Det var i miaobyn Zauxing. Vi hade promenerat rakt in i dessa hårt arbetande människors revir och tittade storögt omkring oss på allt vardagsliv som pågick omkring oss – men oss ändå så främmande.
Och när vi svenska spänstiga pensionärer defilerade förbi de ärrade äldre damerna ovan, smålog de mot oss. När jag höjde kameran med ett frågande ansiktsuttryck blev det hela bara ännu roligare och de lade upp ett förlösande storskratt. De var klart roade av vårt beteende.
Det finns mycket små pallar och stolar intill hus och dörrar ut mot ”gränderna” i alla dessa byar. Trodde de var till för barnen, men så är det inte. De används av alla – utom barnen, de sitter nämligen aldrig still. Men damerna ovan behövde dem inte heller, de sitter på huk under långa stunder och samtalar.
Och alla sitter på huk, de äldre kan vara krumma i ryggen, men de är alla mjuka i knäna. En 91-åring kvinna (byns äldsta) gick upp och ner genom de branta gränderna lugnt och säkert med en liten käpp, men utan större besvär.
Fortsättning så småningom…
