Dick Harrison förtiger fakta

Vinjetten i SvD till Harrisons artikel.

NÄR DEN POPULÄRE historikern Dick Harrison skriver i Svenska Dagbladet den 23 januari år 2022 under rubriken ”Olika ryska ledare – samma drömmar” att ”Den ryska utrikespolitiken har följt lättigenkännliga röda trådar, med uppenbara imperieambitioner, i flera sekler” undviker han att nämna många historiska fakta. Han skriver följande om åren efter första världskriget:

… Stilleståndsavtalet mellan Tyskland och västmakterna den 11 november 1918 blev en signal till ryskt revanschkrig i Östeuropa varvid ukrainare, polacker, balter, georgier och andra, som önskade förbli självständiga, måste värja sig med vapen mot tsarernas arvtagare.

I söder var Röda armén framgångsrik. De nyutropade staterna vid Kaukasus erövrades 1920 och 1921. Även huvuddelen av Ukraina återinlemmades i Ryssland. Men i Baltikum gick det sämre. Redan den 15 november 1918 fick de ryska arméerna order om att förbereda en massoffensiv västerut, men efter inledande framgångar i Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland vände vinden och ryssarna måste retirera. De år som följde präglades av offensiver och motoffensiver från alla håll. När vapendånet tystnat 1921 hade de baltiska staterna bevarat sin självständighet och den nya regimen i Polen hade lagt under sig ett betydande område i öster. …

Amerikanska trupper i Vladivostock år 1918.

Denna period kallas Interventionskriget och år 2016 skrev jag under rubriken ”Det gömda kriget”:

… Det första beslutet om interventionskrig hade fattats redan i slutet av november 1917 under ententens toppmöte i Paris. Fjorton stater beslutade att delta i härtåget för att som Churchill uttryckte det ”kväva det bolsjevikiska spädbarnet i dess linda”.

Året 1919 kom att gå till historien som ”de vitas år”. Man hade beslutat sig för att inta Moskva och Petrograd. I februari hade Entenden 60.000 man i Sydryssland. I öster hade amiral Koltjak, som utropat sig till ”riksföreståndare”, samlat ihop en armé på 681.000 man som rörde sig genom Ural mot Moskva. Där deltog 80.000 japaner, 8.500 amerikaner, 6.100 britter och 1100 fransmän. Dessutom tjecker, slovaker, italienare, polacker, serber och rumäner.

Men krigslyckan vände så småningom. Generalen baron Pjotr Wrangel var de vitas och västmakternas sista trumfkort. Hösten 1920 förde han befälet över välutrustade trupper på 75.000 man. Bolsjevikerna stod emot honom med 550.000 man och gick till anfall mot honom i Ukraina. Den 12 november drevs han att på Krim embarkera Ententens örlogsfartyg med återstoden av sina trupper…

Dick Harrison undviker att nämna flera angreppskrig mot Ryssland. Förutom Interventionskriget till exempel Karl XII:s krig från Narva till nederlaget i Poltava (öster om Kiev i Ukraina). Napoleons anfallskrig då Moskva intogs, och han dröjde kvar så länge i staden att större delen av hans trupper frös ihjäl under återtåget. Hitlers anfallskrig som nådde ända till Moskvas utkanter och till Stalingrad. Knappast ett omedvetet val av en kunnig historiker i en tid när propaganda är viktigare än fakta.


Sista stycket något kompletterat 28 januari 2022.

... är läst 1108 gånger!

  10 kommentarer for “Dick Harrison förtiger fakta

  1. Bertil Carlman skriver:

    Hur skulle ”den POPULÄRE historikern Dick Harrison” kunna få en så framskjuten plats i historieredogörelsen som han har i Sverige, om han inte tillräckligt väl följde de ramar som en vasallstat till USA har satt? I Tyskland kan en viceamiral inte tycka det självklara, att statschefen i Ryssland, Vladimir Putin, skall mötas med respekt. Gör han det får han sparken. Sådant är nu läget i de västliga ”demokratierna” och Dick Harrisson vet nog att ”gilla detta läge”.

  2. Mats Larsson skriver:

    Henrik L!
    Ett påpekande i all vänlighet: eftersom jag åkt sträckan flera gånger skulle jag inte säga att Poltava ligger strax öster om Kiev, lika lite som jag skulle säga Skövde ligger strax väster om Stockholm (avstånden är ungefär desamma).

    Jag ser att jag skrev en kommentar om interventionskriget i samband med din artikel 2016, och har ingenting mer att tillägga annat än att jag fortfarande är förbryllad över hur Ryssland producerar en mycket påkostad film där hjälten är den vita generalen Koltjak (”Admiral” 2008).

