Diskussionen om Stalin, hur gick det med den?

Det finns åtminstone ett viktigt skäl att diskutera Stalin idag. Eftersom han är så populär hos det ryska folket finns all anledning att misstänka att den dominerande Stalinbilden i västerländska medier är schablonartat ensidig och missar något väsentligt som ryssar kan förmodas förstå, men som alltså hålls dold för bland andra oss svenskar.

Ett klokt påpekande av Mats Larsson som jag tagit till mig är följande:

“Min uppfattning är att diskussionerna om Stalin kör fast i en massa detaljer som egentligen inte är avgörande. Ryssland är vårt grannland, och att vi måste göra vårt bästa för att försöka förstå och relatera oss till detta grannland.”

Någon sa till mig att hade man i Tyskland gillat Hitler på samma sätt som man i Ryssland gillar Stalin hade det varit dags att uppsöka närmsta skyddsrum. Men Stalins popularitet hos folket i vårt stora östra grannland ser i alla fall inte jag som något hotfullt. Det stora fosterländska kriget 1941 till 1945 var ju ett försvarskrig.

Men diskussionerna om Stalin som förts här den senaste tiden har ändå visat sig ganska svår. Gamla inrotade positioner – gamla käpphästar – om Stalin, antingen som närmast ofelbar eller som en blodtörstig folkmördare, rids fortfarande i full galopp av några.

Klagomål på redaktören
Som redaktör har jag fått påskrivet för att man inte ens bör fråga som jag gjorde i rubriken. Det faktum att jag (KL) skrev “en tämligen ointressant artikel” dagen efter Anders Perssons intressanta artikel, visar att jag (KL) tycker mig “behöva försvara att han (jag) på bloggen tillåter en diskussion om Stalin, där ju även positiva omdömen framförs. Bigott i överkant i så fall, enligt min (skribentens) mening.” Ett lite snårigt resonemang enligt min mening.

Även på Facebook har diskussionen ifrågasatts…

Facebook har (som synes t h) framförts att det skulle vara “den enda plats där…”. Jag har också fått veta att man inte “bör diskutera Stalin” på en vänstersajt idag för att det “enbart [har] historiskt intresse” och alltså skymmer sikten för det viktigt dagsaktuella. Jag håller inte med om detta, men ska inte utveckla den saken mera här.

Finns det kanske en risk att bloggen uppfattas som extremt udda genom att Josef Stalin tycks ha gått som tema under en tid? Jag tror inte det. Den som inte är intresserad kan väl gå till andra artiklar. Snart ebbar Stalintemat ut, fast kanske kommer det tillbaka. Jag lovar ingenting. Läsare och medarbetare avgör det.

Rätt diskussion på rätt plats
Jag tar faktiskt ovanstående klagomål med ro. Jag medger att det blivit allt snårigare och att några skribenter är maniskt faktasökande i den enorma Stalinlitteraturen, i protokoll från förhör och rättegångar och andra dokument djupt ner i arkiven i tron att de ska finna Columbi ägg (“a smoking gun”), som klargör allt.

Kanske är det så att diskussionerna gällande detaljer i det enorma arkivmaterialet från Sovjettiden som Sven Erik Holmström och Arne Nilsson för knappast leder till något annat än ett obegripligt meningsutbyte över huvudet på bloggens övriga läsare. En sådan diskussion bör nog istället föras i något lämpligt fackorgan, där specialintresserade och insatta historiker kan granska och värdera det som skrivs. En diskussion här på bloggen, som dessutom genomkorsas av diverse politiska undertoner blir inte trovärdig helt enkelt.

Vad har vi då lärt oss?
Bilden har fördjupats tycker jag. Vi har fått rapporter om nya Stalin-biografier och vad de anses stå för. Vi har fått veta vad Tage Erlander skrev i mars 1953 med anledning av Stalins död och vad Winston Churchill skrev i sina memoarer. Vi har fått tips om ryska filmer som skildrar Stalins roll under WW2 och vad det ryska folket stod inför – om Hitler hade segrat.

