En grupp människor, som inte håller med varandra i många frågor, har faktiskt enats om att tillsammans organisera en stor demonstration i Washington mot kriget kommande söndag. Jag säger bravo!
I en nation, så splittrad som USA är idag, är det nästan otroligt med en samling av människor som är överens med varandra.
En samling människor, som är oeniga med varandra, ger hopp om att en rörelse för att få stopp på kriget kan växa. Och även skaka om det politiska systemet som är paralyserat av det militärindustriella komplexet i kongressen och den förvirring som sprids av tjänstvilliga medier.
Utomlands har USA utnyttjat djupa politiska motsättningar för att provocera fram ett krig i Ukraina för att slutgiltigt splittra Europa genom att skära av Ryssland från Tyskland och EU. Och därmed permanent befästa USA:s kontroll över Europa.
Denna splittringspolitik bedrivs på många olika lömska sätt som gör det svårt att avslöja och förklara den. Kriget i Ukraina delar upp dem som har förstått vad som pågår från dem som inte har gjort det. En mäktig rörelse behövs för att sprida diskussioner, förståelse och opposition.
Genom att stödja krigsmaskinens utrikespolitik för att söndra och härska har den amerikanska politiska klassen, under senare år, också skapat interna motsättningar i en aldrig tidigare skådad grad – några av dem verkliga, andra mer eller mindre artificiella.
Graden av inhemska fientligheter är ett eko av det internationella hat som föds av president Bidens geopolitiska tankevärld. VI är det GODA (demokrati). DE är ONDA (inte kommunister nu längre, snarare ”autokrater”).
Inom USA är demokrater och republikaner, vänster och höger, två helt olika arter. Den ena född som god den andra född som ond. Den ena har en inneboende ondska – som är smittsam – så vi skall inte träffas och försöka övertyga dem. Vi skall inte ha något med dem att göra och politisk apartheid kan vara en lösning. En sorts moralisk/politisk rasism som skapar en total splittring mellan OSS och DEM både här hemma och utomlands.
I en sådan stämning är det inte underligt att mobiliseringen den 19 februari – ”Raseri mot krigsmaskinen” – dess organisatörer och talare, attackeras för att inte vara tillräckligt goda.
Organisationer och talare
De tillkännagivna närmast ansvariga organisatörerna av denna raserisamling är två relativt svaga politiska organisationer: People’s Party och Libertarian Party. Deras svaghet bör uppfattas som en positiv signal. Såtillvida att ingen av dem har styrkan att själv hantera en särskilt omfattande antikrigsrörelse. Dessa initiativtagare erbjuder en gåva till alla som inser att kriget är galenskap. Så grip den nu!
Självklart så angrips de, också av motståndare till det pågående kriget, på grund av politiska brister hos organisatörerna.
Kan verkligen veteranaktivister vara så småaktiga att de blir avundsjuka på att någon tog initiativet först? Jag hoppas att det inte är så.
Veteransocialisten och antikrigsmilitanten Jeff Mackler har starkt fördömt samlingen som ”reaktionär”, framför allt för att den backas upp av Libertarian Party. Han har hävdat att en framgång för dem skulle vara ett nederlag för alla fiender till det kapitalistiska systemet. Vid ett tillfälle har han påstått: ”Libertarianerna vill ha en återgång till ett kapitalistiskt samhälle där ’fri tävlan råder’ men det är ren fantasi”.
För det första har detta ingenting att göra med den fråga man vill mobilisera runt. Dessutom, om Libertarian Partys socioekonomiska politik bara är rena fantasin, helt omöjlig att tillämpa i dagens värld, så är de inget att oroa sig för.
Slut upp i denna mobilisering, sök upp en libertarian och argumentera. De är emot att använda miljarder till krig, detta är en gemensam ståndpunkt som kan leda till en givande diskussion. Militanta vänstermänniskor som tror att en av manskön kan göras om till kvinna borde inte ha några problem med att tänka att en libertarian skulle kunna förvandlas till en socialist. Sådana mirakel händer.
