Donald Trump och den liberala eliten

Jean Bricmont från en Jean Bricmont le 8 avril 2010 à Montpellier (photo : Mj)

Jean Bricmont på en föreläsning den 8 april 2010 i Montpellier [Foto: Mj]

Jean Bricmont är en belgisk professor i teoretisk fysik och filosofi vid Université catholique de Louvain. 2005 utkom hans briljanta lilla bok Impérialisme humanitaire på franska, 2006 på engelska och 2007 i svensk översättning på Karneval förlag med titeln Humanitär imperialism. Boken är oumbärlig för alla som vill förstå utvecklingen i världen efter 11 september 2001.

Bricmont hade en synnerligen intressant artikel i CounterPunch den 30 mars med rubriken “Trump and the Liberal Intelligentsia: a View from Europe”. Den tar upp alltså upp varför Donald Trump är så hatad av den liberala eliten och så omtyckt av framför allt vit arbetarklass. Nyhetsbanken  publicerade hela artikeln i svensk översättning den 20 april. Här några citat ur den:

Ett nytt spöke hemsöker de amerikanska eliterna: Donald Trumps kandidatur i det amerikanska presidentvalet och hans framgångar i de republikanska primärvalen. Det republikanska etablissemanget hoppas kunna hindra hans utnämning trots att han drar massiva skaror in i partiet. Vad demokraterna beträffar hoppas de på att hans motbjudande framtoning skall göra valet av Hillary Clinton desto lättare.

En annan roande aspekt i den respektabla vänsterns anti-Trump-kampanj är framställningen av honom som unikt skandalös och oacceptabel på grund av hans ”rasism”. Men vad är rasism när allt kommer omkring? En ful attityd mot folk som är annorlunda? Trump talar yvigt om att utestänga vissa kategorier människor från USA på basis av vilka de är. Men sedan årtionden har respektabla amerikanska ledare ägnat sig åt att utesluta miljontals människor från livet självt, då de inte ”varit som oss”. Hur skulle Trumps presidentstyre kunna bli värre än Vietnamkriget, bombningen av Kambodja och Laos, alla Mellanöstern-krig, stödet till apartheidregimen i Sydafrika, till Suhartos massakrer i Indonesien, till alla Israels krig. Hur kunde det bli värre än massakrerna i Mellanamerika eller statskupperna i Latinamerika eller Iran? Eller värre än de embargon som förorsakar umbäranden för folken i Kuba, Iran, Irak, liksom all upprustning som påtvingas länder tvingade att försvara sig själva mot fientligheten och hoten från USA.

Man kunde replikera att Trump just p g a sin ”rasism” kommer att bli än värre. Men det finns inga tecken på det. Han är den första amerikanska politiska potentat som flaggar för ”Amerika först”, alltså för icke-interventionism. Han inte endast förfasar sig över de biljoner som slösats på krig, han beklagar de dödade och sårade amerikanska soldaterna, och nämner även de irakiska krigsoffren i ett krig som en republikansk president har startat. Han gör detta inför republikanska åhörare och vinner deras bifall. Han fördömer de amerikanska militärbasernas imperium och hävdar att han skulle föredra skolbyggen i USA. Han talar för goda relationer till Ryssland. Han påpekar att den militaristiska politiken som pågått i decennier har lett till att USA hatas ute i världen. Han kallar Sarkozy för en krigsförbrytare som borde ställas inför rätta för sina handlingar i Libyen. Och ännu en fördel med Trump: han är avskydd bland de neokonservativa som är huvudarkitekterna bakom den aktuella katastrofen.

Även om han är långtifrån någon pacifist (otänkbart bland republikanerna), har vänstern så fullständigt låtit sig uppslukas av vanföreställningarna kring den humanitära imperialismen att Trumps program framstår som det mest progressiva på länge som kunnat iakttas på den politiska arenan. (Inte ens Bernie Sanders har kunnat förmå sig till att fördöma interventionspolitiken lika skarpt).

… om miljontals amerikaner ställer sig bakom Trump, är det för att han för dem förkroppsligar deras eget uppror mot etablissemanget, högerns såväl som vänsterns i deras inbördes perfekta arbetsfördelning. Högern vill försäkra sig om fritt tillträde till marknaderna, medan den neokonservativa grenen trummar för ständiga krig mot inbillade hot och vänstern åberopar ”mänskliga rättigheter” som sin förevändning.

Frågan om protektionism visavi frihandel är komplicerad, men att den innefattar klassaspekter kan inte bestridas. För personer med fasta inkomster kan det vara en förmån att kunna importera varor tillverkade i låglöneländer eller att anlita tjänster som erbjuds av arbetare därifrån. Men för personer som i den alternativa situationen skulle vara de som i hemlandet tillverkar varorna eller står för tjänsterna är låglönekonkurrensen ett problem och dessa personer är benägna att applådera Trumps tal till stöd för protektionism och immigrationsbegränsning.

