SCHWEIZ ÄR ETT flerspråkigt land där språken tyska, franska, italienska och rätoromanska existerar på lika villkor.
Tyska talas av 63 procent av befolkningen, eller snarare är det så att man talar Schweizerdeutsch men använder högtyska som skriftspråk. Tyska är också det första främmande språk schweiziska barn lär sig i skolan.
De ursprungliga finlandssvenska språkområdena i Finland är markerade med blått.
Franska talas av 22,7 procent av befolkningen och det är små skillnader mellan talad schweizisk franska och fransk franska. Skriftspråket är fransk franska.
Italienska talas av 8,4 procent av befolkningen. Italiens schweiziska dialekt skiljer sig något från det som talas i Italien. Men italienska är dock det formella skrivna språket.
Rätoromanska talas av 0,6 procent av befolkningen. Konstitutionen skyddar olika språk som används i landet.
Vi har också på närmare håll ett flerspråkigt land, Finland, där finska och finlandssvenska existerar sida vid sida. Om man räknar med de finlandssvenskar som flyttat till Sverige uppgår hela andelen finlandssvenskar till 6 procent av befolkningen.
En artikel på Human Rights Watch hemsida den 19 januari 2022, skriven av Rachel Denber, biträdande direktör för avdelningen för Europa och Centralasien, tar upp hur språkfrågan behandlats i Ukraina:
Nya språkkrav väcker oro i Ukraina
Lagen kräver skyddsåtgärder för att skydda minoriteters rätt till sitt språk
Ett nytt lagstadgande för användningen av det ukrainska språket, som en del av en större statlig språklag, väcker oro om skyddet för minoritetsspråken.
Stadgandet, som trädde i kraft den 16 januari 2022, föreskrivs i artikel 22 i lagen. Det kräver att tryckta utgåvor registrerade i Ukraina skall publiceras på ukrainska. Publikationer på andra språk måste åtföljas av en ukrainsk version, med samma innehåll, storlek och tryckmetod. Dessutom måste distributionsplatser som tidningskiosker ha minst halva upplagan på ukrainska.
Den statliga språklagen kräver att ukrainska används i de flesta aspekter av offentligt liv. Lagen antogs och undertecknades av förre presidenten Petro Poroschenko år 2019, i samband med att han lämnade sitt ämbete, med flera bestämmelser planerade att träda i kraft påföljande år.
Lagen har som målsättning att återuppliva det ukrainska språket och är en del av en statlig ansträngning att förstärka nationell identitet efter Sovjetunionens fall. Några tjänstemän har kallat den väsentlig för Ukrainas nationella säkerhet. Opinionsundersökningar visar att minst 60 procent av befolkningen stöder vissa bestämmelser i lagen.
Artikel 25, som gäller tryckta tidskrifter, anger undantag för vissa minoritetsspråk, engelska och officiella EU-språk, men inte för ryska. Ukrainska myndigheter motiverar detta genom att hänvisa till landets europeiska ambitioner och ”århundraden av förtryck av ukrainskan till förmån för ryskan”.
Det finns oro för att garantierna för minoritetsspråk inte är tillräckliga. Venedigkommisionen, Europarådets högsta rådgivande organ för konstitutionella frågor, säger att flera av lagens artiklar, inklusive artikel 25, ”misslyckas med att hitta en rättvis balans” mellan att främja det ukrainska språket och skydda minoriteternas språkliga rättigheter. Det konstaterar att ”historiskt förtryck av ukrainskan … kan leda till godkännande av positiva åtgärder avsedda att främja ukrainskan, men detta kan inte rättfärdiga berövandet av det ryska språket och dess användare det skydd som beviljas andra språk … ”
Språkproblemet är i hög grad politiserat, särskilt i ljuset av Rysslands pågående militära handlingar gentemot Ukraina.
Den ukrainska regeringen har all rätt att främja statens språk och stärka nationens identitet. Men den måste säkerställa en balans i sin språkpolitik för att undvika en diskriminering av språkliga minoriteter.
Ett krav på att trycka två lika stora upplagor på olika språk knäcker givetvis omedelbart vilken tidningsekonomi som helst. Man kan också försöka tänka sig in i vilka protester och stridigheter en liknande språklag skulle leda till i Schweiz eller i vårt nära grannland Finland.
