Författaren som liten valp 1953. (Foto: P Lundwall)
Många artiklar om bokstavsdiagnoser på skolbarnen har det blivit genom åren. Trodde jag skulle slippa skriva en till, men så blev det alltså inte.
Debatten om NP-diagnoserna upphör inte. Nu senast skriver ett antal välmeriterade och väl insatta i verksamheten i DN att situationen är orimlig och bygger på förenklade synsätt på barn och samhälle. Diagnoserna genom sjukvården kan hjälpa för stunden men blir allt mer till en utsorteringsfaktor inför yrkeslivet, vilket varken är humant ur individers synvinkel eller ur ett samhällsperspektiv.
Jag tar mig själv som exempel: I 10-årsåldern konstaterades att jag läste dåligt och stavade som en kratta. Jag förväntades jobba med den saken så gott jag kunde. Kan minnas att jag fick rådet att inte stirra på ordet i texten jag just läste, utan titta på nästa ord, alltså titta framåt så skulle det nog gå fortare. Jag försökte, men hamnade snabbt tillbaka i den hackande läsningen av de ofta obegripliga meningarna.
Så höll det på, tills jag i 12-årsåldern – i sängen efter en svår halsfluss – lyckades ta mig igenom Jorden runt på 80 dagar helt för egen maskin. Jag minns än den mäktiga upplevelsen av att kunna ta del av en lång berättelse genom läsning, uppleva spänning och glömma bort själva läsarmödan. Nu förstod jag vad läsning var.
Men jag läser fortfarande, efter nästan 70 år, på mitt eget sätt. Och blir jag störd eller stressad blockeras förståelsen för det jag läser, varpå jag blir ett litet hjälplöst barn igen.
Nå, jag var övertygad om att man måste läsa för att bli människa. Därför blev det en slags fixering och jag kämpade på med det här i min ensamhet, men visste att jag inte var som andra.
När jag var 16 berättade en lärare under en lektion i religionskunskap från sin kateder att det fanns barn som var ordblinda. Någon räckte upp handen och frågade lite ängsligt vad det betydde. Svaret blev att de hade svårt att lära sig läsa. Där och då gav jag mig själv min diagnos.
Jag blev så småningom lärare på mellanstadiet och var fast besluten att vara hänsynsfull mot alla barn med det som då börjat kallas läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, vilket i början på 70-talet var den första så kallade ”diagnosen” man öppet talade om i skolan.
Frågan är vad som hade hänt med mig om jag satts i specialklass för lässvaga? Hade det hjälpt eller stjälpt? Det enda jag minns själv är min egen upplevelse av vuxna runt mig som behandlade mig annorlunda för att jag var ordblind. Det ogillade jag mycket bestämt.
Numera är alla diagnosbarn mycket medvetna om sina diagnoser. De anpassar fort sin självbild till diagnoserna och tvingas inordna sig i särbehandling på olika vis – i all välmening förstås – antingen diagnosen är en riktig fysiologisk dysfunktion eller bara en variation inom normalen. Det är samhällets normal som ändras med tiden, inte barnens fysiologi.
Idag är det så etablerat med diagnoser att alla känner till och tycker synd om, och vill hjälpa på det individuella planet. Det finns nya digitala hjälpmedel idag, men inte för att träna och utveckla sociala relationer. Det enda man från alla håll önskar sig mot krånglande barn är personliga assistenter, som kan ta hand om det när det krånglar. Mellan barn och assistent uppstår i sin tur starka, men inte sällan märkliga relationer, som knappast hjälper barnet i sitt samspel med klasskamraterna. De personliga assistenterna hjälper barnen att befästa sin diagnos och få diagnoserna med sig genom hela skolan.
Barn är olika! En del är tysta, försiktiga, rädda och försynta. Andra är utåtriktade och högljudda och svårhanterliga. I alla tider har dessa skillnader förekommit. Skolan har varit en social likriktare, en tidig anpassning till kollektiva sammanhang i samhället och det kommande arbetslivet. Övergrepp har alltid förekommit från vuxnas sida och har alltid varit lika klandervärda, några barn har då och då känt sig orättvist behandlade. Men det har alltid också funnits kloka vuxna som kunnat medla, vägleda på olika vis för att skapa en socialt acceptabelt sammanhang för skolbarnen, där det även skapats rimligt utrymme för individuella olikheter. Det kallas socialisering. De sadistiska Caligulatyperna var klara undantag. Att lära sig livet i en grupp under ansvarig vuxen ledning är en omistlig färdighet för växande små människor. Det är en kvalité vårt samhälle håller på att tappa.
