Doktor Braxells kamp mot det moraliska förfallet

Foto: Norrlandsbild, Gunnar Westerlind, Sundsvalls museum. (Personerna på bilden har hamnat här av en ren tillfällighet.)

Denna berättelse utspelas på förvintern 1349 år efter att den store profeten Mohammad flyttade från Mekka till Medina och troligtvis 1971 år efter Jesu Kristi födelse. Dessa både var förövrigt personligt bekanta med ängeln Gabriel.

Hursomhelst, det skulle bli möte i läroverkets aula. Filosofie doktor Bertil Braxell avsåg att framlägga sin syn på det moraliska förfallet i den svenska samhällskroppen och i synnerhet i en av dess mer vitala lemmar, nämligen skolan. I en rad långa artiklar hade doktor Braxell behandlat problemet med den förfallna ungdomen, som oförskämd och obstinat visade ett öppet förakt mot lärare, myndigheter och andra för samhällets fortbestånd nödvändiga auktoriteter. Det uppväxande släktets uppvisade en förödande brist på uppfostran i den kristna etikens sanna anda. Rottrådarna till allt detta utlöpte från socialdemokratiska regeringens skolpolitik. Han hade bildat ”Sällskapet för Ett Moraliskt Upprustande av Sverige – SEMUS” och nu besökte han den lilla norrländska kuststaden för att värva proselyter och försöka bilda en lokalavdelning av sällskapet.

Braxell hade redan tidigare känningar i staden, bland annat domprosten Fyrvild Storén, vilken var känd som en folklig Guds tjänare som gärna kryddade sina predikningar med halsbrytande liknelser och grovkorniga skämt. Han var även känd för sitt stora idrottsintresse och hade till och med blivit utvisad från en fotbollsmatch för att han skrikit otidigheter till domaren. Denna händelse hade han ett flertal gånger berört från predikostolen. Där hade han jämfört sin utvisning från idrottsparken med Adam och Evas fördrivning från paradiset. En viss förvirring hade detta spridit bland kyrkobesökarna, särskilt sedan prosten hade likställt fotbollsdomaren med ormen i Eden lustgård. Mindre känt bland församlingsborna var att han var högkyrklig och en hårdnackad motståndare till kvinnliga präster.

En annan som anslöt sig till doktor Braxells grupp var adjunkt Charl Ohadesson som tidigare undervisat i latin och grekiska på läroverket men nu undervisade i tyska och svenska på stadens gymnasium. Ohadesson var en gråhårig undersätsig man i sextioårsåldern. Han trivdes inte med sakernas tillstånd i skolan, särskilt inte med de rebelliska studenterna. Varje lektion, ansåg han, riskerade att urarta till en historiskt och politiskt examination. Inte drabbande eleverna, utan läraren. På lärarrummet uttryckte han ofta sin frustration:
– Demokrati är nog bra, men om det – under rop på demokrati – ska bli diskussioner och omröstningar varje gång man vill öppna ett fönster i skolsalen, ja då blir man betänksam. Jag är högst tillfredsställd med att jag snart ska gå i pension, er andra är att beklagar djupt.

Kvällen innan doktor Braxells föredrag samlades sympatisörer och tilltänkta medlemmar till SEMUS hemma hos domprost Fyrvild Storén och dennes hustru Astrid. Det skulle bjudas på en trerätters supé i deras elegant inredda bostad på Kyrkogatan. Förutom domprostparet och adjunkt Charl Ohadesson anlände vid sjutiden före detta stadskanslisten och nuvarande kommunkontoristen Petrus Pennströmer. Han var bara 156 centimeter i strumplästen och kallades därför i folkmun för Pelle Pennstump. Strax därefter kom slakteridisponent Albert B. Bergström med sin maka Britt-Ingrid. Ytterligare några minuter senare gled bankdirektör Alfredius Axelbrant med sin paranta hustru Sofia in. Sist av alla kom före detta – och stadens sista – borgmästare Bertram Liljenstyr. Han anmälde redan vid välkomstdrinken att han naturligtvis sympatiserade med föreningens ädla och nödvändiga syften, men att han med tanke på sakernas nuvarande tillstånd och hans personliga läge inte öppet kunde stödja sällskapet. Han skulle naturligtvis vara lokalavdelningen behjälplig med råd och kontakter och även bistå med penningmedel.