    Napoleon intog Moskva. På film är detta skildrat i Sergej Bondartjuks mastodontfilm ”Krig och fred” (1965-67). Jag köpte den på DVD för drygt tio år sedan, när man fortfarande kunde köpa DVD, men såg den inte förrän förra året. Med en spellängd på drygt 6.5 timmar och i en stil som jag inte gillade, så var det en påfrestande film att ta sig igenom (Tolstojs bok är ju ett mästerverk).

    Putins inställning till Lenin uttrycks mycket tydligt här (autogenererad text går att få). Man kan undra om denna hans inställning till Lenin fick genomslag i den TV-serie som togs fram till hundraårsjubileet av revolutionen – ”Trotsky” (2017). Lenin gör i filmen en tämligen slätstruken och ganska obehaglig figur.

    Jag har inte läst Harrisons text i sin helhet, men att det finns röda trådar i Rysslands historia tycker jag är påfallande. På samma sätt som att ryska härskare genom århundraden vänt sig mot och vänt sig bort från väst.

  3. Jan Hagberg skriver:

    Ett så pinsamt, okunnigt inlägg av denne Dick Harrison. Harrison har ändå skrivit den intressanta boken Ett stort lidande har kommit över oss – historien om det första trettioåriga kriget. På det andra trettioåriga kriget – på kedjan av krig från 1914 till 1945 har han uppenbarligen noll koll; han tycks inte ens ha förstått vad som pågått i vårt lands närområde.

    Ta fram två kartor över Europas länder, dels en för tiden före 1914, dels en från åren närmast efter 1925. På Europas karta från 1914 ser man tre stora, flernationella som gränsar till varandra – där många nationaliteter lever ganska uppblandat, och relativt fredligt sinsemellan. Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland hade då alltså gränser mot varandra. Tillsammans låg dessa tre effektivt i vägen för britternas strävan att erövra den euroasiatiska kontinenten. Här har vi grunden för 1900-talets alla krig, inte minst i Europa.

    Ententen skapade från 1918 och framåt nya länder – med grund i Wilsondoktrinens idealistiska 14 punkter, snygga på papper men utan verklighetsförankring – med nya staters gränser som inte alls svarade mot den hopplösa uppblandningen av olika nationaliteter. Dessa konstlade gränser blev så en klar grogrund för fortsatta konflikter, vilket Europa på nytt snart skulle få erfara.

    ”Divide et Impera!”, är den tes som den anglosachsiska eliten drivit till fulländning. Så har man till sig knutit en hejaklack utan dess like, de i väst etablerade medierna. Där är Harrison den villige tjänaren.

  4. Björn Nilsson skriver:

    Märklig insats av Harrison, och en förtroendesänkare. Han missade (medvetet?) att Finlands självständighet inträffade 1917, och att Finland var ett av de länder som från 1918 invaderade Ryssland för att erövra nya områden. Polen och Rumänien tillhörde samma rovgiriga gäng.

    Jag fick intrycket av att Harrison skrev medvetet oklart för att få det till att Ryssland var angriparen. Men samtidigt antyder ju raden av porträtt i hans artikel att härskare i Ryssland, oavsett deras politiska uppfattning, delvis har samma problem att ta hänsyn till: öppna och svårförsvarade gränser och potentiellt aggressiva grannar samt mer avlägsna motståndare.

  5. Per-Olov Käll skriver:

    Det är inte alldeles lätt att förstå vilken svår synd Dick Harrison gör sig skyldig till då han påpekar att rysk imperiepolitik har en mycket lång tradition. Den går tillbaka åtminstone till 1700-talets Katarina II, ”den Stora” kallad och kusin till Sveriges Gustav III, och sköttes under sovjettiden med omsorgsfull skicklighet och hårdhet av Josef Stalin. Att den intressante politikern Putin upplever fantomsmärtor efter det krackelerade Sovjetunionen är rimligt att anta. Sverige upplevde sådana smärtor ett bra tag efter stormaktsväldets fall genom olyckan Karl XII vid Poltava. Senast, och antagligen svårast, efter förlusten av Finland 1809.

    Den lära som går under namnet marxism-leninism skapades, såvitt jag vet, av partitaktiska/partipedagogiska skäl i Sovjetunionen. I min ungdoms studiecirklar sa vi att läran var ”vetenskaplig” och hade bekräftats av historien. Den skulle fortsätta att bekräftas av historien, om nämligen studiecirkeldeltagarna gjorde sin plikt och tog strid för kommunismens sak.

    I detta konstaterande ligger ingen ironi och jag har aldrig ångrat att jag ägnade Marx, Engels och Lenins skrifter – senare även Maos – ett ingående studium. (Har dock inte läst ”allt” av dessa författare, och den som vill slå mig på fingrarna skulle lätt kunna göra det.)

