Diskussionen om Stalin, hur gick det med den?

Det finns åtminstone ett viktigt skäl att diskutera Stalin idag. Eftersom han är så populär hos det ryska folket finns all anledning att misstänka att den dominerande Stalinbilden i västerländska medier är schablonartat ensidig och missar något väsentligt som ryssar kan förmodas förstå, men som alltså hålls dold för bland andra oss svenskar.

Ett klokt påpekande av Mats Larsson som jag tagit till mig är följande:

“Min uppfattning är att diskussionerna om Stalin kör fast i en massa detaljer som egentligen inte är avgörande. Ryssland är vårt grannland, och att vi måste göra vårt bästa för att försöka förstå och relatera oss till detta grannland.”

Någon sa till mig att hade man i Tyskland gillat Hitler på samma sätt som man i Ryssland gillar Stalin hade det varit dags att uppsöka närmsta skyddsrum. Men Stalins popularitet hos folket i vårt stora östra grannland ser i alla fall inte jag som något hotfullt. Det stora fosterländska kriget 1941 till 1945 var ju ett försvarskrig.

Men diskussionerna om Stalin som förts här den senaste tiden har ändå visat sig ganska svår. Gamla inrotade positioner – gamla käpphästar – om Stalin, antingen som närmast ofelbar eller som en blodtörstig folkmördare, rids fortfarande i full galopp av några.

Klagomål på redaktören
Som redaktör har jag fått påskrivet för att man inte ens bör fråga som jag gjorde i rubriken. Det faktum att jag (KL) skrev “en tämligen ointressant artikel” dagen efter Anders Perssons intressanta artikel, visar att jag (KL) tycker mig “behöva försvara att han (jag) på bloggen tillåter en diskussion om Stalin, där ju även positiva omdömen framförs. Bigott i överkant i så fall, enligt min (skribentens) mening.” Ett lite snårigt resonemang enligt min mening.

Även på Facebook har diskussionen ifrågasatts…

Facebook har (som synes t h) framförts att det skulle vara “den enda plats där…”. Jag har också fått veta att man inte “bör diskutera Stalin” på en vänstersajt idag för att det “enbart [har] historiskt intresse” och alltså skymmer sikten för det viktigt dagsaktuella. Jag håller inte med om detta, men ska inte utveckla den saken mera här.

Finns det kanske en risk att bloggen uppfattas som extremt udda genom att Josef Stalin tycks ha gått som tema under en tid? Jag tror inte det. Den som inte är intresserad kan väl gå till andra artiklar. Snart ebbar Stalintemat ut, fast kanske kommer det tillbaka. Jag lovar ingenting. Läsare och medarbetare avgör det.

Rätt diskussion på rätt plats
Jag tar faktiskt ovanstående klagomål med ro. Jag medger att det blivit allt snårigare och att några skribenter är maniskt faktasökande i den enorma Stalinlitteraturen, i protokoll från förhör och rättegångar och andra dokument djupt ner i arkiven i tron att de ska finna Columbi ägg (“a smoking gun”), som klargör allt.

Kanske är det så att diskussionerna gällande detaljer i det enorma arkivmaterialet från Sovjettiden som Sven Erik Holmström och Arne Nilsson för knappast leder till något annat än ett obegripligt meningsutbyte över huvudet på bloggens övriga läsare. En sådan diskussion bör nog istället föras i något lämpligt fackorgan, där specialintresserade och insatta historiker kan granska och värdera det som skrivs. En diskussion här på bloggen, som dessutom genomkorsas av diverse politiska undertoner blir inte trovärdig helt enkelt.

Vad har vi då lärt oss?
Bilden har fördjupats tycker jag. Vi har fått rapporter om nya Stalin-biografier och vad de anses stå för. Vi har fått veta vad Tage Erlander skrev i mars 1953 med anledning av Stalins död och vad Winston Churchill skrev i sina memoarer. Vi har fått tips om ryska filmer som skildrar Stalins roll under WW2 och vad det ryska folket stod inför – om Hitler hade segrat.

Jag har också fått bekräftat att bilden varken är svart eller vit, den är mångfacetterad. T ex; tack vare Stalin segrade Sovjetunionen över Hitlertyskland på östfronten i WW2 (det stora fosterländska kriget), men till ett obegripligt högt pris (27 miljoner människors död). Delvis kan detta ofantliga lidande också lastas Stalin, som begick misstag i olika skeden. Ofelbar var han självklart inte. Men landet överlevde. Det är alltså dubbelt.

