Diagnos: Nostalgia brutalis

Bockkranen på Eriksbergs varv 1973.

PÅ BILDEN SYNS Eriksbergs bockkran och den nästan helt färdiga supertankern ”Svealand” på 270.000 dödviktston. ”Svealand” är 338 meter lång, 58 meter bred och 57 meter hög. Höjden gör att man måste montera skorstenen efter passage av Göta Älv-bron.

När ingenjörerna från Eriksberg startar upp motorn den 13 juni 1973, är det världens då största dieselmotor som väcks till liv. Den väger 2.900 ton, och utvecklar 44.500 hästkrafter. Genom sin med tidens mått enorma storlek kan man nå ekonomisk vinning i andra änden – för att transportera ett ton malm eller olja en sjömil, åtgår bara ungefär ett gram drivmedel.

Själva bockkranen är tillverkad i Trollhättan, av Nohab, och visst är det en vacker tanke om det lokala samhället, att ett företag med kapacitet att tillverka en bockkran som kan lyfta 450 ton, ligger några mil uppströms från Eriksbergs varv. Här behövs inga tyskar, polacker eller spanjorer, i själva verket behöver man knappt lämna länet för att få tag på kompetens och kvalitet för att tillverka en av världens största bockkranar.

Nohab är på 1970-talet ett företag som tillverkar lite av varje. Om man vill ha en tryckpress till någon av alla landets tidningar, är det till Nohab man vänder sig, likaså om man vill ha ett lokomotiv, en generator till något av landets nya vatten- eller kärnkraftverk eller rentutav en flygmotor. Stora dieselmotorer går förstås också att ordna fram.

Rysskranen i Trollhättan (Foto: Google maps)

1920 säljer man femhundra lokomotiv till Ryssland, som den unga kommunistiska diktaturen betalar för med 56 ton guld. För ändamålet bygger man en kran som ännu står i Trollhättan, som kallas för ”Rysskranen”. Det är samma kran som man använder för att lyfta ner delarna till den nya Eriksbergskranen 1969.

Under amerikanska inbördeskriget sjukskrevs flera hundra soldater på grund av den svåra sjukdomen ”nostalgi”. De längtade hem, till forna och lugnare tider så till den milda grad, att de blev oanvändbara. Så, man skall passa sig för nostalgin, och man skall inte glömma bort det som är bra idag, bara för att man besinnar det som var bra igår.

Det går förstås också att lägga ut texten om de ökade skatterna på arbete, den internationella konkurrensen, oljekrisen och Olof Palmes syn på arbete. Men ett annat perspektiv är möjligtvis mycket mer intressant: vad kan man säga om ett samhälle, där de flesta livnär sig på fysiskt arbete, i relation till ett samhälle där de flesta sitter bakom ett skrivbord, och de gamla industrierna rivits till förmån för bostäder? Ett samhälle där nästan allt som människor använder i sin vardag, är tillverkat i länder som ligger på andra sidan jordklotet?

I ett samhälle som vårt, där mätbarheten är i främsta rummet, kan vi förstås inte sätta fingret på vad det är som vi gått miste om. Den som till äventyrs lyfter sitt finger och påpekar att något kanske saknas, kommer oundvikligen att ställas inför statistik över effektivitet och ekonomiska vinster, som det är svårt att invända något mot. Dessutom är sannolikheten hög, att om man ändå framhärdar att en stad som Göteborg, förlorat en del av sin själ under de senaste fyrtio åren, och lyckas klä förlusten i begripliga ord, så kommer de orden att sakna värde för den som sköter statistikinsamlingen. Vilka är då värdena som gått förlorade, när de gamla varven blivit till bostäder (och småbåtsvarven blir till sommarhus)?

Valkig näve (Foto: Khalad Photography Blog)

Jag har många gånger reflekterat över den fundamentala orättvisan, i att det är de som kan skriva, som ALLTID har tolkningsföreträdet. Problemet är att de som kan skriva, ytterst sällan själva har valkiga nävar, eller vet ett skit om känslan av att tillsammans med ett gäng arbetskamrater – som ser ut som man själv gör, tänker liknande, är förbannade på det som man skall vara förbannad på och är svåra på armbrytning – lösa ett utmanande problem, för att sedan vid arbetsdagens slut, lämna sin arbetsplats med en härligt värkande kropp.

