ett enorm prestigeförlust. Mot detta kommer nämligen inte USA att kunna reagera militärt, de är inte förberedda. Stoltenberg pratar i nattmössan. De kan inte möte ryska trupper på marken i Ukraina. Och något kärnvapenanfall blir det inte. Detta är vad jag tror kommer att hända.

Efter en snabb och effektiv rysk militär aktion mot Ukraina blir det alltså sanktionerna som kommer att sättas i verket av västvärlden, som enligt många seriösa bedömare kommer att hårt slå tillbaka mot både Europa och USA. Två saker nämns här. Det ena är avstängning av Ryssland från SWIFT-systemet och kapade förbindelser med ryska storbanker. Men det skulle komma att försvåra för hela västvärldens handel med Ryssland (inkl. olja- och naturgas), medan Ryssland är ganska väl förberett på en sådan åtgärd. Man vänder sig istället österut mot Fjärran östern (Kina) och kompenserar sina förlusterna västerut med nya lönsamma affärer österut. Det andra är stopp för rysk olje- och gasimport till Europa. Det skulle snabbt skapa kris. Med astronomiska energipriser blir matvaror och den breda konsumtionen mycket dyrare, alltså inflationen kommer att rusa. Det blir depression, arbetslöshet och nöd, jämförbar med och kanske värre än 1930-talets.

I det läget är inte längre dollarn en fungerande reservvaluta, vilket skickar USA in i en ännu värre depression. Den politiska kris detta kan leda till är oöverskådlig. Men grundfrågan bland EU-medlemmarnas hårt prövade medborgare till sina närmaste nationella politiker i detta läge blir förstås: ”Varför förhandlade ni inte och gjorde upp med Ryssland för att undvika detta?” För Rysslands del är sanktionerna ett ganska fort övergående inkomstbortfall. Borta i Indien och Kina finns enorm efterfrågan på olja och naturgas. Man bygger redan ut pipelines till Indien till exempel.

Det synes mig således som om en mycket dyster framtid väntar oss här i västvärlden. Kärnvapenkrig och klimatkatastrofer är inte de överhängande hoten. Istället är det den ekonomiska kollapsen som kommer att följa av att USA inte kan 1) respektera Rysslands fullt legitima krav på säkra gränser mot Europa och 2) inte kan backa ut ur sin roll som världens supermakt, utan att dra med sig hela västvärlden i fallet ner i en ekonomiska kollaps.

Tre ytterligare länkar som jag haft nytta av:
Antony Blinkens presskonferens 7 januari
Scott RitterCosortium News.
The Saker

... är läst 1389 gånger!

  10 kommentarer for “Det vi ser kan mycket väl vara inledningen på västvärldens samlade ekonomiska kollaps

  1. Bertil Carlman skriver:

    Du har slutsatsen som rubrik Knut, och det är i detta fall mycket passande.

  2. Dan Kotka skriver:

    Bra tycker jag att USA står mot väggen. Hur de än vänder sig är ändan bar och den enda vägen är att förhandla och sätta världshandeln på agendan, inte förlora med självmål. Stoltenberg är en stor drummel som visat oförmåga att sätta ihop delarna i sitt Ikea puzzel. Våra egna politiker har tomt i bollen för det krävs inte så mycket att läsa förkortade tjänstemannadirektiv från EU. Slutsats, fördel öst inklusive Kina. Det tar tid att fatta tronskiften, det är som med allt missbruk, först förnekande innan verkligheten sjunker in.

  3. Bertil Carlman skriver:

    Vi är nog många, även i Sverige, som funderar på konsekvenserna av de pågående mötena USA -Ryssland (i första hand). Vad är det som får den svenska politikerklassen och dess skrivande språkrör att så vilja ty sig till USA? De måste ju ganska väl känna till alla de negativa konsekvenser som kan bli en följd av korkat beteende? Som Knut L skriver ”Men grundfrågan bland EU-medlemmarnas hårt prövade medborgare till sina närmaste nationella politiker i detta läge blir förstås: ’Varför förhandlade ni inte och gjorde upp med Ryssland för att undvika detta?’”