Das Elend der Sudetendeutschen ist ein namenloses. Man will sie vernichten. Menschlich werden sie in unerträglicher Weise unterdrückt und entwürdigend behandelt.
Jan Arvid Götesson!
Ditt citat som gäller (som jag förmodar) nazisternas svepskäl för att angripa Tjeckoslovakien skulle lika gärna kunna vändas mot Ukrainas nuvarande ledning, som precis som Sverigedemokrater eller varför inte nazisterna i NSDAPs partiprogram från 1920 hävdar att en stat bara bör innehålla en etnisk grupp:
”Endast folktyskar [Volksgenosse] kan bli medborgare. Folktysk kan endast den vara som är av tyskt blod, oavsett religion”
Numera uttrycker man ju sig i termer av identitet, essens m m och inte ras. Men Sverigedemokraternas program har i stort sett samma syn som NSDAP i etnicitetsfrågan d v s en stat bör inte tillåta (med få undantag) medborgare med annan etnisk tillhörighet än majoritetsbefolkningen.
”Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad”. (SDs program)
Ukrainas språklagar andas samma inställning till den stora grupp av etniciteter som bott på Ukrainas nuvarande landområde sedan urminnes tider. Det är en farlig form av nationalism som splittrar och försvagar landet. Ett land som nyligen blivit självständiga skadar sig själv genom diskriminering av minoriter, vilket är tydligt sedan 2014 då den politik som stod för en pluralism led nederlag i en statskupp. (de som hävdar att det var ett folkligt uppror borde i konsekvensens namn kalla Trumps och Qonans försök till statskupp detsamma).
Ryssland när en liknande nationalism även om den är mer tudelad. Inrikespolitiskt är det nästa omöjligt att inte ta hänsyn till de hundratals etniciteter som befolkar landet. Utrikespolitiskt däremot så anser sig Putin ha rätt att lägga sig i alla de grannländer med en rysk-etnisk befolkning. I mitt tycke bär bägge de stridande parterna på ett farligt högernationalistiskt arv.
Mitt stöd åt det invaderade Ukraina bygger uteslutande på FN:s principer om nationell suveränitet, inte på att Ukraina skulle vara vare sig mer eller mindre influerat av gammalt nazistiskt tankegods än Ryssland.
En fråga till Sven A: Har verkligen FN några ”principer om nationell suveränitet”. Det är väl snarast fråga om statlig suveränitet? I den bolsjevikiska rörelsens ungdom diskuterades frågan om nationernas självbestämmanderätt, snarast en typ av secessionsrätt. Att det fanns en sådan rätt erkändes i början av 1900-talet men huruvida den skulle utnyttjas vid t ex en folkomröstning fick avgöras från fall till fall. Nationer och stater är tillräckligt blandade samman i dag utan att vi också behöver blanda samman begreppen i våra diskussioner.
Helt rätt Dennis, blandade bort begreppen, tack!
Som sagt Dennis Z, jag borde skrivit ”staters suveränitet” och inte ”nationell suveränitet” och du har helt rätt i att det skapar förvirring om man inte håller isär begreppen. När det gäller bolsjevismens rötter så har Stalins skrift Marxism and the National Question (1913) haft ett avgörande inflytande.
”A nation is a historically constituted, stable community of people, formed on the basis of a common language, territory, economic life, and psychological make-up manifested in a common culture.”
Stalin själv lär senare ha sagt i ett samtal med Milovan Djilas att texten var ett beställningsverk av Lenin och inget han stod för. Lenin och Stalin kom senare att hamna på motsatta sidor när Sovjetunionen skulle bildas. Skulle det vara en enhetsstat (som Tsarryssland) eller en union av republiker där man tagit hänsyn till områdets nationalitet (etnicitet). Lenin vann striden och Putin har aldrig förlåtit honom för det eftersom Sovjetunionen upplöstes i de beståndsdelar som Lenin skapat.
De svenska högernationalisterna ligger dock väldigt nära Stalins definition och sätter i princip likhetstecken mellan stat och nation när de hävdar att staten i huvudsak måste bestå av bara en nation (etnisk grupp).