Idag är det så mycket som är fel med en sådan upplevelse, att det är svårt att veta var man skall börja. Dels vittnar det hårda fysiska arbetet, om en potentiellt olaglig arbetsplats, där kvinnor inte har samma möjligheter som män. Att kroppen värker vittnar om att någon utnyttjar dig, och bryter mot en rad arbetsmiljöregler. Att du känner kollegialitet med dina sketna arbetskamrater, vittnar om att ni kanske inte har ett öppet sinnelag, och sätter sådana som dig själv före andra.

När du kommer hem efter dagens arbete, blir det ännu svårare för dig att förklara vad det är som egentligen har gått förlorat, för den finlemmade Excel-specialisten, som för säkerhets skulle låtit tatuera EBITDA i pannan på sig, som om inte alla ändå begrep vad det var han tänkte på: där kan eventuellt finnas en fru, som lagat mat åt dig, och två barn vars kläder hon tvättat, innan hon nu tar sig an dina sketna arbetskläder.

Du kan inte stå där med mössan i vacker tass, och på allvar hävda att detta var bra. Du kommer att bli förnedrad av människor som både kan skriva din egen historia, och sedan i ett vackert Excel-dokument beskriva din insats låga värde i relation till de stora pengar som kan skapas på andra sätt än genom fysiskt arbete i Sverige.

Själv kan du inte skriva. Du kan bara känna att något är fel, och när du står där på någon av alla de tusentals fabriker som lagts ner i Sverige under de senaste fyrtio åren, och steg för steg förändrat hela vårt land, och hör direktören berätta samma gamla vanliga historia, om effektiviseringar, synergieffekter och utflyttad produktion, kan du inte sätta ett värde på din sorg. Det du kan säga om ditt öde är meningslöst på så många plan. Du har gått från att vara nyckeln i välfärdssamhället, till en historisk anakronism, med snudd på olagliga åsikter.

Som lök på den laxen som ödelade industri-Sverige, räcker det inte med att du inte kan beskriva vad som gått förlorat med hundratusentals yrkeskunniga arbetare: du kan inte hitta beröringspunkter med dem som nu formar ditt öde. Företagets analytiker, kommer precis som statens och bankens, inte att vara intresserade av om du är en jävel på att bocka grov plåt, eller splitsa en wire, eller dina tankar om den stolthet du kände över att vara en del av ett gäng med duktiga och hårt arbetande människor. De kommer inte att förstå det. Risken är nämligen hög att de gillar andra saker i livet än de du gillar. Kanske vill de inte själva ha grova valkar, eller dominera sitt kontor i armbrytning. Kanske drömmer de snarare om att lyckas genomföra ett ultramarathon, innan de stänger ner sitt Excel-dokument, för att åka hem till det där huset, som främst är ett viktigt steg i det sociala sammanhang de vill vara en del av. Om de har tur hinner de precis springa förbi SATS på väg hem – ”det är härligt att få ta i riktigt ordentligt så musklerna värker”, och om de varit skickliga med sina ekonomiska analyser, ligger deras hus nära en plats där det nyss låg ett varv.

Och inte räcker det med att vi rivit de gamla industrierna, och skänkt bort arbetstillfällena till Sydostasien, och inte kan begripa vad det är som är så givande med att vara utmattad av hårt arbete: vi har gått från ett samhälle som byggt sin välfärd på fysiskt arbete, till ett samhälle som i princip officiellt avskyr de få arbetare som ännu utför det fysiska arbetet. Lågutbildade grovbarkade typer, som är rasister och hatar kvinnor, som inte kan stava eller vet hur man för sig i de fina salongerna och som inte borde få delta i den demokratiska processen. Vi avskyr dem med emfas, medan bankkonton sväller, kinesiska industrier går för högtryck, och man kan njuta av havsnära boende, just på den plats där Kalle för inte så länge sedan visade hur man splitsar en tvåtumswire. En värdelös kunskap hos en värdelös man.

... är läst 976 gånger!