Jag har också fått bekräftat att bilden varken är svart eller vit, den är mångfacetterad. T ex; tack vare Stalin segrade Sovjetunionen över Hitlertyskland på östfronten i WW2 (det stora fosterländska kriget), men till ett obegripligt högt pris (27 miljoner människors död). Delvis kan detta ofantliga lidande också lastas Stalin, som begick misstag i olika skeden. Ofelbar var han självklart inte. Men landet överlevde. Det är alltså dubbelt.

Rättegångarna på 30-talet
Moskvarättegångarna 1936–1938 ingick i upptakten till “Det stora fosterländska kriget”. Då rustade sig Sovjet för att kunna möta hotet från Hitlertyskland. Och Sovjet segrade till slut, trots ett enormt underläge gentemot Tyskland på 30-talet efter revolutionen, interventionskriget och inbördeskriget. I detta skede begicks en massa grymheter och misstag som förstås också delvis kan lastas Stalin. Men det som skedde kan inte göras ogjort, vilket inte urskuldar något, men måste betraktas i sitt sammanhang. Bakåtprojiceringar, att se dåtiden med dagens blick leder ofta till förenklade slutsatser.

Att Moskvarättegångarna var skådeprocesser och förhörsmetoderna många gånger ren tortyr är tämligen klart. Men den saken motsäger inte att många av de dömda kan ha varit skyldiga till konspirationer och förräderi – enligt Sovjetmaktens dåvarande lag förstås. Inom partiet pågick ju en kamp om makten som eskalerades till en kamp på liv och död. Att vaska fram en enda syndabock ur denna härva låter sig helt enkelt inte göras. Det blir min slutsats för tillfället.

Och! Att försöka likställa Hitler och Stalin riskerar att skära snett. Det enda de hade gemensamt var att de hade diktatorisk makt i var sin stormakt som stod i harnesk till varandra och utkämpade ett totalt och skoningslöst krig, som Hitler till sist förlorade.

Statsöverhuvuden är för övrigt alltid överbefälhavare under krigstillstånd. Det gäller alltså även Churchill, och hela raden av amerikanska presidenter, t o m den som fick Nobels fredspris. Övergrepp och krigsbrott i “det godas namn” är mer regel än undantag i historien. Och det är alltid segraren som skriver historien. Det får man heller aldrig glömma.

För mig har diskussionerna alltså varit givande och besökssiffrorna har sällan varit så höga som när diskussionen pågick som mest intensivt. Så några fler har nog också fått ut något av vårt spontant uppkomna Stalintema.

  17 kommentarer for “Diskussionen om Stalin, hur gick det med den?

  1. Tord Lundgren
    2019-02-11 kl. 12:02

    Intressant läsa alla kommentarer. Och som Knut L från början frågade: Hur gick det med diskussionen om Stalin? En som tidigt kände Stalin och arbetade tillsammans med honom, var Alexandra Kollontay. Vad hon skriver i Den första etappen (Sid. 121) kanske kan ha ett visst intresse: “Det var i januari 1918. […] Lenin stod som president […] Vid hans sida stod Lenins mest passionerade och kraftfulle lärljunge, hans unge vän Stalin. Den mörke och välväxte Stalin bar vid denna tid en svart, rysk blus med bälte om sin smala midja, kaukasiernas typiska dräkt. Även hans rörelser hade samma behag som bergfolkets i Kaukasus […] och han gick med långa, snabba steg genom Smolnys oändliga korridorer när han sökte Lenin. […] Jag såg honom aldrig nervös eller upprörd, inte ens när faror hotade från alla håll. […] Han förstod att ge liv och verklighet åt Lenins snabba och kloka idéer. […] Lenin tillkallade ofta sin unge vän […] om det så var mitt i natten.”

  2. Mats Larsson
    2019-02-15 kl. 19:37

    Min svärmor, på besök hos mig och min fru, uppväxt i Soviet-Ukraina, berättade ikväll att hennes äldre syster (f. 27) träffade Stalin personligen.

    Kvinnor från byar i Soviet-Ukraina fick åka till Moskva för att träffa Stalin (alltså efter 1945). “Vad önskar du dig”, frågade Stalin min frus ‘tetya'” (moster). “Elektricitet till min hemby”. Hon hann knappt komma tillbaka innan ledningar drogs till hembyn. Närliggande byar förblev utan el.

    Stalin var självklart informerad om att systrarnas pappa stupat i Röda arméns första försvarslinje 1941.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.