Digitaliseringen i skolan på villovägar

Läste en artikel av Øyvind Andresensteigan.no om problemet med att små skolbarn idag utsätts för grov pornografi i skolan. Det här är något vuxna i skolan eller andra vuxna inte har koll på. Med rätta kan man undra och oroas över att 8-åringar ser grov pornografi i skolan och i andra sammanhang.

Bekymrade föräldrar på den norska skolan reagerade på att barnen blivit exponerade för pornografi i skolans iPads – utan installerade nätfilter. De menar att detta är ett tecken på att digitaliseringen av småskolor och daghem varit minst sagt aningslös, vilket fått stora negativa konsekvenser och att situationen är utom all kontroll.

En barnafar berättade för en tidning att hans 8-åriga dotter en dag kom hem från skolan och uppförde sig konstigt. Hon verkade undflyende och drömmande. Det tog lång tid att få fram vad som hade skett. Han berättar:

– Til slutt begynte hun å gråte og fortalte at hun hadde «sett noe». Det var tydelig at hun følte en slags skam. En medelev (skolkamrat) skal ha vist henne grov porno på skole-iPaden.

– Jeg ble fysisk uvel (sjuk), sint, redd og lei meg (ledsen). At jeg skulle behøve å ta en inngående prat med datteren min om pornografi i den alderen, hadde jeg aldri trodd. Enda verre er det at jeg må være urolig for at det kan gjentas (upprepas).

Samma i Sverige
Det här är inte speciellt för Norge. Det är likadant i Sverige. Kanske en del skolor försökt ta tag i frågan om porrfilter i sina nätverk. Men nu finns smartphones i snart sagt varje elevs ficka som opererar obehindrat utan filter.

Jag har nu två barnbarn som börjat skolan, en i ettan och en i tvåan. Jag blir orolig när jag läser om detta, och vore jag deras föräldrar skulle jag oroa mig ännu mer. Men eftersom ingen talar om det finns inte problemet. Tillsammans med alla andra problem småbarnsföräldrar brottas med idag blir det för mycket att försöka engagera sig i denna fråga också. Man känner sig hjälplös…

Eftersom jag jobbade i skolan hela perioden då datorerna gjorde sitt intåg vet jag hur man tänkte då, och att det vi idag ser inte föresvävade någon före millennieskiftet. I samband med den stora ITiS-satsningen (IT i Skolan) i början av 2000-talet började man dock så smått diskutera problemet med att elever skulle översköljas av skräp (porr) på Internet. Man talade om två sätt att hantera det på, antingen genom att censurera (filter och andra hinder) eller att vaccinera (göra dem immuna och lära dem undvika skräpet). Att det skulle komma att gälla 8-åringar hade man ännu inte perspektiv på. Därefter har ingenting hänt annat än att skolorna har paddifierats ända ner i förskolan.

Smartphones och paddor – med helt öppet Internet – är idag skolbarns absolut viktigaste leksak. Det är faktiskt som att vi öppnat portarna till en gigantisk pornografiskt pervers värld för alla som kan klara det mest elementära med en smartphone eller en padda. Med några klick kan den mest skrämmande humankött-marknad, fullt i klass med värsta tänkbara krigs-eller tortyrscener, exponeras för små barn. Allt ligger där och väntar, och lockar förstås till sig unga nyfikna äventyrare, som i sin tur sprider det vidare till sina kompisar. Är detta förnuftigt i ett civiliserat samhälle?

Det har snart gått 20 år sedan ITiS, och problemet har ännu inte varken diskuterats eller hanterats.

Vuxnas ansvar
I stort sett alla vuxna har medvetet eller av misstag sett porrsajter. Alla vet hur groteskt det är. Att det finns pojkar/män som skaffat sig ett porrmissbruk vet vi. Om det också finns kvinnor som porrmissbrukar vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Att de mest perversa aktiviteter lajvas framför kameror och sprids via hemliga nätverk vet vi också. Vi hör om det genom nyhetsrapporteringen.

De flesta vuxna kan värja sig från denna perverterade sexualitet, men allt fler kommer inte att klara gränsdragningen. Och barnen kan det inte! Detta blir säkert många barns första kontakt med sex. Vad får detta för konsekvenser?

Så länge porr var något som alla visste skulle hållas i skymundan var det möjligt och socialt accepterat att undvika det. Nu är det inte det längre. Grovporr har blivit normalt och ofrånkomligt.

Finns det forskning?
Vi vet inte hur de som växer upp med det här kommer att reagera. Jag försökte finna någon forskning om saken på nätet, men det finns nästan ingenting. Jag fann en uppsats med titeln Porrkomplexxxt! – En kvalitativ studie om ungdomars syn på pornografi (2011) av tre studenter vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Ingen höjdare kan jag säga. Ett litet citat ur författarnas slutdiskussion får illustrera:

“Vi har inte heller upplevt att den offentliga debatten fått genomslag i människors vardagsliv. Pornografi i sig är inte något som allmänt anses som ett rumsrent samtalsämne. Människors konsumtion och preferenser vad gäller pornografi är fortfarande en privat ensak.

Inom socionomutbildningen har vi personligen inte kommit i direkt anslutning till ämnet pornografi. Detta trots att sexualitet är ett stort ämne inom forskningen inom socialt arbete, särskilt gällande ungdomar. Sexualitet är en viktig del av identitetsbildningen och pornografin närvarar idag i ungdomars livsvärld.”

På den nivån är det. Alltså, både forskning och seriös debatt lyser starkt med sin frånvaro. Detta svarta hål beror mycket på att de flesta helst vill slippa att tala om skiten av antingen prydhet eller för att slippa bli utskrattade som moralpoliser. Det beror också på att datorisering länge ansetts som ett helt nytt och högprioriterat kunskapsområde, som alla måste behärska på samma sätt som språk och matematik. Därför måste skolan och barnen till varje pris datoriseras. När nu datoriseringsvågen svept klart har många värden samtidigt spolats ut. Man har spolat ut barnet med badvattnet skulle man kunna säga.

Men nu är det allvar, även för våra barn, inte bara för andras ungar.

Tänk att man ska behöva läsa norska vänstersajter för att bli påmind om att nätporren helt okontrollerat håller på att svämma över även våra minsta.

  1 kommentar for “Digitaliseringen i skolan på villovägar

  1. Leif Stålhammer
    2018-12-28 kl. 16:32

    Du tar upp en extremt viktig fråga som ju, som du säger, inte finns å dagordningen av skäl som anges i texten. MEN, saken kommer med stor sannolikhet tvingas fram till debatt, i stil med vad som sjöngs i Fria Proteatern: när det kommer skit på direktörens hatt, då får vi miljödebatt. (Gunnar Ohrlander, förstås. Oj, vad man saknar den karlen!) Ser jag är otydlig: jag menar att när DN:s redaktörer drabbas, kommer det (väl?) bli debatt å sånt… Wolodarski heter han visst, tror jag… läser inte skiten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.