Diana Johnstones memoarer

Diana Johnstone urklippt från ett filmklipp 2011 om Libyenkriget.

Diana Johnstone har valt Circle in the Darkness som titel på sin nya bok följt av Memoir of a World Watcher. Född år 1934 i Minnesota har hon levat under samma tid som jag själv (född två år senare) men haft en unik möjlighet att leva och verka i olika länder och följa deras politiska utveckling. Hennes bok bör givetvis komma ut i svensk översättning men jag kunde inte tåla mig till dess. Köpte den engelskspråkiga originalutgåvan och kunde snabbt konstatera att hon skriver en klar och lättläst engelska så jag behövde sällan använda mig av ordboken. Hon har skrivit en fantastisk bok, en mycket kunnig världsbetraktares minnen.

Diana Johnstones barndom var under Franklin D. Roosevelts tid som president. Han valdes första gången år 1932 och lanserade sitt program New Deal för att bekämpa depressionen efter den stora börskraschen. Han omvaldes tre gånger och ledde USA under andra världskriget. Hennes familj flyttade till Washington DC där båda föräldrarna fått arbete. Efter kriget var det dags för hennes första utlandsresa som år 1953 gick till Belgrad där hon skulle studera ryska vid universitetet.

Hon berättar:

“Vår grupp togs genast till amerikanska ambassaden där vi skulle lära oss hur vi skulle hantera umgänget med de infödda på universitetets studenthem. Första regeln: Håll era väskor låsta, annars försvinner saker. Regel nummer två: Undvik den jugoslaviska maten. Ni kan hämta konserver här på ambassaden. Tredje regeln: Ge små gåvor till de infödda. Ambassaden försåg oss, för detta ändamål, med kulspetspennor och förpackningar med tuggummi.”

Diana bröt genast mot reglerna. Hon installerades i en sovsal med sju jugoslaviska flickor och lät sin resväska stå öppen. De första dagarna gick det trögt med kontakterna, men sen upptäckte flickorna att hon hade ett resestrykjärn i sin väska. Det gick runt bland de andra flickorna och snart var de ett kamratgäng. Hon fick följa med en av flickorna till hennes föräldrahem i Kosovo och året i Belgrad blev viktigt för hur hon sedan såg på vad som kom att hända i Jugoslavien.

För många svenskar är hon nog bara känd för vad man påstår att hon skrev om det kriget. Den 22 juni 2003 publicerades i Ordfront Magasin en artikel under rubriken “En resa i Ljugoslavien” med en intervju redaktionschefen Björn Eklund gjort med Diana Johnstone i Paris efter att hon publicerat boken Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato and Western Delusions. Sedan hände inget anmärkningsvärt förrän Dagens Nyheter den 3 november publicerade en artikel av Maciej Zaremba under rubriken ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan”.

Tomás de Torquemada, spansk storinkvisitor (1420-1498).

Detta blev inledningen till Ordfrontfejden som splittrade föreningen och resulterade i att Björn Eklund avskedades. En bok om händelserna, Pudelns kärna, utgavs år 2006 av förlaget Nixon där Diana Johnstone fick möjlighet att svara på angreppen mot henne med repliken ”Från Torquemada till Zaremba. Hur jag uppfattade Ordfrontaffären”. En förödande kritik av okunskapen hos dem som angrep henne.

Det är fascinerande att läsa vad en god skribent kan skriva om ett innehållsrikt liv. På tyska finns uttrycket “Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen…” och Diana Johnstone har verkligen rest mycket och har mycket att berätta. Hon hade lärt känna journalisten Herb Altschull, som år 1956 blev chef för Associated Press i Bonn, de gifte sig och bosatte sig i ett litet samhälle strax söder om staden. Hon följde honom på hans reportageuppdrag, som hans assistent, och fick träffa en rad mycket kända personer.

Men deras äktenskap tog slut och år 1968 återvände hon, efter en tid i Paris, till Minnesota med sin dotter för att avsluta sina universitetsstudier. Hon fick en tjänst som lärare i litteratur vid universitetet i Minneapolis and St. Paul och beskriver hur hon såg på undervisningen:

”I enjoyed teaching – more than that. I believed in it. I felt strongly that teaching literature was an excellent method of sharpening critical intelligence. … My approach was to ask two basic questions: what is the author trying to say, and to which extent does he/she succeed?”

Mycket vid universiteten i USA kring denna tid handlade om annat än undervisning. Det var studentupprorens tid med protester mot USAs krig i Vietnam. En dag såg hon en klunga studenter samlade utanför universitetets huvudbyggnad. Hon förstod att de planerade att ockupera rektorsexpeditionen och visste att polisen redan stod inne på universitetsområdet. Trängde sig genom skaran och upp på trappan där ledaren höll i en mikrofon. Tog den och höll ett anförande som fick dem att ge upp sina planer.