Rättegångarna på 30-talet
Moskvarättegångarna 1936–1938 ingick i upptakten till “Det stora fosterländska kriget”. Då rustade sig Sovjet för att kunna möta hotet från Hitlertyskland. Och Sovjet segrade till slut, trots ett enormt underläge gentemot Tyskland på 30-talet efter revolutionen, interventionskriget och inbördeskriget. I detta skede begicks en massa grymheter och misstag som förstås också delvis kan lastas Stalin. Men det som skedde kan inte göras ogjort, vilket inte urskuldar något, men måste betraktas i sitt sammanhang. Bakåtprojiceringar, att se dåtiden med dagens blick leder ofta till förenklade slutsatser.

Att Moskvarättegångarna var skådeprocesser och förhörsmetoderna många gånger ren tortyr är tämligen klart. Men den saken motsäger inte att många av de dömda kan ha varit skyldiga till konspirationer och förräderi – enligt Sovjetmaktens dåvarande lag förstås. Inom partiet pågick ju en kamp om makten som eskalerades till en kamp på liv och död. Att vaska fram en enda syndabock ur denna härva låter sig helt enkelt inte göras. Det blir min slutsats för tillfället.

Och! Att försöka likställa Hitler och Stalin riskerar att skära snett. Det enda de hade gemensamt var att de hade diktatorisk makt i var sin stormakt som stod i harnesk till varandra och utkämpade ett totalt och skoningslöst krig, som Hitler till sist förlorade.

Statsöverhuvuden är för övrigt alltid överbefälhavare under krigstillstånd. Det gäller alltså även Churchill, och hela raden av amerikanska presidenter, t o m den som fick Nobels fredspris. Övergrepp och krigsbrott i “det godas namn” är mer regel än undantag i historien. Och det är alltid segraren som skriver historien. Det får man heller aldrig glömma.

För mig har diskussionerna alltså varit givande och besökssiffrorna har sällan varit så höga som när diskussionen pågick som mest intensivt. Så några fler har nog också fått ut något av vårt spontant uppkomna Stalintema.

  17 kommentarer for “Diskussionen om Stalin, hur gick det med den?

  1. Arne Nilsson
    2019-02-02 kl. 8:25

    Jag noterar att det var i det närmaste ett totalt ointresse för att diskutera Stalin som den främste företrädaren för den nya klassen, nomenklaturan, som hade oinskränkt makt i Sovjetunionen från början av 1930-talet och att arbetarklassen var rättslösa lönearbetare. Ingen verkar heller ta särskilt allvarligt på avsaknaden av demokratiska fri och rättigheter i Sovjetunionen. Detta innebär att Sovjetunionen aldrig har varit socialistiskt. Denna slutsats verkar vara synnerlige svårsmält och då sänker sig tystnade kring detta ämne och andra frågeställningar lyfts fram.

    Tvetydigheter och/eller vurmande för Stalin och Sovjetunionen är mumma för socialismens motståndare.

  2. Bert Hoflund
    2019-02-02 kl. 8:34

    Missa inte att i fredags gav Anders Carlsson, tidigare ordförande i Kommunistiska Partiet, ut sin nya, omfattande bok om oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten. En nätt volym på drygt 700 sidor. Jag har inte hunnit köpa ännu, men nog borde det där finnas intressanta aspekter, inte minst på Josef Stalin. Mer info om boken här.

  3. Anders Persson
    2019-02-02 kl. 9:31

    När vi diskuterar det 2:a världskriget bör vi komma ihåg skillnaden mellan krigen i öst och väst. I väst gällde det att besegra stormakterna – men inte utrota befolkningen. Men detta var plan A i öst. Plan B var att driva folket öster om Ural för att tyska bönder skulle kunna överta jorden, plan C att befolkningen skulle stanna men bli slavar.

    Somrarna 1958–1963 tog våra föräldrar med oss på campingresor till kontinenten. Där fanns det massor av tyska familjer. Jag har tillbringat hundratals timmar, långt in på nätterna, med att lyssna till tyska f d soldaters och officerares berättelser. Jag har varit med dem i Nordafrika, Arktis, Atlanten, Italien, på Ostfronten…

    Jag minns hur de utifrån egna erfarenheter ansåg att stora delar av Ukrainas befolkning skulle ha stött Wehrmacht mot Röda Armén, eller åtminstone inte bekämpat den. Men eftersom Hitler bedrev ett utrotningskrig emot “Untermenschen”, vilket också innefattade ukrainare, så drev han dessa miljoner att stödja Sovjetarmén.

  4. Anders Åberg
    2019-02-02 kl. 11:29

    Bert Hoflund!
    Under min tid i KP upplevde jag Anders Carlsson som en mycket intelligent och ickedogmatisk människa. Vad jag förstod så hade han en mer nyanserad syn på Stalin än det gamla gardet i partiet, även om diskussionen om Stalin var ganska försiktig. Inte många vågade ta sig an Frank Baude & co i den frågan.