Många barn blir idag säkert hjälpta i sin tidiga skolgång av de små pillren som gör att intrycken lugnar sig så att de kan bli mer lika sina normalkompisar. Frågan är ändå om det blivit bättre eller sämre för barn i skolan nu än det var på låt oss säga tidiga 1970-talet då grundskolan stod på topp? Jag tror inte det. Självklart ska man ta hänsyn till barns individuella behov, men behovet att mobba, och bete sig hänsynslöst mot kamrater och lärare borde inte ursäktas någon gång någonstans. På samma sätt är det oförlåtligt att se mellan fingrarna på vuxnas övergrepp mot skolbarn. Men av vuxna kan man utkräva ansvar. Det kan man inte göra fullt ut av barn. Det är ju bland annat det som är skolans uppgift.
Skolan är ett mycket sofistikerat socialt system med ett klart uttalat bildningsmål. För att det ska fungera ingår ett rejält mått av – socialisation från barnavärlden till vuxenvärlden – fostran sa man förr. Förr var dessa två aspekter på skola självklart förenade i lärares uppdrag. Det var inte alltid lätt, men för det mesta fungerade det ganska bra. Så länge det fanns en lärarkår med ett tydligt ansvar för båda dessa aspekter fungerade skolan ganska tillfredsställande. Men när det började ställas krav på att lärare hade begränsade befogenheter och att barnen kunde anmäla sina lärare för fysisk och psykisk misshandel – och att lärare under utredningstiden avstängdes från undervisning för att hindra eventuella vidare övergrepp – tappade lärarna sin samhällsställning. Något tillspetsat kan man säga att från att ha varit samhällets stöttepelare med ansvar för barnens bildning (obs! mer än utbildning) blev de tjänstemän som gjorde minsta möjliga för att få ut sin lön – utan att bli anmälda för övergrepp.
Den konkreta lösningen för lärare, föräldrar, skolledare och elevvårdspersonal, är idag diagnoserna. Med dessa fick barnens avvikande (skolstörande) beteenden en till synes adekvat förklaring i vetenskaplig förpackning. Runt detta växte en ny tjänstesektor mitt emellan skolan och vården.
Fördelarna med systemet där lärare – med samhällets förtroende inom skolans ram – fick förmedla bildning till barnen utan inblandning från alla andra samhällsintressenter var förstås många. Men det innebar naturligtvis vissa risker, men inte värre än att samhället var berett att ta dem.
Det system vi nu fått har varken lärare, skolledare, föräldrar eller politiker någon kontroll över. De stackars skolledarnas främsta ansvar är att få budgeten att gå ihop, mycket mer kan man inte begära av dem, trots att ansvaret för allt som sker i skolan formellt ligger på dem. Vad som sker inom alla friskolerevir är det ingen som har koll på. Skolinspektionen svarar ni då. Visst, men hur många skolor och hur ofta kan alla våra tusentals skolor inspekteras? Och hur ofta drar man in skoltillstånd? Vad gör man med alla elever som blir ställda på gatan när man stänger en skola? Systemet är minst sagt samhälleligt dysfunktionellt, men lönsamt för skolentreprenörer och diagnosexperter.
Ett ideologiskt paradigmskifte passerades mellan 1970-talet och 2020-talet. Förr litade samhället på lärarkåren, skolan och på att barnen klarade av omställningen från hemmens mycket skiftande förhållanden till skolans mera enhetliga och kollektiva värld. När det förtroendet nu är brutet har diagnoserna blivit det enda sättet att försöka hindra att barn far illa, fast alla vet att andra stora och ännu okända problem uppstår i nästa steg. Nu har vi också fått problem med alla som anser sig orättvist stämplade med diagnoser och önskar bli av med dem för att slippa diskriminering när de söker vidare efter skolan.
Jag är glad att vuxenvärlden lämnade mig i fred de där formativa åren mellan 10 och 20 år och förväntade sig att ”pojken ska nog klara det här med läsningen också, han verkar ju inte direkt obegåvad”.
När massutbildning inte längre behövs för att fylla jättelika privata och offentliga strukturer med folk som åtminstone hjälpligt kan läsa, skriva och räkna, så får man räkna med att skolan prioriteras ned och får förfalla.