Efter en omröstning träffades de på kvällen för att organisera ett Community Contact Program. Det skulle så småningom resultera i att en grupp på trettio vanliga medborgare från Minnesota, en blandning av olika åldrar och yrkesgrupper, reste till Paris för att träffa den förhandlingsgrupp från södra Vietnam som var där för att möta representanter från USA. De blev vänligt mottagna och man ordnade en välbesökt presskonferens. Men inte ett ord om detta i massmedia.

September 1971 bestämde hon sig för att flytta till Frankrike med sin nu tolvåriga dotter. Genom en vän fick hon tillgång till en billig lägenhet och använde tiden till att skriva en bok om landet Vietnams långa historia. När manuset var klart utkom en bok om samma ämne av en annan författare. Nu gällde det att hitta ett annat sätt att försörja sig. Hon fick tips om Agence France Presse där hon kom att arbeta under sju år. Genom att byta till nattskift fick hon högre lön och mera fri tid.

Hon började att skriva ett eget nyhetsbrev The Owl som på den tiden fick skrivas på skrivmaskin, kopieras och distribueras med brev. Hennes första prenumeranter blev professorerna Edward S. Herman och Noam Chomsky. En av hennes texter kom in i Le Monde diplomatique och hon fick förfrågan om att skriva för Chicagotidningen In These Times. Nu kunde hon försörja sig som skribent.

Boken Dårarnas korståg gavs ut av Hägglunds förlag 2004. Originalet av Pluto Press år 2003.

Hon hade vänner i Italien och har skrivit initierat om italiensk politik liksom om tysk politik som hon kände väl från tiden med Herb Altschull. År 1990 blev hon anställd som pressekreterare för Die Grüne i Europaparlamentet. En tid som hon har mycket att berätta om. Hon lämnade det arbetet 1996 och hade bestämt sig för att besöka det av kriget härjade Jugoslavien. Med sin lilla Opel Corsa gav hon sig i september 1996 iväg på en lång strapatsrik resa där hon fick möjlighet att träffa flera av sina vänner från studieåret 1953 och tala med många politiker. Hennes bok Fools Crusade kom sedan ut år 2003.

Hennes memoarer slutar med att hon initierat berättar om De gula västarna och diskuterar miljörörelsen. Men som född amerikanska finns alltid erfarenheten av amerikansk politik i bakgrunden. Januari år 1983 skriver hon:

“It should never be forgotten that the success of an imperialist power like the U.S. is due to the presence in every client nation of an elite that pleads for U.S. protection. And these elites may go to great lengths to exaggerate, distort or even invent threats likely to impress American leaders.”

Kommer ni liksom jag att tänka på Peter Hultqvist? Sveriges försvarsminister!

  3 kommentarer for “Diana Johnstones memoarer

  1. Dennis Zackrisson
    2020-07-19 kl. 9:38

    Tack för detta fina inlägg, Henrik L!
    Naturligtvis är Diana Johnstone här i Sverige sammankopplad med den famösa striden i FiB/Ks tidigare vänorganisation Ordfront. Den första stora inbrytningen av överhetens krafter i vår oberoende vänsterrörelse.

    Givetvis hade det funnits grogrund för detta en längre tid, ofta knutna till det statliga stöd för “godkänd” utgivning av litteratur Ordfront kapitulerade för under 1980-talet. Därmed kunde makten över svensk bokutgivning knytas till det Bonnierska monopolkapitalet, som under statens överinseende lagt under sig allt större delar av mediemarknaden i Sverige.

    När de trettitalet anställda på Ordfront sattes att ringa runt och värva medlemmar för att säkra en övervikt för att krossa medlemsdemokratin på extrastämman i september 2004 inleddes den föreningens kräftgång och just nu har man lyckats göra sig av med 90% av den tidigare medlemskadern.

  2. Leif Stålhammer
    2020-07-19 kl. 11:33

    Visst, den transatlantiska ankan Hultqvist är en god representant. Han gör precis vad USA förväntar sig. Han simmar fram och tillbaka i den transatlantiska dammen som budbärare. Flyga kan han inte.

    Ibland undrar jag; finns det verkligen ingen i socialdemokratin som ifrågasätter vad han håller på med? Och nu deltar vi i den stora och välorganiserade kampanjen mot Kina och Ryssland.

    Johnstones nya bok skall jag absolut läsa!

    Ps. Zaremba ledde också den mediala kampen mot byggarbetarna i Vaxholm som han hävdade voro rasister när de försökte försvara sina jobb mot lönedumpning. Han är nog en sann europé…

  3. Tord Björk
    2020-07-23 kl. 23:52

    Tack för denna värdefulla genomgång.Tänk vad det kan leda till om man låter sin resväska vara öppen i ett kommunistland på 1950-talet.

    Synd bara att det slutade just där en miljöaktivist som jag intresserade sig för vad Johnstone kan ha haft att säga om miljörörelsen. Obildad som de flesta inom vänstern när det gäller miljörörelsen. Eller känner hon till hur klimatrörelsen i Frankrike stött Gula västarna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.