Pennströmer blev vid detta besked aningen missräknad över att inte SEMUS skulle villfaras den välbehövliga glans och status som ett öppet medlemskap av borgmästaren skulle ha skänkt. Men före detta stadskanslisten utropade ändå:
– Bravo, bravo!

De tre fruarna samlades i ett hörn av den stora matsalen och diskuterade den senaste skandalen i staden, den med doktorinnan Elsa Bivéns skilsmässa från överläkare Hubert Bivén.
– Inte för att jag vill komma med skvaller, men det sägs att Elsa har varit otrogen med en av Huberts yngre kollegor och tänker flytta med honom till Uppsala. Hon ska visst vara minst 15 år äldre. Jag träffade Hubert på Storgatan förra veckan och han såg alldeles översiggiven ut, meddelade disponentskan Bergström.
– Men så hemskt, men jag har alltid misstänkt Elsa för att vara en slampa med sin sedesfördärvande skönhet, till vilken de stackars svaga karlarna alltid dragits som flugor till en honungsmarinerad sockerbit, ackade fru Axelbrant lent med en lätt knyck på huvudet.

Medan kvinnorna avhandlade dessa och andra livsviktiga ämnen, som omöjligheten att numera kunna anställa hemhjälp, höll doktor Braxsell ett kort anförande i paret Storéns kombinerade bibliotek och rökrum, behandlande därvid återigen det moraliska förfallet i Sverige och i synnerhet bland ungdomen. Han betonade att det ogudaktiga kommunistiska inflytandet bland dessa som särskilt gravt och allvarligt. Uppbyggandet av SEMUS var därför en oundgänglig nödvändighet.
– Så klokt, så klokt min käre Bertil, sa domprosten i sin bästa predikoton och fortsatte. Jag dristar mig att ta upp ett spörsmål om morgondagens debatt. Kommer vi medlemmar då att ges möjlighet att utveckla vår syn på det allvarliga läget i landet?

Doktor Braxell svarade direkt och med emfas:
– Ingalunda käre broder och högt aktade Fyrvild. För det första är det ingen debatt eller något så kallat stormöte som ska avhållas imorgon afton, utan ett föredrag hållet av mig. Därefter vidtager en frågestund. Vi får komma ihåg att vi kommer att vara i kraftig minoritet på mötet, skulle vi tillåta debatt skulle de så kallade FNL-arna och de andra kommunistynglen genast ta över mötet. Tro mig, jag har dyrköpta erfarenheter av detta. Om ni skulle tillåtas svara, kan andra på mötet ta det som intäkt för att själva få debattera. Dessutom, förlåt mina herrar att jag går rakt på sak, är ni inte ännu tillräckligt insatta i SEMUS alla principer, så om ni skulle svara är risken stor att vi skulle ge intryck av att vi äro splittrade.

Adjunkten blev en smula besviken över Braxells svar, han hade själv skrivit ett litet inlägg om den socialdemokratiska skolpolitikens skadliga inflyttande och han hade hoppats att på mötet äntligen kunna få ta bladet från munnen och i sanningens tjänst äntligen modigt få strida mot förfallet. Men han nämnde ingenting om detta, utan frågade istället Braxsell om det i SEMUS politik ingick ett återinförande skolagan. På detta svarade doktorn att så var fallet, men att det inte var rätta tillfället att ge offentlighet åt detta. Risken var därvid stor att debatten skulle handla om fel saker. Det viktigaste nu var att beskriva det moraliska förfallet i konkreta ordalag, för att väcka folket och vinna opinionen. Hamra in argumenten för att sedan komma med medicinen, till exempel ett återinförande av skolagan, obligatoriska kristna morgonsamlingar i skolan…
– Ska man mata en gås måste man få den att öppna mun.

