Dick Sundevall om sexbrotts-anklagelserna mot Assange

Dick Sundevall, driver sajten Para§raf

Inför den nyväckta debatten med anledning av att Anna Ardin, en av anmälarna för sexbrott mot Julian Assange 2010, nu utkommer med en bok om sin syn på saken, vill jag tipsa om Dick Sundevalls pregnanta genomgång från maj 2017 av fallet Assange i Sverige. Den bygger på de polisförhör, förundersökningsprotokoll och annat som fanns tillgängligt redan för fyra år sedan.

De stora medierna inklusive TV4:s Kalla fakta och SVT-programmet Carina Bergfeldt vinklar hårt att kvinnors berättelser i sexbrottsmål inte tas på allvar. Att det i Assangefrågan är mer än en fråga om att ta kvinnors berättelser på allvar är helt uppenbart, samt att dessa (i och för sig angelägna diskussioner) riskerar att allvarligt skymma sikten i Assangefrågan och spela USA i händerna.

Sundevalls Ingress:
“Så la då till slut åklagarna ner utredningen mot Julian Assange. Det var inte en dag för tidigt. Men det var med kniven mot strupen som man kände sig tvingade, för annars hade tingsrätten eller tids nog hovrätten hävt häktningen av honom. Att det var en tidsfråga innan så skulle ske har såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen klargjort. All dokumentation som läckt ut i Assangeutredningen biläggs artikeln.”

Läs hela artikeln i Para§raf.

  5 kommentarer for “Dick Sundevall om sexbrotts-anklagelserna mot Assange

  1. Leif Strandberg skriver:

    Sverige och SVT har förlorat en duktig utrikeskorre i Carina Bergfeldt och fått ytterligare en hypad och politiskt korrekt soffpratare. Räcker det inte med PK-Anna Hedenmo och PK-Fredrik Önnewall och andra. Bergfeldts möte med Ardin är ett bottenapp. Har hon inte haft tillgång till Dick Sundevalls noggranna genomgång från 2017.

    Usel journalistik. Skandal av SVT.

    Men tack Knut L, för att du uppmärksammar Dick S:s artikel.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Håller med dig, Leif S!
    Men den stora skandalen utgår från ALLA msm i Sverige. De kör samtliga in lögnen att Ardin anmälde Julian Assange för våldtäkt. Sanningen är ju, vilket tydligt visas i Sundevalls väl genomarbetade artikel, att varken Ardin eller hennes kompis S hade en tanke på att anmäla honom för våldtäkt utan den idén väcktes av någon feministvurmande polis för att senare avskrivas av den kompetenta chefsåklagaren Eva Finné. End of story, liksom. Men sedan tog det hus i helsike och tortyren av Assange tog snabbt sin början. Att även A och S fick schavottera i den svenska slaskpressen och övrig slaskmedia (läs “msm”) blev ju en naturligt följd, som även denna hade rötterna hos den svenska polisen och underblåstes av sosse-etablissemanget med kontakter i vår stora demokrati (-försvarare eller -angripare, välj det som passar bäst!) långt västerut.

    Med det sagt vill jag rekommendera alla läsare att även följa Sundevalls rekommendation och studera de polisförhörsutskrifter han länkar till. Jag läste dessa för två år sedan och tackade med glädje för att bo i ett land där det mesta av våra myndigheter gör inte är hemligstämplat utan går att studera för var och en!

  3. Mats Larsson skriver:

    Det är egentligen två olika saker som diskuteras. Dick Sundevalls artikel handlar om den juridiska processen. Sundevall framhåller att den mycket erfarne åklagaren Eva Finné ansåg att något brott inte begåtts. Hon har uppenbarligen hög integritet, och skulle inte låta sig styras uppifrån.

    In kallades istället en annan åklagare med lägre integritet, och nu kan trådarna i fallet spåras ända upp till justitiedepartementet via riksåklagaren. Jag tolkar Sundevalls skrivning som att den som inte inser detta är naiv, men jag hittar inga bevis i form av e-post eller annat som styrker hans hypotes.

    Jan Guillous artikel i Aftonbladet den 15 mars, 2020, och som diskuteras av Knut L den 14 september, 2020 handlar om något annat. I Guillous artikel är den kritiska frågan “gjorde Assange ett strategiskt riktigt val när han stannade i Storbrittanien och senare sökte asyl på Ecuadors ambassad”. Guillous svarar nej på den frågan; Assange borde ha återvänt till Sverige.

    Det avgörande argumentet är, för att citera Guillou, “Däremot är det ytterst osannolikt att Assange skulle ha utlämnats till USA ifrån Sverige. Svensk lag gör det omöjligt att utlämna någon brottsmisstänkt ens till länder vi har utlämningsavtal med om det påstådda brottet inte finns i den svenska lagstiftningen.

    Spioneri genom undersökande journalistik är inte längre ett existerande brott i Sverige (även om högerkrafter vill återinföra det).”

    Om nu åklagarsidan hade ett tunt fall (jag gör här antagandet att regeringen inte skulle kunna styra de dömande instanserna), varför återvände Assange inte till Sverige, frikändes eller möjligen fick ett bötesstraff för ofredande, och återgick sedan till sin uppenbart framgångsrika verksamhet med avslöjande av USA:s krigsbrott?

    Nu är han indragen i en komplicerad juridisk process i Storbritannien, efter en säkert mångårig nedbrytande vistelse på Ecuadors ambassad, och verkar ha räddats från utlämning till USA p g a dålig hälsa. Jag har svårt att se att Jan Guillou inte gjort en korrekt bedömning.

    Jag har f ö noterat att Anna Ardin i kommentatorfältet i Global Politics åter utmålas såsom arbetande för CIA.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Jag tror också att Assange (och hans dåvarande rådgivare) gjorde en strategiskt felaktig bedömning, vilket skadat honom betydlig mer än om han återvänt till Sverige. I det har Jan G och andra förmodligen rätt. Om detta finns dock delade meningar. De av CIA på svensk mark, med regeringens tillstånd, kidnappade egyptierna fanns säkert med i deras bedömning då.

    Men, detta är inte min huvudfråga. Den är varför man (Jan G m fl) låter denna eventuella felbedömning ligga honom till last i frågan om den behandling han utsatts för av både svenska och brittiska myndigheter (efter amerikanska påtryckningar) få dem att avstå från att kräva hans frigivning.

  5. Benkt Lundgren skriver:

    Det är viktigt att inte göra Assange till ett oskyldigt offer. Det är helt uppenbart att han lika väl är en förtjänstfull visselblåsare om USA:s krigsförbrytelser som en tämligen mullig mansgris i sin kvinnosyn.

    Det var oförsvarligt – och fegt – av honom att påstå att han inte ens kände till de båda kvinnor som han uppenbarligen hade haft sex med. Han borde på ett tidigt stadium ha infunnit sig att förhöras av en svensk åklagare, så hade med största sannolikhet historien snabbt ebbat ut. De som tror att han i ett sådant läge hade utlämnats till USA hänger sig åt vilda konspirationsteorier.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.