    Från USA:s sida är nog saken den, att man där hyser en sorts icke uttalad skräck inför konstellationen Kina/Ryssland, samtidigt som man har kvar sitt tänkande utifrån att USA ett antal år varit den som kunnat härja och bestämma över stora delar av jorden, över fiender, angreppsmål såväl som över vasaller. Det måste vara förödande att se, hur de egna krafterna sinar, och hur fiendens krafter växer och får större inflytande jorden över. Skräck leder till desperation, som i sin tur leder till mycket bisarra beteenden. USA:s totala brist på en någorlunda samlad strategi inför mötena med Ryssland, och utrikesminister Blinkens självmål i sitt uttalande om Ryssland som gästen som inte vill lämna huset, är exempel på detta.

    Hur är det då med vasallerna? Sveriges ÖB Bydén gjorde igår ett uttalande om vad som var en viktig uppgift för honom i nuvarande läge för Sverige. Han säger då att hotbilden har blivit allvarligare, och att Sverige måste finna sitt läge mellan vänner och fiender. Han är statstjänsteman och har fått det allmänna läget klargjort för sig av Sveriges regering och riksdag. Hur skulle detta kunna innebära annat än att Sverige också ser Hegemonen på dekis som sitt yttersta skydd? ÖB, Riksdag, Regering och MSM ser inte något alternativ till att ty sig till förloraren i detta globala ”spel”. Hur många som ser att de satsar på förloraren är svårt att veta, men bland EU-folket är det uppenbart att allt fler gör det.

    Självklart kommer ÖB Bydén, eller efterträdare, när följderna av det ”korkade beteendet” blivit uppenbart, att få nya direktiv av riksdag och regering. Men uppenbart för riksdag och regering är inte en fråga om intellektuell förståelse. Det är först när vi svenskar på allvar visar vårt missnöje, som uppenbarelsen kommer till dem, och det kommer att bli en, som man numer ofta säger, ”stökig” utveckling. Tidsperspektiv? Törs någon ha det? Hur mycket har jag då kvar av mina besparingar, eller pension?

  4. Bert Hoflund skriver:

    Om ni lyssnar på The Critical Hour på Radio Sputnik så framträder Ray McGovern där idag och menar att Washington Post och övriga regimmedia inte vill se någon fred utan hetsar mot Ryssland av gammal vana.

    MEN enligt McGovern har ett klar framsteg gjorts nu, då Biden lovat Putin att inte installera offensiva robotvapen i Ukraina. RM menar att Ryssland förmodligen, om en till två veckor, kommer att bekantgöra att de drar tillbaka stridskrafter ytterligare ett stycke från Ukrainas gräns. Läget är alltså inte nattsvart.

    Lyssna själva här (eller viaSpotify).

  5. Bertil Carlman skriver:

    Utifrån vilken analys säger Ray McGovern att ”Ryssland förmodligen, om en till två veckor, kommer att bekantgöra att de drar tillbaka stridskrafter ytterligare ett stycke från Ukrainas gräns.”?

    För det första finns det NU inte några trupper längs Ukrainas gräns. Det har påpekats i ukrainska medier. För det andra skulle det innebära att Ryssland skulle acceptera att USA, som har militärbaser jorden över, skulle kunna påverka var Ryssland har sina trupper inom det egna landets gränser. Med det styrkeläge som Ryssland nu har i förhandlingarna, skulle det vara högst förvånande, och dessutom leda till att inför USA visa ett svaghetstecken, som USA omedelbart skulle utnyttja.

    Vice utrikesminister Ryabkov och hans medarbetare vet detta fuller väl, och de gör inte ett ur deras synpunkt så stort misstag. Under Kubakrisen 1962, som många nu jämför med, var det geostrategiska läget, och framförallt styrkeförhållandena, helt annorlunda. Det vet åtminstone den ryska delegationen, som i de flesta väsentliga frågor spelar i en bra mycket högre division än vad USA:s delegation gör.

  6. Mats Larsson skriver:

    Jag delar Bert Hoflunds bedömning att läget inte är nattsvart. Tonläget i morgonens nyhetssändning från ryska Pervyj Kanal (inklusive valet av nyhetsuppläsare) var förhållandevis tillbakahållet och med utrymme för diplomatin. Jag uppfattade inte att Ukraina ens nämndes.

    Det betyder naturligtvis inte att krigsrisken försvunnit. De som hittills fört Rysslands talan är helt utbytbara personer, Putin sparar just nu sitt viktigaste diplomatiska kort – Lavrov.

    Man kan också fundera på vilka mål den ryska krigsmakten kommer att få. Charkov är ett minimum, den gamla huvudstaden. Men det är vinter och att starta en stor offensiv under vinterförhållanden är vanskligt.