Guilt by Association
Dessutom så gör närvaron av People’s Party det tydligt att libetarianernas extrema fria marknadspolitik är ovidkommande för mobiliseringen.
Libertarian Party visade snabbt sin oförmåga att leda rörelsen genom sitt misslyckande att stödja en tänkt viktig talare mot personliga attacker – till ledande libertarianers bestörtning. Men den krisen avvärjdes.
Några kritiker av demonstrationen framför den självgoda vänsterns favoritcliché att vi måste hålla oss utanför för att inte ”legitimera” högern. Detta hot om ”legitimering” är bara den andra sidan av myntet ”guilt by association”. Båda används för att undvika diskussioner om allvarliga ting, alltså genom att utmåla politiska övertygelser som obotliga smittsamma sjukdomar.
Det är rent av barnsligt att hävda att någon är ”legitimerad” (eller skyldig) till något genom en slumpvis anknytning, som till exempel deltagande i en antikrigsdemonstration.
Listan över talarna den 19 februari är mycket lång, kanske alltför lång för den tilldelade tiden. Men poängen är att visa bredden av åsikter.
Emellertid, oavsett hur mycket jag än kan vara oense med den ena eller den andra om vissa saker eller kanske till och med om det mesta, så är jag glad över att se dem samlas för att stoppa rusningen mot ett tredje världskrig.
När ämnet är KRIG och du bara kan enas med dem som är överens med dig om allt annat så har du förlorat känslan för gemensam mänsklighet.
Organisationslistan är kort, alltför kort. Det skulle vara stort att se ANSWER, Black Alliance for Peace, Code Pink och andra mångåriga antikrigsorganisationer på listan. Inte en enda av dem är stark nog att ensam skapa en massrörelse – åtminstone har ingen av dem än så länge föreslagit något så lovande som initiativet till demonstrationen den 19 februari.
Felet med den19 februari är inte dess framgång. Det vore ett misslyckande för alla som motsätter sig kriget om det visar sig att interna motsättningar kan släcka allt hopp. Demonstrationen är öppen för alla. Var och en kan bidra till en framgång genom att trotsa partipiskan, dra med sina stödtrupper, förvandla demonstrationen till en bred vidöppen massrörelse, som verkligen kan börja utmana krigsmaskinen. Freden är inte någons privata egendom.
Varhelst du ser folkligt motstånd mot krig börja växa. Gå med och se till att det blir en angelägenhet för alla.
Den ”med stor intensitet för konspirationsbenägenhet [kritiserade] Ola Tunander” har idag kommit med en mycket intressant sammanfattning, av det som under en intensiv tid nu diskuterats här på lindelof.nu.
Då vi alla deltagare i denna intensiva debatt nu bör ha fått de flesta pusselbitarna på plats, är det dags för ett konstaterande. Den som inte ännu fått klart pusslet, måste antingen lida av ett större synfel, det är nämligen svårt att lägga pussel med de övriga sinnena, eller så har hen, av någon anledning, bestämt sig för att pusslet alls inte ser ut på det sätt som det gör.
Att det verkligen ser så ut, har kanske inte vi i Sverige riktigt på allvar fått känna av med våra sinnen. Men det har miljontals människor världen över fått göra, och det borde fått fler av oss till kunskap med hjälp av vårt intellekt och vår empati.
Det Diana Johnstone beskriver i sin artikel visar klart på att denna insikt om pusslets utseende nu mognar till handling, och mognaden sker i detta fall mitt under näsan på den alltmer desperate Hegemonen. Naturligtvis instämmer jag i hennes Bravo!
Visst önskar man framgång för denna aktion. Men antikrigsrörelsen i USA och i väst har aldrig blivit stor när allmänna värnplikten togs bort (utom i Finland) och människor ej behöver bli inkallad/drafted. När inte ens eget liv riskeras håller man tyst, tror också därför vi har sådan ogenerad krigshets nu även i här i Sverige. Och det är då ”bekvämt” för Väst att det är Ukraina liv som offras.