Bild ur filmen Okänd soldat
Det är nu 80 år sedan Nazityskland kapitulerade och runt om i Europa kommer detta att på olika sätt högtidlighållas. För oss nordbor kan det vara av intresse att se tillbaka på att det enda landet i Norden som slöt upp bakom Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen var Finland. Men också för att Finland försökte dra in Sverige i deras konflikt med Sovjetunionen och sedan kriget mot Sovjet. Hade Tyskland tillsammans med sina vapenbröder som Finland segrat hade vi alla kanske nu gått omkring och heilat och SD hade inte behövt skämmas för sitt nazistiska förflutna.
Av en tillfällighet såg jag boken Finlands val 1941–1944. Samarbetet med Hitler-Tyskland på Enhetsgruppens antikvariat. Boken är skriven av överste Henrik O Lunde och utkom i Sverige 2014. På bokens omslag kan vi läsa att han flyttade till USA efter andra världskriget och inledde där en militär karriär. Efter att ha utfört många operativa uppdrag för den amerikanska krigsmakten är han rikt dekorerad.
Lunde beskriver ingående Finlands del på slagfältet under de fyra år Finland var delaktigt i kriget tillsammans med Tyskland mot Sovjetunionen. För min del var jag mest intresserad av de inledande kapitlen där han beskriver hur Finland blev en del i Tysklands krig mot Sovjetunionen.
Lunde skriver att under det tre och halv månad långa vinterkriget sågs Finlands kamp som ädel, Davids kamp mot Goliat. Det mod och den beslutsamhet finländarna visade trots orimliga odds fängslade en hel värld. Det gjorde däremot inte det mycket längre och blodigare krig som Finland utkämpade mot Sovjetunionen som Tysklands allierade från 1941 till 1944.
Lunde skriver att det är ”omöjligt att förlika det tilltagande samarbetet mellan den finska och tyska militären från augusti 1940 och framåt med den bild av oskuld och motvilja mot att delta i ett krig mot Sovjetunionen som efter kriget målats upp av finska politiska och militära ledare.” Tvärtom, Finland tog aktiv del i de tyska planerna att angripa Sovjetunionen. Finland blev en part i ett förintelsekrig, något som inte kan ha varit obekant för den finska statsledningen. Historikern Alf W Johansson skriver i sin bok Europas krig att i fråga om cynism, hänsynslöshet och ren kriminalitet intar fälttåget mot Sovjetunionen en särplats i världshistorien.
”Den tyska målsättningen var att förstöra Sovjetunionens militära och ekonomiska potential genom att erövra och permanent ockupera väldiga delar av landet, däribland några områden som skulle skänkas till Tysklands allierade.”
Finlands behandling av ryska civila och krigsfångar visar att Finland delade Nazityskland syn på ryska folket. Historikern Henrik Arnstad visar i sin bok Skyldig till skuld att ryssar fick en betydligt sämre behandling, de särbehandlades på grund av ras skriver Arnstedt och hade en mycket hög dödlighet i finsk fångenskap, nära 30 procent avlider.
Finland har försökt dölja det faktum att de slöt upp bakom Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen. Man har gett sken av att det var av olyckliga omständigheter som de drogs in i kriget på Tysklands sida. Man har kallat kriget för ”fortsättningskriget” i ett försök att ge sken av att det var en fortsättning på vinterkriget.
Lunde skriver att det har varit mycket svårt att urskilja de verkliga finska krigsmålsättningarna eller vad finländarna väntade sig att vinna på att delta i kriget. Finland var mycket noga med att inte efterlämna någon skriftlig dokumentation som visade deras avsikter.
De uttalade finska krigsmålsättningarna begränsades till att återta de territorier som förlorades i vinterkriget. Av den anledningen kallar de konflikten från 1941 till 1944 för ”fortsättningskriget”. ”Uttalande och handlingar både före och under kriget gör det emellertid fullständigt uppenbart att de hoppades vinna mycket mer av kriget än de områden de förlorade 1940.”
Lunde skriver att de ”mest ärelystna uttalandena om de finska förhoppningarna stod president Risto Ryti för. Han ansåg att hela Kolahalvön och hela den sovjetiska delen av Karlen med en gräns från Vita havet till Onegasjön skulle tillfalla Finland. I hans önskemål ingick även Ladogakarelen samt att den framtida gränsen därifrån skulle löpa längs floden Svir, Ladogasjöns södra strand och slutligen längs floden Neva fram till Finska viken.”
Det tyska förlaget Alfred Metzner gav 1941 ut skriften Finnlands Lebensraum. Enligt Arnstad var det den finska presidenten Ryti som beordrade geografen Väinö Auer och historikern Eino Jutikkala att förbereda argument för att Fjärrkarelen (även kallad Östkarelen) egentligen tillhör Finland. Skriftens syfte var att stödja idén om ett Storfinland och för att få Hitler att acceptera tanken att Östkarelen och Ingermanland (där Leningrad ingick) var naturliga delar av Finland genom sin geografi, historia och kultur och därför självklart skulle tillfalla Finland – när Sovjetunionen besegrats.