Den vänster som jag tillhörde f o m 70-talet pratade ofta om det ”nationella oberoendet” men menade nog oftast staters oberoende även om detta aldrig definierades. När vi försvarade Vietnams nationella oberoende så tror jag att vi menade inklusive de etniska minoriteterna såsom Tay, Thai, Muong, Nong, Hmong m m, d v s alla innevånarna i staten Vietnam. För oss svenskar var det kanske också extra lätt att blanda ihop begreppen eftersom Sverige var relativt homogent. Jag tror få tänkte på skillnaden. När sedan nya högernationella partier åter växte fram blev oklarheterna uppenbara.
Någon enstaka f d partikamrat (SKP) anslöt sig till nynazismen och hävdade att han behöll samma ståndpunkter som tidigare d v s när han hade försvarat Vietnams nationella oberoende och nu försvarade Sveriges nationella oberoende. Han menade då uppenbarligen bara etniska svenskar och den främmande invasionen bestod då av invandrare (inte imperialism). Plötsligt blev skillnaden mellan nation och stat relevant. Är nation (latin: natio, ’börd, av nascor,’ födas) i modernt språkbruk ett kollektiv av människor som förenas genom medborgarskap i en stat eller ett land, det vill säga en politiskt definierad befolkning och geopolitisk enhet eller den äldre och idag mindre brukliga stalinistiska betydelsen = ”folk” det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom gemensamt språk, kulturhistoria, religion, nationalistisk identitet och/eller hemland.
När jag lite slarvigt (slarvigt men inte felaktigt) använde nation istället för stat så syftade jag på den moderna betydelsen. Att kämpa för Sveriges nationella oberoende blir då att hävda alla medborgares rätt till oberoende. I princip en demokratisk princip eftersom det är svårt att hävda att man har demokrati om beslut inte fattas av statens medborgare. Högernationalismen har tvingat oss att klargöra begreppen och jag tror därför Dennis Z att du har rätt när du varnar för förvirring. Fast jag måste erkänna att efter att ha upprepat parollen om det ”nationella oberoendet” i 50 år så känns det konstigt att använda ”statligt oberoende”.
Tack för din utförliga och väldigt intressanta förnyade kommentar, Sven A! Om detta skulle vi kunna diskutera länge, syns det mig.
Dennis Z och Sven A
Jo, som du skriver Dennis Z, detta kan diskuteras i fler omgångar. Lätt är det inte. Men vad säger Sven A om den här versen. Tillhör den SKP eller nynazismen (om jag nu ska välja din, Sven, klassificering)?
Enad front bland arbetets miljoner,
bådar nya dagens morgonväkt.
Svenska folk, du ärvde traditioner
ifrån frihetshjälten Engelbrekt.
Svenska folk, nu gäller det din frihet,
svenska språk, vår fröjds och smärtas tolk,
svenska land, vi vill att du skall bli ett
lyckans land för hela Sveriges folk.
Sven Andersson!
Din ifrågasättande kommentar till mig 2022-04-30 kl. 17:10 (och dina andra kommentarer) är resonerande. Åsiktsbildningsfrihetens rätta vårdande omfattar att svara på resonerande invändningar, så jag gör det.
Du reagerar på att jag anförde ett okommenterat citat ur Adolf Hitlers tal 12 september 1938. Med detta ville jag säga att Henrik Lindes texter är oanvändbara, eftersom han tillämpar försvarsadvokatens princip: att göra det bästa möjliga av klientens deklarerade inställning.
Jag insåg detta i diskussionen om Krimkanalen. Att komma med en saklig invändning till Henrik Linde är meningslöst, eftersom ett eventuellt svar från honom, på försvarsadvokatsvis, kommer att styras av klienternas (Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas) deklarerade inställning och gjorda utsagor – även när försvaret inte blir intellektuellt övertygande. För klientens bästa (att undslippa ansvar) utformar försvararen försvaret medelst faktaurval, betoningar och hypotetiska förklaringar. Försvarares rökridåer tolereras i rättssäkerhetens namn. Och rätten att i tidningar publicera rökridåer om Ukraina skall försvaras i åsiktsbildningsfrihetens namn.
Jag har rest otaliga gånger till och i Ukraina. Om jag inte vetat något om språkfrågan, hade min gissning varit att ukrainskan är ett minoritetsspråk. Jag tar mig alltid runt med min enkla restaurang-ryska utan att någon misstycker, och i sociala sammanhang dominerar ryskan medan några enstaka talar ukrainska. Jag har dock alltid haft Kiev som utgångspunkt och sedan rest österut.
