Dokumentärfilmen ”Gaza fights for Freedom” porträtterar människorna i världens största koncentrationsläger

GAZA, OCKUPERADE PALESTINA

journalisten Abby Martins dokumentärfilm, ”Gaza fights for Freedom”, placeras Gazaremsan under mikroskop. Resultatet är en utmärkt film som är svår att titta på, ibland också störande, just för att den ger en korrekt och realistisk bild av hur livet i Gaza gestaltar sig. Filmen visar hur en liten, modig nation – instängda i världens största koncentrationsläger möts av ett oursäktligt, orättfärdigt och oförlåtligt våld – vägrar att ge upp sitt hopp och sina drömmar och fortsätter att kämpa för livet.

Skelett är allt som återstår
Men heroism och klichéer åsido – förhållandena på Gazaremsan är fruktansvärda. En pappa som intervjuas i filmen säger: ”Vi lever bara till namnet … Gaza är inte längre Gaza; skelettet är allt som återstår”. Kanske han tänker på Gazas avlägsna förflutna då staden Gaza var en av de viktigaste, prestigefyllda och mest välmående städerna, inte bara i Palestina utan i hela Mellanöstern.

Det kanske mest inspirerande med Abby Martins arbete är att rösterna som hörs är tydliga och autentiska röster från Gaza. Hon gör inga försök att skapa den konstgjorda ”balans” som man alltför ofta måste uthärda i filmer och rapporter om Palestina i allmänhet och Gaza i synnerhet. Som om israelerna, som dödar och lemlästar och som håller 2,2 miljoner civila inspärrade och belägrade på Gazaremsan, skulle ha rätt att bli hörda. Som om någon kan förklara eller försvara denna totala grymhet och brutalitet som utövas av Israel.

Mer än bara bomber
Israel dödar människor i Gaza på fler sätt än man kan föreställa sig. Emedan bomberna utgör rubrikerna så är de andra metoderna mer subtila och skapar mer sällan rubriker. I filmen ”Gaza fights for Freedom” listas alla dessa omänskliga metoder. Här är några exempel:

Det är ingen hemlighet att om vi vill döda människor på andra sätt än att skjuta dem, så kan man förvägra dem tillgång till vatten. Cirka 98 procent av sötvattnet på Gazaremsan är hälsovådligt och olämpligt för konsumtion.

Osäker tillgång på mat har i många år varit en verklighet i Gaza. Israel tillåter bara precis tillräckligt med livsmedel att komma in för att undvika total svält. I likhet med den tyska politiken under andra världskriget med kaloriräkning i koncentrationslägren, så använder också Israel kaloriräkning i Gaza.

Endast sporadisk tillgång till elektricitet vilket innebär att människor är utan ström 16–20 timmar per dygn. Detta innebär att vattenpumparna inte fungerar. Risken för eldsvådor ökar på grund av omfattande användning av levande ljus. Medicin som kräver förvaring i kylskåp härsknar. Operationssalarna på sjukhusen blir satta ur funktion utan elektricitet.

Tillgång till sjukvård förvägras. Även om det finns utmärkta hälso- och sjukvårdsanläggningar bara några kilometer från Gazaremsan så får bara israeler och ett fåtal palestinier tillgång. Ett exempel på de förödande resultaten av detta kan ses genom att jämföra överlevnadsnivån för bröstcancer, som bland israeliska kvinnor är cirka 86 procent jämfört med 30 procent för kvinnorna på Gazaremsan.

När Israel bombar Gaza får man ofta höra om antalet dödsoffer, däremot hör man väldigt lite om de som skadas. Men utan tillgång till lämpliga resurser är de sårade, som Abby Martin uttrycker det, ”dömda till ett långsamt och smärtsamt slut”.

Barbarer
Yaron London, som är Israels mest kända talkshowvärd och ”journalist”, framträdde nyligen i israelisk TV och sa att alla araber är barbarer och den arabiska kulturen är barbarisk. Filmen ”Gaza fights for Freedom” belyser flera viktiga punkter, inte minst den tydliga skillnaden mellan de två konkurrerande och motsatta sidorna i denna berättelse. På den ena sidan finns Israels brutalitet och dess väloljade PR-maskin och på den andra sidan står palestinierna – män, kvinnor och barn som bokstavligen offrar liv och lem för att världen ska höra deras rop på frihet.

På den ena sidan israeliska stridsvagnar och militärstyrka, vajande den israeliska flaggan. De snygga och vältaliga israeliska talesmän och -kvinnor, utbildade av Hasbara-experter, och som har tagit kontrollen över massmedia med sina välrepeterade lögner, berättar en historia om terrorister som de kallar Hamas och om människor som de säger fallit offer för Hamas lögner och som offras i jakten på Hamas mål som är att bringa död och förintelse över judar.

På den andra sidan står palestinierna, de som nästan förlorat allt och de talar från hjärtat. Ärligt, välartikulerat och genomtänkt berättar unga och gamla om sin önskan om frihet, om vad de förlorat och sin vilja att kämpa för detta. Som om de skulle ha något val. Det är inte så att om palestinierna i Gaza satt tysta och inte gjorde någonting så skulle de skonas från den död och förstörelsen som orsakas av den israeliska brutaliteten. De senaste sju decennierna har tydligt visat att palestinierna dödas oavsett om de står upp och slåss eller om de ligger i sina sängar och sover.

Razan Al-Najjar
I ”Gaza fights for Freedom” berättar Abby Martin om flera olika grupper som, enligt internationell lag, har rätt att få beskydd men som i verkligheten inte får det; det gäller barn, personer med funktionshinder, journalister och medicinsk personal som till exempel ambulanssjukvårdare. Israel har skadat och dödat palestinier som tillhör alla dessa grupper. När Razan Al-Najjar, en ung kvinnlig ambulanssjukvårdare, den 2 juni 2018, sköts och dödades av en israelisk prickskytt, var hennes död ett ögonblick – bara ett enda ögonblick – då världen verkade stanna upp och uppmärksamma hennes död. Kanske var det för att hon var kvinna, kanske för att hon var ung, kanske för att hon var vacker och kanske för alla dessa skäl, och hon kunde inte utmålas som något annat än oskyldig. Ändå tog en prickskytt sikte och sköt henne till döds.

”Det här var första gången hon deltog i en demonstration, i marschen, eftersom det var en fredlig aktivitet där alla deltog, till och med jag deltog i marschen”, berättar Razans mamma, Sabreen Al-Najjar.

Ambulans- och akutsjukvårdare i Gaza var, och fortsätter att vara ingenting annat än hjältar som går långt utöver det plikten kräver, dag ut och dag in, allt medan antalet offer fortsätter att öka. Razan var där från dag ett och hennes engagemang och uppoffringar rörde världen – men igen, bara för ett kort ögonblick.

En liten, modig nation
Den framstående palestinska författaren, politiska ledaren och martyren, Ghassan Kanafani, som jag ofta citerar, sa i sin nu berömda intervju från 1970, att palestinierna är ”en stark och modig nation” och att de kommer att fortsätta att kämpa för sin sak och sina rättigheter. Om någon tvivlar på att så verkligen är fallet kommer Abby Martins film, ”Gaza fights for Freedom” att släcka detta tvivel.

Översatt till svenska av: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln >>