Skogsplantering, troligen tidigt 1900-tal. Större delen av arbetslaget består av barn och kvinnor. Foto: Norrlandsbild/Reproduktion, Sundsvalls museum

Kris och elände i de svenska skogarna! Men nu snackar vi inte snyltbaggar och tocke, sådan där ohyra. Utan skriande brist på arbetskraft. När pandemin slagit till. 

Och skogsbolagen kan inte, som de plägar göra i det annars vidöppna EU, hyra in ossisar till låg lön. 

Det jämras från de stora skogsägarnas sida. Inhemsk arbetskraft kan definitivt inte skickas ut i skogen, fastslås det. Det är nämligen förbaskat svårt att plantera skog! Utbildning krävs för att utveckla erforderlig kompetens.

Äh, kyss Karlsson! Jag har själv planterat skog. Utan att först gå kurs. Varje gång vi kvistar (!) upp till paradisiska rekreationsområdet Högbo utanför Sandviken kan jag bevittna det påtagliga resultatet av mitt arbete. Mer bestående än mina vissnande texter. 

Bara att slå sig för bröstet! Jag, en skogsmulle. Jojo. 

Inte tusan är det svårt att plantera skog! Inte svårare än att kliva på en buss. Första gången kanske man tvekar lite. Sedan går det som en dans. Det enda man bör tänka på är att inte sätta plantorna för tätt. 

Och försöka få till räta rader så att det ser snyggt ut för en betraktare. Slog mig senast häromaftonen, när krimin Cardinal avslutades på C More. Så snyggt i de kanadensiska skogarna där dramat utspelar sig! 

En fröjd för en planterare som undertecknad att beskåda. Grön grannlåt.

Vi använde hackor som man gjorde på den tiden. Nuförtiden ”skjuter” man ned plantorna, om jag förstått det rätt. Så det är bara att plantera. Köra på. 

Vad är det för flanar man skickat ut i skogen? Huvudet under armen? Totalt oförmögna? Jag läser i blaskan – som kräver skog som råvara – om ett lag planterare som bolaget tvingades hemförlova ganska snart. 

Jag har mina misstankar. Men behåller dem för mig själv. Ni förstår säkert vad jag menar.

Vad jag minns från min sommartid som skogsplanterare – när jag arla om morgonen på den röda Monarken knattrade upp till Högbo med mattermos som morsan lagat till kvällen innan – är arbetsgemenskapen med Blues-Henry och andra. 

Och att vi var uselt betalda. Knegade på ackord. Några futtiga ören per planta. 

Frestande gräva ner hela buntar med plantor på ett och samma ställe för att bättra på betalningen. Om vi gjorde det? Må förbli en väl bevarad – snarare nedgrävd – hemlighet. 

Jo, jag minns en sak till. En äldre arbetsledare, fast anställd av Högbo Bruk, som sträckte ut sig på rygg, kepsen ned över pannan, tuggade på ett grässtrå och tyst filosoferade under de lätta sommarskyarna. Delegerade allt till oss ungglopar. Vad man än frågade om:

”Jag vet inte.”

En avslappnad skogssjäl.

Föregående artikelBITTE ASSARMO: VAD ÄR EGENTLIGEN SVENSK KULTUR?
Nästa artikelFacket som gisslan – försämringen av LAS symbolpolitik
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand växte upp i skuggan av Verket i brukssamhället Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Kallats Mr Medborgarlön. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

5 KOMMENTARER

  1. Min sambo, född 1946, intygar härmed att även hon, liten tjej, klarade detta galant då hon var i tolvårsåldern. Endast utrustad med hacka.

  2. Denna artikel tyckte jag inte om att läsa. Den skulle ha kunnat stå i Proletären på 1970-talet eller idag igen efter vissa utrensningar.

    Verkligheten är mer komplicerad. Visst jagar storbolagen billig arbetskraft, barn och kvinnor på 1900-talets början och idag ofta polacker. Min svärfar var skogsägare och medlem i Södra, min hustru, hennes bror och syster är också skogsägare. Alla har och är oerhört måna om att sköta skogen på ett hållbart sätt. Förr arbetade min svåger tillsammans med min svärfar, som jag tyckte, ständigt med skogen. Det var/är bägges stora nöje. Mångfald och naturvärden är en viktig fråga.