  10 kommentarer for “Diagnos: Nostalgia brutalis

  1. Bertil Carlman skriver:

    Bäste Magnus!
    Vi är nog många som tänkt: ”Jag har många gånger reflekterat över den fundamentala orättvisan, i att det är de som kan skriva, som ALLTID har tolkningsföreträdet. Problemet är att de som kan skriva, ytterst sällan själva har valkiga nävar, eller vet ett skit om känslan av att tillsammans med ett gäng arbetskamrater – som ser ut som man själv gör, tänker liknande, är förbannade på det som man skall vara förbannad på och är svåra på armbrytning – lösa ett utmanande problem, för att sedan vid arbetsdagens slut, lämna sin arbetsplats med en härligt värkande kropp.”

    Fast senare delen av citatet får mig att skeptiskt fundera: ”med en härligt värkande kropp”? Vilka är det som lever kortast, råkar ut för flest dödsfall i arbetet och oftast tvingas gå i förtidspension? Även om jag kanske mer tillhör ”de skrivande” än ”de med valkiga nävar”, så vet jag dock, om än mest genom studier och inlevelseförmåga, att det oftast inte alls är ”härligt” med en ”värkande kropp”. Om du verkligen tillhör de som har valkiga nävar, blir jag förvånad över romantiseringen. Tillhör du, liksom jag, de som kan skriva (och skriva kan du verkligen), ja då måste jag säga ”Skärp dig Magnus!”

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Jag vill här anmäla avvikande mening från Bertil C. Jag kan vittna om tillfredsställelsen av att med en värkande trött kropp göra kväll efter ett fysiskt dagsverke. Tror varken det är skadligt eller farligt. Det är istället danande för både kropp och själ. Meningslöst skrotlyftande på gymmet kan aldrig bli samma sak eftersom det är totalt improduktivt. Tror Magnus B:s text handlar om något viktigt som vi ännu har svårt att förstå, vårt samhälles förändring från kropp till bara huvud. Jag är övertygad om att vi tänker sämre (helt annorlunda i alla fall) med bara huvudet.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Tack Magnus B!
    Min morfar var skogsarbetare från Överkalix, Norrbotten. En gång drog han och hans huggarlag iväg till Kolahalvön och tjänade lite extra. Sedan blev han gruvarbetare i Kiruna och Boliden. Timmer, järn och guld drog han fram ur det svenska landskapet. Han saknade några fingrar men var i övrigt vid god hälsa. Byggde upp ett kronotorp på myrarna i Österjörn, fostrade, tillsammans med hustru Hilma, sju barn. Han blev nästan 80 år. Han kunde inte skriva (”Han kunde inte ens läsa”, sa min morbror Palle). Än idag är det trävaror och metaller som bygger Sverige. Men att hedra de som byggde och bygger landet är inte på tal. Nuförtiden tror ju influencers att de bidrar till människans nödvändiga ämnesomsättning med naturen. Det gör dom inte!

  4. Hannu Komulainen skriver:

    Det är en isande bild av dagens Sverige det här. Vi klarar inte längre av att producera de varor vi behöver utan importerar dem. Men vi måste fortfarande ta hand om de gamla och sjuka, underhålla våra bostäder och tjäna pengar på att flytta pengar. Hur kan vi importera allt utan att ha något att sälja?

    Kanske svaret är att vi i längden inte kommer klara oss, utan kommer att sjunka ner sakta men säkert i allmän, medeltida fattigdom. Än så länge håller vi näsan över vattenytan, kanske beroende på att ingenjörernas produktivitet har efterträtts av musik- och spelentreprenörerna. Ska vi fokusera på denna nisch och lita på Ricardos komparativa fördelar ska hålla oss kvar i världsekonomin?

    Men den här avindustrialiseringen gäller ju faktiskt för hela västvärlden. Och så smått kommer den frustande asiatiska expansionen att sakta ned, när de gigantiska miljökostnaderna kommer att få betalas. Då kanske konkurrenskraften kommer tillbaka i Väst, men på en mycket lägre inkomstnivå.

    Men allt kanske slutar väl när världsekonomin tvingats in i Adam Smiths stationära, lågprofitsamhälle och där sedan tillväxten efterträtts av en planerad, jämlik nedväxt. Enda ”utopin” vi kan hoppas på. Om vi inte släppt loss Armageddon, kärnvapenkriget, före dess.