Detta svar vann stor anklang bland de närvarande. Middagen blev lyckad, med en renköttskanapé och pepparrotsgrädde som förrätt. Som huvudrätt serverades helstekt rådjurssadel, ugnsbakad potatis, gröna ärtor med en cognacspetsad rödvinssås. Till både för- och huvudrätt bjöds det på en Bordeaux av yppersta kvalité. Som alternativa matdrycker tillhandahölls öl och bordsvatten. Ingen tog öl och som Fyrvild sa, det duger bara till kvällsmackan och Nachspiel. Tempelriddare Pennströmer drack emellertid bordsvatten.

Efter det andra glaset av den tunga Bordeauxen blev borgmästaren lite röd om kinderna och lättade omärkligt på svångrem och slips. Prosten sken som bara prostar kan, och hans pliriga blick lyckades fortfarande nå till ytan på hans alltmer vattniga ögon. Det som också lossnade redan för en lång stund sedan var kvinnornas tungband. Efter citronfromagen och fruktvinet samlades männen åter i biblioteket med kaffe och cognac.

Så förflöt kvällen mot natt under allt högljuddare prat, tills domprosten somnade med en slocknad cigarr i munnen. Då bröt sällskapet upp.

Stadens enda dagstidning – som av någon outgrundlig anledning kallade sig liberal – hade i början av veckan intervjuat doktor Braxell. Där hade han påstått att beviset på ungdomens moraliska förfall var deras ovårdade yttre, tilltagande narkotikabruk och ökade vänstersympatier. Allt detta var djävulens verk och den socialdemokratiska regeringen var den senares hantlangare i Sverige.

Efter denna artikel hade en smärre insändarstorm utbrutit. Bland de som gick till angrepp på Braxsell var skolstyrelsens ordförande socialdemokraten Sten Westman, men även vice ordföranden i fritidsnämnden folkpartisten Bengt-Arne Carlén som också hade vissa invändningar. Tidningens chefredaktör höll visserligen med Braxell om den kommunistinfluerade ungdomen, men kände sig ändå föranlåten att i ett ledarstick markera ett visst avståndstagande.

Så kom denna torsdagskväll med doktor Braxells föreställning. Aulan var inte fullsatt, långt därifrån, men för att vara ett möte av politiskt art ändå ganska välbesökt. Publiken blev uppdelade i tre tydligt urskiljbara sektioner. Den största gruppen var ett femtiotal ungdomar, FNL-are, kommunister av olika slag och andra radikaler. De satt längst fram till vänster. Längst bak till höger under läktaren satt domprost Storén, adjunkt Ohadesson och tio andra anhängare till SEMUS. De såg en aning förskrämda och bortkomna ut.

Mitt i det diagonala kraftfält, som bildades mellan yttergrupperna satt en del kommunalpolitiker, medlemmar ur stadens arbetarkommun, folkpartister och några andra samhällsintresserade. På gränsen mellan denna grupp och de radikala satt Kalle Vidgren, Metallavdelnings ombudsman och även han ledamot i skolstyrelsen.

Doktor Braxell inledde sitt timslånga föredrag med en exposé över det moraliska förfallet i Västerlandet i allmänhet och i kungariket Sverige i synnerhet. Han besparade inte heller åhörarna sin syn på skolans degenerering och ungdomens ökade osedlighet och fördärv. Därefter penetrerade han med akademisk noggrannhet efterkrigstidens skolpolitik och socialdemokratins ansvar för denna.

Hela föredragningen bars fram av doktorns motsägelsefyllda maner och egendomligt utformade framträdande. Hans röst var lugn nästan knastertorrt saklig, medan i hans kolsvarta ögon bakom glasögonen brann en eld. Hela hans lekamen liksom skälvde – först nästan omärkbart – sedan mera uppenbart tydligt driven av ett hårt tyglat engagemang. Först i en stilla skritt sedan i trav och till slut i full karriär sprängde han fram på sina käpphästar. Enda gången som det kom en gnutta darr i rösten var när han avslutade föredraget. Kanske det var en sorgereaktion över att hans föredrag redan var slut, kanske han bara blev tagen av sina egna slutord:
– Mina damer och herrar, och jag riktar mig också till den vilseförda ungdomen i lokalen. Om vi inte får bukt med förfallet och osedligheten i Sverige liksom i det övriga Västerlandet, kommer våra samhällen att gå under lika obönhörligt som Romarriket en gång fördärvades och gick under på grund av den
kraftigt ökande osedligheten.

