Första gången jag hörde talas om den fruktansvärda, obotliga sjukdomen ALS var när folkkära SVT-journalisten Ulla-Carin Lindquist drabbats. Utan skygglappar öppet framträdde och berättade. Det gjordes ett tv-program. 

Otäckt i bild bevittna hur långt sjukdomsförloppet framskridit. Hon hade mycket svårt att andas. Modigt av henne att göra programmet.

Min mammas kusin R befann sig i ett tidigt stadium av ALS när han avled. Därigenom slapp han plågas av fortskridande nedbrytning. Sjukdomen är progressiv till sin karaktär. Kan inte stoppas.

Det gjorde ont att läsa Patti Smith i boken Apans år om hur djupt avhållne vännen, skådespelaren och dramatikern, min store favorit Sam Shepard insjuknat i ALS. Hur det begränsade honom, beskar hans rörelsemönster, dämpade hans liv. 

Gitarren måste stå orörd, utan att han spelade på den. Han älskade att rida och hålla på med sina hästar. Inte längre att tänka på. 

Och nu Börje Salming. Jag har sett honom på isen i den rätta dressen. Fenomenal. Jag tänker: hur vältränad man än är så skyddar det inte mot dödsbringande sjukdom. Som med min far och min syster. Närmast frisksportare, tyckte om att motionera och röra på sig. 

Friluftsmänniskor. Men inte stängde det cancern ute. Båda togs efter ett allt värre kroppsligt förfall med sviktande organ. Min far innan han hunnit fylla sjuttio. Salming blev sjuttioett.

Börjes bror Stig coolt flinande, som när det begav sig ende blågule som vågade stå upp mot fulspelande kanadicker, vid frågan från murvel när samma motståndare lovat ge sig på sturske fajtern nästa match, om han inte var rädd: ”Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig.”

Tuffing. Som brorsan. Bröderna kunde ryka ihop under träning. Grabbar från Lappmarken sätter sig ingen på. Förutom döden. Vinner varje gång. 


Vinjettfoto: Från Aftonbladet

Föregående artikelKnut Lindelöfs två meningslösheter
Nästa artikelKlimatet och kriget
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Jag hade redan legat inne sedan första juni (1970) när han kom. Han kom i början av september. Han kom från Kiruna, hade hunnit vara med i den stora gruvstrejken, men nu spelade han i Brynäs och fick därför, precis som jag, rycka in på Kungliga Hälsinge regemente i Gävle. Han hette Börje Salming. Men vi kallade honom bara Börje och han blev en del av min spaningsgrupp där jag var en fysiskt otränad vice korpral.

    Han var stark som en björn, vacker som en grekisk gud, snäll och så där lagom lat. När vi tränade språngmarsch med full stridsutrustning kunde han skrika på sin typiska kirunadialekt: ”Spring inte så jävla fort Strandberg.” Men strax därpå kunde fanjunkare Näslund dyka upp med bil och meddela att Börje skulle springa tillbaka till regementet för hans permission (för att spela med Tre kronor i Prag) hade beviljats. Då vände han på klacken och älgade tillbaka med de raskaste steg någon av oss hade sett. Efter Prag anslöt han på natten till bataljonsövning i skogen. Med sig hade han en säck full med godis.

    Börje!

  2. Leif Str!
    Vilken fin berättelse om tid som varit med innehåll av gemensamhetsskapande anda. Sannolikt att miljön uppe i Kiruna och livet där präglade honom till den uppskattade lagspelare han blev.

    Min enda kontakt med Kiruna och gruvorna var på avstånd året 1969 då ett antal strejkande arbetare med stor närvaro besökte en skolaula i Helsingborg under ett offentligt möte till stöd till deras ”vilda strejk”. En minnesvärd händelse som sannolikt gjort starkt intryck på mig vidare i livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.