Som f d lärare (lågstadiet) och skolledare känner jag igen det du tar upp och kan bara instämma. Jag hade själv inga bekymmer med läsningen, men många barn med läs- och skrivsvårigheter och symptom på det som nu fått adhd-stämpel har passerat genom mina händer. Och det har blivit vuxna och dugliga samhällsmedborgare av dem alla vill jag säga (och tro, för jag känner ju inte allas öden) trots deras inledande svårigheter.
I mitt fall, var det en välgärning när det insågs att jag hade skrivsvårigheter, mina svenskskrivböcker såg ut som blodiga slagfält, d v s lärarens rödpenna hade rättat i stort sett varje mening. Innan diagnosen utgick de flesta från att jag var dum, eller inte ansträngde mig tillräckligt, trots att jag konsumerade skönlitteratur i massor. Nu kan jag titta tillbaka som pensionär på en ganska framgångsrik akademisk karriär, med ett femtontal publicerade böcker. Utan diagnosen hade jag nog inte vågat mig in på universitetet.
Svante K!
Stort tack för din korta kommentar. Självklart är din upplevelse av inträdet i läsarvärlden lika sann som min. Mina rättstavningsprov var också plågsamt rödklottrade. Jag tvekade att söka mig till universitetet, men min syster övertygade mig. Min pappa tycke jag skulle skaffa mig ett ”praktiskt yrke”. Jag behövde ingen diagnos för att fatta att jag inte var dum. Jag märkte själv på så många områden att jag inte var det, trots min ordblindhet. Jag har ingen att tacka för stöd och hjälp med läsningen och skrivandet. Jag har erövrat dessa färdigheter själv, som de allra flesta. Däremot är jag tacksam mot alla kloka som inte sänkte sina förväntningar på vad jag skulle klara av. Återkom gärna med fler reflektioner.
Diagnosen var i huvudsak ställd av mig själv som senare konfirmerades av expertis. Jag tror du har rätt i att hela åtgärdspaketet som idag sätts in verkar pacificera eleven, snarare än uppmuntrar den att inte se det som ett oöverkomligt hinder. För mig var diagnosen en välgärning eftersom det bekräftade för mig själv att jag inte var dum/lat (min arbetarklassbakgrund gjorde heller inte saken bättre för självförtroendet), vilket gjorde att jag tog itu med det som jag kunde påverka, d v s skriva mycket och be om hjälp med korrekturläsning etc, vilket dock ibland sågs med oblida ögon av kollegor, är/var man akademiker skall man båda kunna tala och skriva korrekt.
Den mest kände som ordblind lär väl vara statschefen, kungen. Rätt tidigt observerade man problem men på den tiden fanns bara alternativen förlöjligande eller ännu hellre gömma undan efter förmåga. Kungen, den hårdhänte Gustav VI Adolf, misstänkte att kronprinsen helt enkelt var korkad och såg till att det gjordes ett intelligenstest vilket kom till att gossen hade IQ 110, inte skyhögt men ändå en aning ovanför medelnivå. Senare har ju en del fadäser uppstått som när Arbogabor blev ”kära Örebroare” något som påminns om med jämna mellanrum. Men inte att kungen nästan omedelbart upptäckte och rättade felsägningen och i talet flera gånger återkom till fadäsen. Victoria och Carl Philip har ju ärvt ordblindheten men fått en helt annan hjälp och start i livet. Man får väl hoppas att även vanliga barn får den hjälp de behöver.
Jag hade en svagare sorts ordblindhet, fick lite specialhjälp i trean och fyran, sen ingenting. Jag tror klass har betydelse. Du har med det plus eller minus i ryggen och plus klarar upp svårigheter bättre tror jag och i skolan. Den övergripande debatten om adhd är svår att greppa. Somliga säger att det är ett sätt att lugna elever med piller. Jag känner en sån familj som fått mycket hjälp för båda barnen och som funkar med viss medicinering. Andra säger att piller är ett sätt att ersätta miljöpåverkan, stora klasser med oreda och med piller, istället göra barnet stillsamt. Jag har ingen direkt åsikt, men lutar åt att det finns en överdrivenhet med diagnostiseringar.
