Dilsa Demirbag-Sten har skrivit en intressant artikel i DN om invandringspolitiken i Sverige från 1976 (då hon kom med sin mamma och sina syskon från Kurdistan till Sverige) till idag. Hon noterar intressanta egenheter som att när hon kom talade politikerna till dem som samhällsmedborgare i Sverige, oavsett etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet, medan de nu tilltalas som invandrare. De hamnade i en blandad skola, medan invandrare idag hamnar i en segregerad. De möttes av en berättelse om Sverige som hållit sig utanför andra världskriget och kunnat producera varor i högt tempo för att möta en enorm efterfrågan och tagit sig från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett av världens ledande länder. Kvinnorna, arbetskraftsinvandringen och flyktingarna löste arbetskraftsproblemet. Nyckelbegreppen i Folkhemmets rekordår var modernitet, storskalighet, effektivitet, produktivitet och delaktighet – en enastående historia. Idag möter invandrare en djupt pessimistisk berättelse.
De ekonomiska kriserna från 80-talet och framåt öppnade för att vända på steken. Integration och arbetsmarknadsåtgärder administrerades, istället för att att ge alla människor riktiga arbeten. Alla politiker står nu för denna segregationspolitik. Endast Sverigedemokraterna presenterar en vision, en nostalgisk vision. Resten liknar mer tråkiga förvaltare av något som alla ser är på väg mot något riktigt obehagligt.
Hon efterlyser en ny svensk berättelse, där alla är lika inför lagen, där inte hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet ska ha betydelse – sådant ska vara privatsaker så länge det inte skadar andra.
Det hon skriver är mycket bra. Jag instämmer helt i hennes resonemang. Men, jag vill ändå tillägga att just detta resonemang har gjort mig djupt kritisk mot staten Israels berättelse; den som sätter judiskhet till ett medborgarkriterium, som lett till fördrivning av nästan en miljon palestinier 1948 och diskriminering och övervåld mot dem som försökt stanna kvar i sitt land. Hur kan Dilsa Demirbag-Sten vara så förtjust i staten Israels politik?
Läs också: Greider om Dilsa i DN
Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: arbete, integration, invandringspolitik, Israel, judiskhet, palestinier, Dilsa Demirbag-Sten
Knut! Nyckelorden är det där med arbete. Vi har numera en stor arme av reservarbetskraft. Ingen administratör kan trolla bort detta faktum. Klart att de som kommer hit nu som inte kan prata svenska eller har utbildning hamnar sist i raden av människor som vill ha jobb. Vem kan göra något åt detta.
Det är precis det du skriver som Dilsa också skriver och som jag instämmer i. Hennes resonemang om att ge invandrade människor arbete eller ”åtgärder” – avpassade efter vilken grupp invandrare man kan placeras i – är intressant. Det här ifågasätter vår legala ”arbetsmarknad”. Jag har ingen lösning, men det är den som segregerar. Antingen finns man där eller så finns man utanför.
[…] kunsk k&å marcus andreas per röba-b annarkia arbetarp bop björn-b ilsemarie fredrich kaj knut lasse hampus pamflett paolo pierre röda-m zaramis anna t Etiketter:Andreas Bostrand, Bloggitik, […]