Jag måste säga att jag helt klart känner igen vad Jan Arvid G skriver.
Samtidigt får man medge att ”försvarsadvokaterna” av Ryska federationen och Folkrepubliken Kina har svåra tider. Kriget går dåligt för ryssarna, t o m Lukasjenko lär ha uttalat sig att kriget ”går trögt”. Knut L:s tredje ståndpunkt har jag svårt att se ska överleva. Visst, ryssarna kanske kan utropa en seger i Mariupol den 9 maj i ett slag som mest liknar Stalingrad II.
Före den 24 februari kunde vi läsa på lindelof.nu att Ryssland skulle inte invadera Ukraina, det hade Putin sagt, men OM Ryssland invaderade skulle man snabbt besätta hela Ukraina.
Sverige är nu på väg in i Nato. Om en folkomröstning hade ägt rum före den 24 februari hade jag tveklöst röstat ”nej”. Nu kan jag bara beklaga att jag inte kommer att få nöjet att rösta ”ja”.
Den isolering som nu äger rum av Ryssland liknar ingenting jag har upplevt, och då har jag ändå rest många gånger i Vitryssland, Europas i särklass mest isolerade land. Isoleringen av Ryssland kommer att påverka landet mycket negativt i det långa perspektivet.
Jag och min fru har gamla och nära vänner i Ryssland. Vi minimerar nu kontakterna för att inte utsätta dem för fara.
Även Kina har överraskat negativt. Det är helt klart att det är den nya mRNA-teknologin som hävt pandemin i de länder som haft tillgång till mRNA-baserade vaccin. Kina har sitt eget vaccin, inte mRNA-baserat, och, som det förefaller, verkningslöst mot omikron. Istället får man ta till primitiva och drakoniska åtgärder som påverkar ekonomin negativt.
Världen har onekligen ändrats sedan 24 februari, men inte i den riktning som kanske en del tänkt sig.
Mats L!
Du tycks mena att Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år medför att det är befogat att Sverige går med i Nato. Du skriver:
”Om en folkomröstning hade ägt rum före den 24 februari hade jag tveklöst röstat ’nej’. Nu kan jag bara beklaga att jag inte kommer att få nöjet att rösta ’ja’.”
Jag delar inte din uppfattning.
Givetvis har det skett en förändring av den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari. Den förändring som har skett är att det nu råder det öppet krig mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland utgör idag inget hot mot Sverige. Hotbilden mot Sverige har således inte förändrats och Sveriges säkerhetspolitiska läge har inte förändrats i grunden.
Ett svenskt Nato-medlemskap innebär en försämrad säkerhet: för Sverige:
• Sverige dras ytterligare in i maktkampen mellan USA och Ryssland
• Sverige kan dras in ett potentiellt krig mellan USA och Ryssland kring Ukraina
• Sverige blir ett kärnvapenmål
Artikel 5 i Nato-fördraget utgör ingen garanti för ett militärt stöd till Sverige vid ett ryskt angrepp.
Leif Strandberg frågar mig vad jag säger om en viss vers om Sveriges folks frihet. Texten är skriven av Gustav Johansson 1937 från gamla SKP. I ditt citat Leif S fattas följande (vet inte om du ogillade den delen?):
”Kära hembygd du som blir vår egen,
när vi spränger kapitalets band.
Allt blir vårt, fabriken, skogen, tegen,
i ett fritt och starkt och lyckligt land.”
Precis som när jag tidigare tog upp min syn på nationen så gäller samma diskussion begreppet ”folk”. Vad ingår i ”folket”? Är det ett klassmässigt begrepp som i ”vanligt folk” eller är det ett etniskt eller rasistiskt begrepp så som det användes av de tyska nazisterna? Eller kan man prata om det ”svenska folket” som liktydligt med ”svenska medborgare” av olika ursprung? Svaren på de frågorna avgör Leif S om din vers var nazistisk ”eller SKP” som du skriver.
Naturligtvis pratar man om en mystisk förening mellan folket, jorden och klimatet – så som bl a nazister och tidigare SD pratat om. Då blir ju folk, jord och klimat biologiskt förenade och bundna till varandra, något som knappast skakas fram på mindre än några tusen års evolution. Följaktligen kan ingen som invandrat för något sekel sedan, ej heller deras barn eller barnbarn, betraktas som en del av det svenska folket. Och menar Gustav Johansson att man inte kan vara en del av det svenska folket om ens rötter inte var på plats vid tiden för Engelbrekt så luktar det lite nazism enligt mina åsikter. Kanske är det också så att Gustav Johansson, som 8 år tidigare före versens tillkomst varit partikamrat med Nils Flyg, inte helt klargjort för sig själv betydelsen av nation och folk?