Fyrvild Storén ledde SEMUS-gruppen i en entusiastisk applåd, men som dränktes av de kraftiga buropen från vänstersidan i salen.
– Där ser ni själva vad jag menar, sa Braxell från talarstolen med en svepande gest mot ungdomarna och fortsatte, nu kommer den som vill att få möjlighet ställa korta frågor, men jag vill påminna om att detta är ett informationsmöte, därför kommer jag inte tillåta någon som helst form av debatt.

Den förste som ställde en fråga var skolstyrelsens ordförande, Sten Westman. Han frågade Braxell vad han hade bevis på att de lokala socialdemokratiska politikerna hade ett ansvar för det ökade narkotikamissbruket i kommunen.

Då halade doktorn ur sin portfölj fram ett stencilerat alster och sa riktad till Westman:
– Detta är ert interna lokala valmaterial, här står det och jag läser: ”En av anledningarna till att ungdomsgården ska flyttas från det gamla tingshuset – förutom att detta ska rivas och bli parkeringsplats åt Domus kunder – är att lokalen frekventeras nästan bara av kommunister, den är dessutom svårövervakad och i dess mörka vrår förekommer missbruk av diverse droger”, slut citat. Ni har alltså haft kännedom om detta otillstånd och inte gjort något åt det.

Westman ryckte till som om han tänkte svara, men förstod sekunden efter att det var lönlöst. Tankarna snurrade som druckna mördarbin i hans huvud. Hur i helvete hade Braxell fått tag på internmaterialet? Skolstyrelseordföranden såg för sin inre syn rubrikerna i lokaltidningen. En märkbar förvirring spred sig i den socialdemokratiska gruppen, alltmedan ungdomarna skrattade rått.

Nu gav sig Kalle Vidgren in i striden, reste sig och presenterade sig som ledamot i skolstyrelsen, och att han i enlighet med den socialdemokratiska jämlikhetstanken ständigt arbetade för alla ungdomars – oavsett föräldrarnas samhällsställning – rätt till utbildning. Längre kom han inte förrän Braxell bryskt
avbryt honom:
– Får jag påminna skolstyrelseledamoten Vidgren att nu är ni inte på ett socialdemokratiskt propagandamöte, så sluta agitera, annars måste jag låta avhysa er från denna lokal.

Det brutala svaret tyckes överrumpla Kalle Vidgren. För bråkdelen av en sekund såg det ut som han höll på att sätta sig och glömma sina frågor. Men han samlade sig och med en uppgiven gest knagglade han ändå fram:
– Står verkligen prosten Storén bakom den reaktionära smörja som du sprider? Det går till och med rykten om att borgmästare Liljenstyr har varit med på era nattliga seanser i ämnet. Är detta sant?
– För det första herr Vidgren, kan jag inte påminna mig att jag är du med er. För det andra, vad den utmärkte domprosten Storén har för åsikter är inte ämnet för dagens möte. Jag kan bara bekräfta att domprosten är med i vårt viktiga sällskap. Det är inte heller mötets uppgift att dissekera vad borgmästare Liljenstyr eller någon annan person gör på sin fritid. Skolstyrelseledamoten ska akta sig för att sprida rykten. För det tredje leder jag varken några seanser eller andra magiska möten. Nästa fråga.

Nu stod Stig-Åke Vidgren plötsligt upp mitt i den vänstra delen av den asymmetriskt befolkade lokalen. Han var Kalle Vidgrens son och FNL-are sedan ett par år. Med en klar men litet ivrig röst frågade han:
– Menar doktor Braxell att romarrikets upplösning och fall orsakades av de ökade knullerierna?

Ungdomarna tjöt nu av skratt, medan det hördes ett stilla fniss från mittensektionen. Kalle tittade på sin son och skakade på huvudet med missnöjd förtjusning. SEMUS-folket under läktaren hukade sig förskräckt och såg mest ut att vilja komma ut ur detta förfallets och syndens näste. Tillståndet var värre än de någonsin kunnat ana. Men Braxell verkade inte rädas frågan utan svarade:
– Unge man, frånsett ert vulgärt och olämpligt språkbruk så verkar ni ändå besitta en viss fattningsförmåga och intelligens. Med dessa förbehåll svarar jag i övrigt ett obetingat ja på er fråga. Med detta vill jag tacka för uppmärksamheten och jag avslutar därmed detta möte.