Den intellektuella vänstern (som i hög grad åtnjuter fasta inkomster, bl a som universitetslärare) har helt kringgått denna problematik genom att betrakta frågan ur rent moraliskt perspektiv: vore det inte underbart att leva i en värld öppen för alla, utan rasism och diskriminering? Kort sagt, budskapet till den vita arbetaren som mist sitt jobb som en följd av utlokaliseringar, som inte har något annat alternativ än att jobba som pizzabud, är att han borde vara förtjust över att kunna leva i en mångkulturell värld, där man kan ta en bit sushi, lyssna till afrikansk musik och resa på semester till Marocko. Han blir tillsagd att absolut inte komma med några rasistiska, sexistiska eller homofoba kommentarer, att homoäktenskap innebär ett enormt framsteg och att idealsamhället inte innebär relativt jämlika villkor för alla, utan snarare ett samhälle där alla har lika chans att slå sig fram och där det inte sätts någon gräns för ekonomisk ojämlikhet så länge denna inte härrör ur diskriminering av minoriteter. Allt är väl så länge det finns ett försvarligt antal kvinnor, svarta och homosexuella bland miljardärerna.

Detta tänkesätt har dominerat vänstern sedan decennier. Arbetarklassen har blivit totalt bortglömd, framförallt den vita arbetarklassen, vilken som Chomsky nyligen påpekat är den som förlorat mest på den underbara globaliseringen – i så hög grad att dess medellivslängd börjat falla brantare än för någon annan etnisk grupp i USA. Så fort vänstern gör avkall på principen om relativt jämlika villkor som sitt mål, till förmån för lika chanser, då kommer man även in på identitetspolitik och fokuserar mest på det som skiljer oss åt. Genom att framhålla minoriteters behov, genom att fokusera på allt som kan förmodas vara olikt eller marginellt, kommer ekonomiskt privilegierade intellektuella att visa omedvetenhet om klassaspekten i sitt resonemang, där den odugliga killen ofrånkomligen är den vanliga killen, som visar sig vara rasist, nationalist, instängd i sin inskränkthet.

Det dolda föraktet för den vita kristna majoriteten, som förmodats vara evigt privilegierad till följd av sin härkomst, i en tid när den i själva verket befinner sig i total upplösning, mitt i en ekonomisk och moralisk kris, kan inte undgå att leda till motreaktioner. Trumps kampanj kan delvis ses som den ”vita identitetens reaktion” på identitetspolitiken, vilken utlöst ramaskrin av indignation från den rättänkande vänstern. Problemet har slagit rot genom det identitetspolitiska spel som man ägnat sig åt.

Bricmonts artikel har ett tydligt klassperspektiv och är något så ovanligt som en analys där Hilary Clinton pekas ut som det ojämförligt värsta vinnaralternativet i valet i november för att det innebär en fortsättning på den katastrofala politik som bedrivits sedan George W Bush. Donald Trump framställs som det näst bästa för att hans plakatpolitik åtminstone bryter med mycket av den intellektuella elitens (till höger och vänster) förljugenhet. Och Bernie Sanders som det bästa (men omöjliga), som visserligen är en intellektuell liberal, men medveten om nödvändigheten av en organiserad stark folklig rörelse för att lyckas vända USAs politik. En sådan har varken Clinton eller Trump, de har bara pengar.

Men eftersom det alltså är för sent för Sanders, så det blir med en till visshet gränsande sannolikhet det värsta alternativet som vinner – Hilary Clinton. Så, minst fyra till åtta år till har vi framför oss av kamp mot USA-imperialismen.

Men därefter kanske …

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Donald Trump och den liberala eliten

  1. Jan Wiklund
    2016-04-25 kl. 13:25

    Ungefär samma sak hävdades i Guardian för någon månad sen.

  2. Anders Persson
    2016-05-20 kl. 10:56

    Janerik Larsson har, återigen, återgivit intressanta utblickar i SvD. Den mest förbluffande slutsatsen är denna: “Trumps väljare ser inte USA bara som ett geografiskt område med oberoende individer utan de ser ‘ett folk, en nation’ och det är här konflikten ligger mellan dessa väljare och alla de övriga GOP-kandidaterna i primärvalen.”

    Alltså: det amerikanska folket ser sig som ett “folk” med gemensam historia, kultur o s v, vilket kommer att inspirera mig att gräva fram Jan Sandegrens “klassiska” bok på Oktoberförlaget från 1974 Arbetarklassen och de förtryckta folken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.