Själv tror jag att hela den kommunistiska rörelsen enligt Stalintraditionen var oklara på den punkten. Kanske är det en av anledningarna till att stora delar av det kommuniststyrda Östeuropa så lätt fått högernationalistiska regimer efter Sovjetunionens upplösning?
Sven A!
Jag tror du har rätt om Stalintraditionens oklarhet på denna punkt. Men din hypotes om det som förklaring till det högernationalistiska uppsvinget i det gamla Sovjetimperiet syns mig något grund.
Sedan det ryska folket trädde fram i historien för sisådär ett millenium sedan har det märkts en viss prägel av slavmentalitet. Det tror jag är en djupare förklaring till varför högernationalistiska krafter kunnat ta makten nu efter det historiskt relativt kortvariga (klart mindre än 10 procent av tiden) försöket med en sorts kommunism.
Dennis Z!
Ryssland är en sak och den sovjetiska kommunismen är definitivt en rysk produkt som bygger på en lång tradition av nationalistiskt och kollektivistiskt tänkande där revolutionen efter några års experimenterande fortsatte i gamla spår och i princip bara bytte namn på saker. Den ryska bysamfälligheten Mir blev Kolchos, och Stalin blev enligt de ryska reaktionära slavofilerna den tsar som mest framgångsrikt förenat alla slaver i ett land. Putin fortsätter traditionen.
Men det problematiska är varför övriga Östeuropa som oftast har ett annat historiskt arv än Ryssland väljer högernationalismen. Visst, de fick med tvång importera den ryska modellen under ett halvsekel men sen? Varför ledde glädjen över Sovjets sammanbrott inte till en demokratisk revansch utan istället till nya auktoritära regimer? USA gillade naturligtvis den utvecklingen och GW Bush hyllade det nya Europa till skillnad från det gamla liberala Europa. Det stödet hade säkert en stor betydelse t ex i Ukrainas fall.
Men ändå, den utvecklingen vi sett har ju skett med betydande folkligt stöd. Jag gissar t ex på att ostis fortfarande är annorlunda än vestis i Tyskland rent politiskt sett. Människor som bor i det forna Östtyskland har dubbelt så positiva till landets högerpopulistiska parti, Alternativ för Tyskland (AfD), som de i tidigare Västtyskland.
Sven A!
Tack för din utveckling av tankegångarna kring detta. Ang ”övriga Östeuropa” bör vi nog hålla i minnet att en ”vänster” traditionellt inte präglats av påtaglig nationalism, utan dessa tankar naturligt hör hemma i ett mera tydligt ”högerperspektiv”. Nu tänkte nog jag i min kommentar mera på de länder öster om ”Östeuropa” som tillhörde det gamla Sovjetunionen, såsom Azerbadjan, Kazakstan, Uzbekistan m fl. Och kanske mer tydligt på den allra senaste tiden; Ukraina!
Sven A, tack för ditt svar.
Jag tycker mycket om hela den ryska patriotiska sången som Hjorvard skrev svensk text till. Men jag noterar hur det verkar krypa i kroppen på vissa debattörer så fort ordet ”folk” (och i synnerhet ”svenska folk”) kommer på tal. Skolad som jag är i den svenska m-l-rörelsen så tog vi tidigt upp ”folket” (folket mot monopolkapitalet) i vår politiska linje.
Trotskister, errare och andra skolastiker tjöt som stuckna grisar inför vårt val. Och än idag tjuts det. Hur tror någon att vi ska kunna stå EU och Nato emot om vi inte älskar att värna vårt land, vårt Sverige, vår svenska strävan (som Vilhelm Moberg skrev)?! En gång stod jag på regementsparken i Gävle och bejakade krigsmans erinran. Det gör jag än idag.
Låt oss göra som Petter Bergman, klart uttrycka att detta är Sverige som vi älskar. Låt oss göra som Vilhelm Moberg, låt oss göra som Gustav Hjorvard Johansson och sjunga Kära hembygd.