    Skall se om min fattigpension räcker till att köpa boken, jag misstänker att den är klart läsvärd.

  5. Sven-Eric Holmström
    2019-02-02 kl. 12:05

    Stalin är nån form av Svarte Petter i väst vilket dock inte innebär att den nattsvarta bilden är sann, vilket den inte är.

    Få vet, t ex, att Stalin alltsedan 1930-talets mitt och fram till sin död kämpade för att införa en form av socialdemokratiskt styre i Sovjetunionen med hemliga val med deltagande av grupper i opposition mot kommunistpartiet inklusive tidigare vitgardister samt också att frånta kommunistpartiet makten att direkt styra landet. Den striden förlorade han mot lokala partiledare.

    Den här epoken är komplex och det finns otroligt mycket frågetecken fortfarande i och med att en hel del arkivmaterial alltjämt är hemligstämplat. Jag har dock svårt att se att kraven på bevis och källkritik inte ska gälla för den här epoken.

  6. Kerstin Stigsson
    2019-02-02 kl. 13:09

    Anders Persson!
    Här är Winston Churchills egna ord: ‘I´m not Anti-Russian. I´m violently Anti-communist’.

    Knut L!
    Du anser att Mats Larsson är klok när han anser att “Ryssland är vårt grannland, och att vi måste göra vårt bästa för att försöka förstå och relatera oss till detta grannland”.

    Jag skulle kunna byta ut “Ryssland” mot “Sovjetunionen” och då skulle du sannolikt inte anse att mina ord var kloka. Det eftersom alla ni maoister har en historia av sovjetfobi. Ni skulle i slutet av 1970 organisera en enhetsfront mot Sovjetunionen, vilket Sarah Lidman rasade mot i en artikel i Aftonbladet. Hela den diskussionen finns på marxistarkivet.

    Varför inte försöka förstå Sovjetunionen?

    Eller är ni alla lika konservativa som Churchill var?

  7. Kerstin Stigsson
    2019-02-02 kl. 14:29

    Här är debatten – för och emot – om sovjetfobin i FNL-rörelsen 1974.

    En debatt som många av dagens Rysslands-vänner inte vill veta av. Er sovjet-fobi var värre än den vi idag ser mot det KAPITALISTISKA Ryssland.

  8. Anders Persson
    2019-02-02 kl. 15:01

    Jag vet inte vad jag ska svara Kerstin Stigsson eftersom ingen någonsin har trott att Churchill varit annat än anti-kommunist. Men när jag ändå är på tråden kan jag berätta en historia han drog för Churchill. Den verkar ha varit en av hans favorithistorier, ty den finns i olika versioner.

    I augusti 1907 reste Stalin till Stuttgart för att delta i 2:a Internationalens 7:e kongress. Han anlände med ett hundratal tyska socialdemokrater med ett tåg punktligt till stationen. Men där fanns inga tjänstemän som kunde ta emot och inspektera deras biljetter. Alla de tyska socialdemokraterna väntade därför fogligt i två timmar innan en tjänsteman dök upp och de missade därför en viktig del av mötet.

    Till Churchill uttryckte Stalin sin undran över den orimliga känslan för disciplin i Tyskland; skulle denna kultur kunna reformeras?
    – De är ett konstigt folk, de är som får, de följer baggen vart han än går.

    Jag har flera liknande självupplevda historier på lager och är lika förundrad som Stalin.

  9. Sven-Eric Holmström
    2019-02-02 kl. 17:01

    Kerstin S!
    Lite orättvis tycker jag du är men har ändå en poäng. Gamla SKP, f d KFML, började tappa fotfästet i slutet av 70-talet till dess att partiet dog sotdöden i slutet av 80-talet. Det är framförallt att de så totalt okritiskt satte sig i knät på de östeuropeiska dissidentgrupperna som jag vänder mig emot, inte minst då det vedervärdiga Solidarnosc. Att partiet bytte namn till Solidaritetspartiet är en handling som ser ut som en tanke.

  10. Anders Persson
    2019-02-02 kl. 21:04

    Att fördöma Stalin är politisk hårdvaluta. Har man gjort det kan man bära sig nästan hur illa åt som helst. Eftersom man fördömt Stalin måste man ju vara en bra karl.

    Jag tänker på den främste fördömaren av dem alla; Nikita Chrusjtjov. 1953 lät han helt självsvåldigt arrestera partimedlemmen Lavrentij Berija och åtta av hans närmaste män som sedan avrättades utan riktig rättegång. 1958 greps de ledande ungerska kommunisterna, Imre Nagy och Pal Maleter när de erbjudits fri lejd från den jugoslaviska ambassaden där de sökt skydd. De avrättades utan rättegång.