    Dessutom känner den historiskt kunnige Putin mycket väl till katastrofen vid Charkov i maj 1942, som ledde till att Sovjetunionen helt tappade initiativet på östfronten. I mars 1943 kom nästa bakslag för Röda armén vid Charkov, och trots att staden efter ytterligare strider slutligen befriades från tyskarna, och trots att den kostade Röda armén fler soldater är någon annan sovjetisk stad, så fick den inte bli Hjältestad.

    Ett bakslag för Putin under 2014 var naturligtvis att Charkov förblev under den ukrainska regeringens kontroll, och att han fick nöja sig med Lugansk och Donetsk.

    Åter, den historiskt kunnige Putin vet naturligtvis att i Charkov grundades ett av de äldsta universiteten i det ryska imperiet, staden var vetenskapligt nr 3 under sovjettiden, och där finns nu en högteknologisk forskningsanläggning av stort strategiskt intresse för ryssarna. Det är något annat än de två konkursbona Lugansk och Donetsk.

    Utöver Charkov, så kan man gissa att Mariupol är ett strategiskt mål för att öppna landvägen till Krim. Slutligen tror jag att Putin gärna ser att Odessa kommer att ingå i hans Nya Ryssland, inte för stadens strategiska betydelse utan därför att det var här Katarina den stora kunde anlägga det ryska imperiets första isfria hamn.

  7. Björn Nilsson skriver:

    Du kanske gissar fel, Mats Larsson. Vad jag kan se från andra kommentarer är precis det här – en omfattande invasion – inte på tapeten. Däremot möjligen nålsticksoperationer från ryskt territorium som slår ut ukrainska mål och eventuellt Nato-mål i Ukraina, men inte innefattar ”kängor på marken”. Så VK2 kan man nog inte luta sig mot som modell för vad Ryssland kan göra.

    Att Ryssland annars skulle ha svårt med vinteroffensiver låter underligt. Nu blir det väl knappast aktuellt med en vinteroffensiv, men vinter bör man väl ha tränat för ordentligt, och det finns ju förband med erfarenheter från Arktis.

  8. Mats Larsson skriver:

    Björn N!
    I dagsläget vet naturligtvis ingen om vad som kommer att hända. Ryssland har just firat nyår (igen, man firar ju två gånger med tretton dagars mellanrum), men jag skulle tro att Bert Sundströms bedömning i SVT igår verkar plausibel; antingen inleds ett angrepp inom 2-3 veckor, eller också blir det inget angrepp.

    Det kommer ta ett par veckor att bygga upp en beredskap hos ryska folket för att om möjligt få acceptans för ett krig.

    Redan 2014 bedömde en analytiker som The Saker att Ukraina snart skulle kollapsa. Han fick fel, och även alla andra som under årens lopp fortlöpande gjort samma bedömning. Eftersom nålsticksmodellen pågått i Donbass i snart åtta år utan att knäcka Ukraina, så har jag svårt att se varför den modellen skulle fungera nu.

    Min ”base line” utgick ifrån att ryssarna får en tillräckligt stor och viktig del av Ukraina för att sitta i en stark förhandlingssits, utan att behöva ockupera hela Ukraina. Man ska ha i minnet att striderna mellan NKVD och ukrainska nationalister pågick i västra Ukraina (de delar som inte tillhörde Sovjet-Ukraina 1939) in på 1950-talet.

    Beslutet ligger hos en person – Putin. Vad denne känslomässigt styrde person beslutar vet ingen.

  9. Björn Nilsson skriver:

    Mats L!
    Om Putin vore ”känslostyrd” skulle nog ryska trupper varit långt inne i Ukraina för fem-sex år sedan. Vore det inte lämpligare att säga ”kall analytiker med magen full av is”, medan en inhemsk rysk opinion var väldigt uppjagad och ville just ha en invasion? Samt att det är den egenskapen som gör att en del folk i ’väst’ är så upprörda: ”karlfan gör ju inte som vi vill, varför skickar han inte in tanksen till Kiev, vi måste ju larma om ’rysk invasion’ en gång i kvartalet, men inget händer ju!!”

  10. Mats Larsson skriver:

    Bengt N!
    Det ena utesluter inte det andra. I fallet Ukraina tror jag att det är mycket känslor iblandat från Putins sida, precis som det var i Skripal-fallet. Jag tror inte Vitryssland och framförallt inte Kazakstan väcker samma känslor.

    Bäst exemplet är ju Putins egen text.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.