    Vi bör dock komma ihåg att den frejdige Karl Marx och den lika gamängaktige Friedrich Engels båda var barn av 1848 och betraktade Ryssland, vilket Mats Larsson påpekat, som ”nationernas fängelse”. Vad de skulle ansett om den teoretiska konstruktion som kom att skapas av deras ryska lärjungar vet vi inte. Klart tycks dock att Lenin bröt – medvetet eller av okunnighet – med den liberala traditionen. Han till och med hånade denna tradition. Därmed bröt han i praktiken med det demokratiska tänkandet från 1789 och framåt. Stalin hade efter detta inga intellektuella problem med att återknyta till den ryska autokratiska traditionen.

    Putin är, åtminstone ytligt sett, en normal demokratisk politiker. Men han är samtidigt präglad av den autokratiska traditionen att makten ligger samlad i toppen. Han har dessutom det svåra uppdraget att hålla samman Ryssland och se till att hennes stolthet inte träds förnär på världsarenan. I detta kan han luta sig mot landets stora kulturella och vetenskapliga traditioner.

  6. Sixten Andréasson skriver:

    Dick Harrison är en historiker som skriver falska historiker. Beklagligt som fan!

  7. Björn Nilsson skriver:

    P-O Käll!
    Ta den bolsjevistiska nationalitetspolitiken, där har du en avgörande skillnad mellan Tsarryssland och Sovjet under Lenin&Stalin. Tsaren ville inte släppa Finland eller Polen, eller ha varierande grader av självstyre för olika folk inom den ryska staten. Bolsjevikerna förespråkade den politiken redan före första världskriget, och bildade en förbundsstat när de fick makten. Det är därför Ukraina fick status som en stat inom unionen, inte bara som några guvernement i en enhetsstat, och därmed så småningom få full statlig oavhängighet när Sovjet avvecklades. Vilket då visar på att bolsjevikernas politik hade en del oavsedda otrevliga följder (som krigen i Kaukasus, splittringen av Moldavien, våldsamheter i -stanländerna etc när nya självständiga stater skulle slåss med varandra eller inbördes).

  8. Dennis Zackrisson skriver:

    Möjligen bör det nog påpekas att en av de värst drabbade städerna i Ryssland under VK2 var S:t Petersburg, eller Leningrad som den hette då, genom den nära 2½ år långa belägringen, faktiskt en av de allra längsta belägringarna med det största manfallet i hela världshistorien. Men man höll ställningarna!

    Att Putin skulle kräva ”världsherravälde” är ju inte ens i närheten av någon sanning. Däremot kräver man respekt för sina gränser och sin nationella säkerhet. Till det skulle jag bara vilja tillägga:

    Det pladdras mycket i ”debatten” just nu om ”inflytelsesfärer” och annat konspirationsteoretiserande samt om ”små” nationers rätt att ”välja sin egen väg” utan diktat från ”större” grannar. En alliansfri politik (syftande till neutralitet i krigssituationer) borde givetvis vara grunden för detta. Om den ”lilla” staten i stället önskar krypa upp i famnen av en stor imperialistisk makt finns anledning att ställa sig något skeptisk till detta uttryck för en ”nationell frihet”. Vad Ryssland borde krävt vore egentligen den naturliga lösningen från förra århundradets sista decennium: Natos avveckling! Den vore alltmer naturlig eftersom en ”försvars”-allians omedelbart blir förvandlad till KRIGSALLIANS om man är ensam ”herre på täppan”!

  9. Per-Olov Käll skriver:

    Björn N!
    Jag påstår inte att det inte fanns viktiga, kanske avgörande skillnader mellan den Tsar-Ryska utrikespolitiken och den som Lenin och bolsjevikerna bedrev. Du pekar själv på några uppenbara skillnader, såsom att Finland 1917 kunde utropa sin självständighet m m. Men detta konstaterande står inte i strid med att Stalin torde ha sett som sin helt avgörande huvuduppgift att besegra Hitlers arméer för att bevara Ryssland som den stormakt den var. Ingenting fick stå i vägen när det gällde att uppnå detta syfte.

  10. Björn Nilsson skriver:

    Jag uppfattar Stalins position som tvetydig. Att besegra Tyskland var helt avgörande vare sig Ryssland ville vara stormakt eller inte, det handlade om att kunna fortleva. Samtidigt verkar det som om nederlaget mot japanerna 1905 låg och gnagde hos Stalin, trots att det på sikt ledde till tsardömets fall. Under resans gång blev Sovjet en stormakt. Russofil var väl georgiern i alla fall.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.