    När det är fråga om att leja in arbetskraft är det noga med avtalsenliga löner; och för närvarande är det lokal arbetskraft, vänner och bekanta som gör arbetet. En stor del av den av privatpersoner ägda skogen sköts med omsorg och kärlek.

    Men visst, en släkting till hustrun och hennes syskon baggbölade rent förskräckligt tills han fick lämna sin gård. Skulle jag lämna över denna artikel till min svåger, skulle han bara bli arg och säga till mig ”Är det en av dina vänsterkompisar som skrivit?” Detta var för det första.

    För det andra ”Äh, kyss Karlsson! Jag har själv planterat skog.” Förakt för grovarbete har jag ofta mött. Som lärare fick jag ofta tackla barns förakt för städarbete. ”Städning är väl inte så märkvärdigt. Det kan ju vem som helst göra.” Städkärringen Eri Olsson, hon kallade sig själv så, lärde mig mycket om arbetet med en allt mer sliten kropp. Och hon hade en underbar humor. Det måste jag skriva om någon gång.

  3. Skogsplantering är säsongsarbete, tillfällig anställning, liksom bärplock mm. Hemma var det mest ”hemmafruar” (i och för sig heltidssysselsatta med barn, trädgård, matlagning, etc.) och äldre diversearbetare, som planterade skog. Nu är det väl ont om sådana människor? Sedan är det ju urbanisering och status. Folk lämnar inte sina lägenheter för att arbeta med jord och skog. Skolelever, särskilt flickor, brukar väl säga att de ”vill arbeta med människor”. Har aldrig hört någon säga sig vilja ”arbeta med granplantor”.

  4. Jag förbryllas av att Bertil Carlman på ett närmast obegripligt sätt kopplar samman mig med de gamla ärrarna i nuvarande Kommunistiska Partiet och tidningen Proletären.

    Jag är uppvuxen bland metallarbetare i Sandviken. Som inte valde Verket av något annat skäl än att man måste försörja sig och sin familj. Den romantik av denna tillvaro som jag mötte bland nyfrälsta vänstermänniskor, med bakgrund i medelklassen, på universitetet i Uppsala var mig totalt främmande.

    Jag lärde mig tidigt att säga som det är. I det här fallet om mina erfarenheter från skogplantering. Inte krävdes det någon utbildning! Det är struntprat.

    Men det är INTE att uttrycka förakt för denna typ av arbete eller dem som utför det. Varför skulle det vara det? Carlman blandar bort korten.

    För övrigt önskar jag att något skogsbolag gick i svaromål om mina påståenden om vilka de önskar anlita i skogen. Varför det ropas högt efter arbetskraft när coronan stänger gränser. Samtidigt som arbetslösheten i vårt land stiger.

    Importerade arbetares villkor tror jag skiljer sig markant från dem Carlman önskar de hade.

  5. Min kusin Peter äger sedan drygt 20 år 100 hektar tallskog utanför Gamleby, norr om Västervik. Efter utbildning i skogsvård vid Högskolan i Växjö vårdar han sin skog som ett lindebarn. Planterar och gallrar, alltid samman med en gammal skogsarbetarkompis. Någon större avverkning är inte aktuell förrän om ca 10 år. Vid de tillfällen jag varit med honom i skogen insåg jag vilket kvalificerat arbete skogsvård är – ibland fysiskt krävande. Trots innehav av en terränggående skogsmaskin. Plantering en varm sommardag är inte alltid en promenad i parken. Bara att bära fram hundratals småplantor på ryggen till planteringsytan kan vara rätt svettigt. Rejält med vatten plus en bra matsäck underlättar dock. De sommarjobbare som behövs för skogsplantering – svenska som utländska – behöver ha kunskap om grunderna i skogsvård. Plus ordentliga kollektivavtal, försäkringar etc förstås. Ha det fint i skogen, Bertil!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.