En viss oreda uppstod nu i salen. Braxells tryckkokardramaturgi hade tjänat sitt syfte. Han hade med sina provokativa uttalanden lyckats skapa den rätta upphetsade stämningen och genom att dessutom förbjuda all debatt och allt argumenterande för alla utom för sig själv stegrades frustrationen än mer,
särskilt bland den ungdomliga delen av auditoriet.

Foto: Norrlandsbild, Gunnar Westerlind, Sundsvalls museum. (Personerna på bilden har hamnat här av en ren tillfällighet.)

Man ska betänka att detta försiggick på den tiden då ungdomar trodde och bar på villfarelsen, att de hade rätt att tänka fritt och diskutera allt de fann värt att diskutera. Så efter att Braxell aviserat mötets avslutning, brast fördämningarna och en hord av ungdomar – alla drivna av samma otillfredsställda diskussionslusta – rusade upp mot Braxells plats vid podiet. De anfördes av Stig-Åke, vilken hann först fram till doktorn, fast besluten att inleda en diskussion. Braxell stod som fastvuxen, helt övertygad om att han skulle ljuta martyrdöden. Kalle Vidgren upptäckte att lokaltidningens fotograf smög upp på sidan av hopen, i tydligt syfte att på bild fånga hans son och Braxell i en upphetsad dispyt. Kalle trängde sig därför fram och tog tag i sin sons arm i ett försök leda honom därifrån. Men den unge mannen slet sig irriterat lös. Braxells upphetsning hade nu nått den nivå som bara ett avvärjt dödshot kan ge, gestikulerade och skrek med hög gäll röst:
– Se! Våld mot skolstyrelseledamot!
– Äsch, det är bara farsan.
– Du ska hedra din fader och din moder! kom det utan tvekan från doktorn.

Far och son gick skrattande därifrån. När prosten Storén med sällskap passerade aulans foajé skanderade några förtappade ungdomar:
– Vad är det doktorn inte kan göra!
– SEMUS utan att röra!
– Braxell! Braxell! Braxell!

Några märkbara spår lämnade inte SEMUS efter sig. Efter endast två interna möten upphörde den lokala verksamheten. Men man talade länge i stadens alla läger om doktor Bertil Braxells föreställning och kamp mot det moraliska förfallet.

... är läst 483 gånger!

  4 kommentarer for “Doktor Braxells kamp mot det moraliska förfallet

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Underhållande som ”Jubelvår”! Hoppas detta publiceras på fler ställen så att fler kan läsa. (En korrekturläsning till så bleve det ännu bättre.)

  2. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!

    Tack.

    Kul med Svarta fanor och Röda rummet som kommer till Höga kusten.

    Tyvärr är det en mycket svunnen tid jag läser om. Men visst minns jag hur en konservativ och lite korkad överhet försökte tala oss till rätta. Men vi hade ju, precis som Stig Åke i berättelsen, varit flitiga och läst in oss på både Romarriket och annat. Därför kunde vi sitta i samma lokal och disputera med varandra! Även med vulgärt språkbruk. Och ändå! Inte en sten genom luften så långt ögat kunde se.

    Underbara bilder. Eja vore vi där!

  3. Curt Linderholm skriver:

    En viss likhet i inställning till debatt och demokrati tycks råda mellan doktor Braxell och landets statsminister då hon idag citeras på SVT:s hemsida med inställningen till frågan om att låta svenska folket avgöra eventuell Nato-anslutning. ”Det är en fråga som inte lämpar sig för en folkomröstning”.

  4. Hans M Gabrielson skriver:

    Kul som Fan, gamle örn! Du har läst Din Myrdal och gestaltat läsefrukten i ett annat sammanhang. Var med om en liknande – ej identisk – i läroverksaulan något år senare. Då med en av stadens mer framträdande pingstpastorer. Han förutspådde kristendomens snara seger i Vietnam och moralens seger hos den av synd och skörlevnad förledd ungdomen. Många fniss blev det… Varmt tack!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.