    Men Krusse behövde inte oroa sig, han hade ju fördömt Stalin. Så nästa år togs han emot med orkester och röd matta på statsbesök i USA. Glömt var också att han före Stalins död hade varit en av de främsta påhejarna av utrensningar, inte bara på 30-talet utan också i den egendomliga “Leningradaffären” 1950då många människor dömdes till döden på rent politiska grunder.

  11. Hans Andersson
    2019-02-03 kl. 7:15

    AndersP!
    Så många decennier sedan och så omöjligt att diskutera Stalin och det som utspelades, bland annat 1936–38 utan en sådan polariserad debatt.

    Finns undantag som exempelvis George Lukacs som förde lugna och mer distanserade resonemang när han yttrar sig om Stalins roll och personliga väsen.

    ”Jag skildrar subjektet och självbiografiskt historien om mitt förhållande till Stalin. Under partistriderna efter Lenins död stod jag i många frågeställningar på Stalins sida, men framträdde inte offentligt eller polemiskt i denna position”.

    ”Huvudfrågan var frågan om socialismen i ett land. Det var faktiskt så att den revolutionära vågen från 1917 var på väg att ebba ut. Av den anledningen höll jag Stalins argumentation för mer övertygande när det gäller den här punkten än hans motståndare”.

  12. Torgny Forsberg
    2019-02-03 kl. 14:17

    Diskussionen om Stalin har varit intressant ur historisk perspektiv. Men har vi inte ”facit” idag över Sovjetiska kommunistpartiet stora svek/katastrof som Stalin eller stalinismen (om man nu skall använda ett sådant begrepp) har resulterat i och är ansvarig för, nämligen en restaurering av kapitalismen och med den utsugningen mm av arbetarklassen.

    I Kina har också kapitalismen återupprättas (av ett ”stalinistisk” parti) i ”marknaden” men ej i statsapparaten där har kommunistpartiet fortsatt makten. Ironiskt är (eller sorgligt) att den ser ut att vara effektivare än ”fria marknaden” i väst, något vi har fått höra från barnsben att statlig styrning och ägande är ineffektivt. Men det tragiska är väl att när den kamp och reaktionen från folk/arbetarklass som måste komma mot kapitalismens avigsidor i Kina & Ryssland inte kommer att ha socialistiska/ kommunistiska innehåll.

    Varför? Jo det var just socialister, kommunister som återinförde kapitalismen och berikade sig själva och stal naturrikedomar mm. Så den kampen kommer att ta sig nya och säkert skrämmande former, uttryck och innehåll. Denna svåra framtid borde vi försöka diskutera.

  13. Bo Persson
    2019-02-03 kl. 21:26

    Har kanske Marx gjort sitt? Två gigantiska moderniseringar har genomförts i hans namn. Den ryska och den kinesiska. Och idag är hela världen kapitalistisk. Men någon globalt organiserad arbetarklass ser vi idag inte ens skymten av. Ja, den organiserade arbetarklass som vi haft är idag till och med svagare än den var på Marx tid.

    Var kanske Marx när allt kommer omkring “bara” en gudabenådad agitator i den klassiska tyska metafysiska filosofins tradition.

  14. Evert Nilsson
    2019-02-07 kl. 16:46

    Ryssland är inte Sveriges grannland. Finland ligger emellan. Åbo, Helsingfors bombade. Karelen blev en del av Sovjetunionen. Kriget var inte enbart ett försvarskrig.

  15. Anders Persson
    2019-02-07 kl. 18:24

    Sett känslokallt, som om vi alla var sydamerikaner, liknar frågan om Karelska näset mycket frågan om Krim.

    1. 1703 grundar Peter den Store St Petersburg. I freden i Nystad 1721 återlämnar han större delen av det Finland han ockuperat, utom sydöstligaste biten som bedöms värdefull för St P:s säkerhet.

    2. Sverige gör 1743 och 1788 försök att ta tillbaka men misslyckas.

    3. Alexander I anfaller 1808, motvilligt, Finland. Är mest angelägen att få Helsingforsregionen med Sveaborgs fästning.

    4. Den svenska överklassen i Finland ger bevis på bevis på att de är entusiastiska anhängare av och trogna undersåtar i ryska tsarväldet.

    5. I en gest av good-will låter Alexander I 1812, liksom Krusse 1954, därför ge bort landområden som gåvor: Alexander ger bort sydöstra Finland och Krusse ger bort Krim. Var den inre gränsen går mellan Storfurstendömet Finland och resten, Mellan Krim och resten, är mindre viktigt.

    Men så blir Finland 1917 självständigt, liksom Ukraina 1992!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.