Bäste Knut,
Jag har en liknande, men ej identisk erfarenhet av dyslexi. I lågstadiet visade det sig att det inte gick att lära in vare sig skrivstil eller textning. Hand och öga ville bara inte samarbeta. Kunde bara använda versaler. Dessbättre upptäckte Fröken Fredriksson detta i andra klass, så jag fick hållas med versalerna. Just som för Dig kallades det då för ”ordblindhet”. Om det var med rektors medgivande och/eller föräldrarnas vet jag inte. Men Fröken F kallade mig aldrig svagbegåvad, bara ”lite eljest” som man sa på den tiden.
Däremot knäckte jag läskoden tidigt hösten -58, då jag tog mig igenom hela ”Läsebok för andra klass”. Sade inget till Mor och Far, möjligen till Sol-Britt, vårt hembiträde. Men stolt var jag! Efter det tog läsningen fart och på den vägen är det sedan mer än 60 år. Så det har, sådär 65 år senare, blivit två bibliotek här i Visby. Lite knasigt tycker en och annan, men det skadar åtminstone inte andra. Bara mina rygg- och bäckenbensleder när böcker ska bäras och sorteras in i hyllorna. Många pauser blir det, men det är bara att leva med.
1960 hade jag en liknande erfarenhet som Du Knut av Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”. Hade fått boken av faster Märta på 10-årsdagen. Den gick då som radioföljetong på förmiddagarna så jag kunde både läsa och lyssna samtidigt. En stor upplevelse för en 10-åring! Lyssnade, läste och ”såg” handlingen som en film i huvudet.
Detta diagnosraseri som Du påtalar, Knut, med påföljande förskrivningar av Concerta m fl preparat är tydligen mest utbrett på Gotland. Har ej aktuella siffror, kanske 8-10 procent av grundskolans elever. Detta i avsaknad av kloka lärare som tyngs av en J-a massa administration och budgetkrav från ängsliga rektorer vilka sedan 15–20 år reducerats till ekonomihandläggare. Ja vårt skolsystem är i spillror, vad kommer hända med skolplikten nu när skolsegregationen tilltar? Jag vet inte, men nog är det mer än oroande.
Jag har funderat mycket på min ordblindhet, vad den haft för betydelse för mina vägval. Ni som här vittnat om er egen ordblindhet har alla olika typer av trassel. Mitt stora problem var – och är – läsningen. Det går för långsamt och kräver ansträngning. Alltså inte skrivningen. Så fort jag fick ordning på stavningen i sena tonåren skrev jag obehindrat. Ja, att skriva blev ett sätt att hålla reda på mina tankar, men det var senare i livet. Nu är skrivandet och redigerandet av texter min främsta syssla – mitt arbete. Jag trivs på jobbet.
Att med självsäkerhet våga skriva och tala fritt tillhör – så klart – vårt demokratiska fundament. Och i det sammanhanget är barnets rätt att lära sig denna möjlighet får givetvis inte ifrågasättas. Om inte samhället genom skolans undervisning förmår att erbjuda alla barn detta kunnande befinner sig vårt socialt humana samhälle på ett riskabelt och ofritt plan.
Det är då tystnaden breder ut sig och maktelitens kontrollfunktioner träder in med rädslans effektiva medel, ty ingen vill eller önskar stå på undantag i förhållande till den gängse rådande samhällsstrukturen.
När orden inte når fram under ett samtal leder dom enbart till en outtalad tanke, eller om så vore fallet den knutna näven i byxfickan, vilket inte sällan medför att stilla låta sig bli anpassad i ledet.
Min gamla skola hade naturligtvis sina brister men trots detta utifrån en personlig återblick, där motgångar och tankar finns hos ett litet barn i en utvecklingsprocess, vill jag mena att den tidens unga kom ut i vuxenlivet förhållandevis ganska välrustade inför framtidens utmaningar.
Så långt, på vägen vandrat – där jag nu befinner mig – syns dessvärre mörka moln i horisonten som min generation borde varit mera förutseende inför.
För övrigt, som hantverkare under mitt verksamma yrkesliv, utan språket som främsta verktyg, hade jag gärna önskat mig mera tid att utveckla ordens fantastiska möjligheter. Nu blev det inte så, utan jag får försöka öva efter bästa förmåga i min kammare men också vid tillfälle när föreningslivsgemenskap inträder. Kan hända även försöka berätta ordets betydelse och möjligheter för mina barn och barnbarns barn.
För övrigt; mitt handikapp, frånsett ordets skiftande möjligheter, är måhända brist på uthållighet och förstå att varje delmoment måste ha sin egen tid.