  5. Ludvig Aust skriver:

    Oviktig liten redaktionell notis: Misstänker att Svealand skulle under Älvsborgsbron och inte Göta Älv-bron.

  6. Bertil Carlman skriver:

    Ett foto på en näve och en mycket allmän romantisering av värk, ja som det är skrivet tolkar jag det som en allmän romantisering. Ställer jag helt enkelt inte upp på. Nog har jag, precis som vännen Knut L emellanåt känt tillfredsställelse i tröttheten och värken efter att i ett antal dagar ha burit betong upp och ner för en stege då jag gjöt källare under en tredjedel av mitt hus på 1980-talet. Men var det ens arbete? Var jag beroende av det för min och familjens överlevnad? Nä, det var absolut inte arbete i den betydelse som det har i Marx vetenskapliga verk. Det var ett nöjesjobb, inget annat.

    En av min svärfars bröder brukade ofta på sin semester och som pensionär säga ”Nej det kan jag inte, för jag måste arbeta!” Och så gick han och klippte gräset, ympade sina äppleträd, reparerade en gammal stol eller snyggade till en stengärsgård. Han, liksom Knut L och jag gjorde det av helt andra skäl än att få in brödfödan. Han var järnvägstjänsteman, Knut L och jag var lärare före vår pensionering. Han då och Knut L nu gillar att kokettera, det är hela saken.

    När jag skriver detta tänker jag på En underbar visa, men skulle jag vilja vara Björnbergs-Jon t ex?

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Bertil C!
    Det här är faktiskt en intressant diskussion. Men den är mer mänsklig/filosofisk än politisk.

    Hur ser man på arbetet och arbetets värde. Det är olika det. Inte behöver man ha läst Marx´ Kapitalet för att tala om detta. En fin inblick i denna fråga får man i P O Enquists bok Musikanternas uttåg när Bure Oberoende Arbetareförening bildades år 1907 för att disponenten såg ner på deras arbete, skyllde dem för lata och mindre nogräknade. Då tog det fyr i de djupt religiöst troende arbetarna i Västerbottens kustland, som både skydde socialismen och förstås aldrig läst Karl Marx. En människa har sitt värde i ett sammanhang där man kan betyda något för någon annan. Blir man nedvärderad måste man försvara sig, annars blir man tillintetgjord. Så ser jag på det.

  8. Torgny Forsberg skriver:

    Magnus Bredelius!
    Din text får mig att tänka på en låt text som handlar om lite det du beskriver. Från en man som har pennan. Bob Dylan – Workingman’s Blues #2

    I kommentarerna finns hela texten.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Jo Ludvig Aust. Rätt ska vara rätt. Självklart ska det vara Älvsborgsbron. Den gamla Götaälvbron ligger uppströms Eriksberg och Älsborgsbron nedstöms. Denna bild från Wikipedia visar förhållandet.

    Bild Wikipedia

  10. Olle Pålsson skriver:

    Hej Magnus!
    Tack, för en lysande beskrivning av tid som flytt. Mycket av det du skriver sätter verkligen ord på vad jag upplevt under min tid från ett långt och omväxlande arbetsliv inom såväl tung verkstadsindustri som lättare livsmedelsproduktion. Inte sällan underskattade arbetsuppgifter vill jag påstå som ofta kräver hög yrkeskompetens i flera avseende från planering till färdigt resultat.

    Och nu har gästarbetare i mångt och mycket övertagit delar av dessa jobb, med negativa konsekvenser i fråga om arbetsmiljö och övrigt vad facket har möjligheter att bevaka och försvara. Vilket innebär att vi numera har ett A och B lag som arbetar under olika villkor. En verklighet ”Vi såg inte detta komma” uttryckte en före detta fackföreningsman i ett annat sammanhang. Därtill pågår en osämja mellan LO-förbunden i fråga om Lagen om anställningsskydd.

    Slutligen kom jag att tänka på poeten Stig Sjödin och hans tänkvärda diktrader om Bandvalsaren.
    Ett gripande öde som berör.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.