Vi skall komma ihåg att Östkarelen aldrig tillhört vare sig Sverige eller Finland, vilket innebar att Finland inte hade giltiga historiska anspråk på den delen av Sovjetunionen.
Tanken på ett Storfinland var inte ny utan går tillbaka till tiden då Finland blev självständigt från Sovjetunionen. Finlands ambitioner på sovjetiskt territorium odlades till en början främst inom militären och yngre akademiker. Men med Tysklands inledande framgångar växte ambitioner och skaran växte som ville ha mer, skriver Lunde. Men Väinö Linna ställde inte upp på detta. I Okänd soldat får vi ta del av en dialog mellan de finska soldaterna när de passerar den gamla gränsen: ”Vi är i Ryssland nu, grabbar, sa Salo Lahtinen bligade argt under lugg på de andra där han linkade fram och sa: Vi är så, ja. Och här var det slut på vår rätt. Hädanefter är vi på rövartåg. Så mycket ni vet.”
Men med motgångarna på slagfältet, både för Tyskland och Finland, minskade stödet för kriget i Finland. I början av 1943 när de tyska styrkorna besegrats i Stalingrad såg läget dystert ut för tyskarna på östfronten. Lunde hänvisar till en tysk general som menar att den finska överbefälhavaren Mannerheim började tappa tron på tysk framgång och började förbereda sig och nationen på ett misslyckat slut på kriget. Finland började treva efter en separatfred med Sovjet. Men vi skall komma ihåg att de trots detta slogs tillsammans med
Tyskland fram till 1944, då de tvingades vända vapnen mot sina tidigare vapenbröder.
I Sverige är vårt handlande under andra världskriget regelbundet uppe till debatt. Där har det många gånger lutat åt att fördöma Per Albin Hanssons regering för undfallenhet gentemot Tysklands krav på Sverige. Men i Finland har man varit ovilligt att göra upp med sitt mörka förflutna. Henrik Arnstad skriver i boken Skyldig till skuld, att den bild man får är att Finland har gjort allt för att bespara sin befolkning obehaget av att konfrontera händelserna 1941–1944.
Att historiker och andra varit ovilliga att diskutera vad som hände under andra världskriget kan ju hänga samman med hur professor Arvid Korhonen, en ikon inom finsk historievetenskap, såg på saken. Arnstad citerar historikern Markku Jokisipilä, när han återger vad Korhonen, skall ha sagt, att ”om sanningen och nationella intressen kolliderar, så är det historikerns plikt att tänja på fakta”.
Jo, det är fastställt att det finsk-tyska samarbetet startade mycket tidigare än midsommardagarna 1941. Redan sommaren 1940, efter vinterkrig och marsfred planerades i Finland för finsk-tysk offensiv mot Sovjet. Men, trots samtida forskning, håller man i dagens läge hårt på ”fortsättnings”-kriget. Jag minns hur guiden på Mannerheimmuséet pläderade för det enda rimliga med ”fortsättnings”-kriget.
Jag frågade en gång ryska kolleger i Petrozavodsk om de kände till och hade läst Linnas Okänd soldat. Men de var ståndaktiga: Nej vi läser inte fiendens romaner.
I tidigare kommentar (till Karlman) skrev jag om behandlingen av sovjetiska krigsfångar. Jag tog upp stora minnesplatsen utanför Rovaniemi.
”Sedan finns ju den (lite undanskymda) minnesplatsen och gravvården för tyska soldater utanför Rovaniemi, i Norvajärvi.”
Den här meningen ”Tanken på ett Storfinland var inte ny utan går tillbaka till tiden då Finland blev självständigt från Sovjetunionen” kan nog skärpas ytterligare. Finnarna försökte verkligen genomföra ”tanken”. 1918-1920 gjorde finnarna flera invasionsförsök i närområdet. De misslyckades, men Finland gav i alla fall ut frimärken för de områden man tänkte ockupera i Östkarelen och på Karelska näset. Från rysk/sovjetisk sida bör man ha haft det i minnet på 1930-talet, när Sovjet bad Finland att flytta gränsen lite längre bort från Leningrad. Finnarna blånekade, och då smällde det till slut när den allmänna situationen i Europa började bli hotfull. Undrar om man kan se vissa paralleller mellan läget 1938/39 och dagssituationen med Ukraina?
Mannerheim förstod att skulle Finland förbli en självständig stat så var man tvungen att kapitulera (här har Zelensky något att lära) annars riskerade man att åter hamna under Sovjetunionen likt man varit under Tsar-Ryssland där Mannerheim tjänstgjorde under kejserliga ryska armén (Lenin möjliggjorde Finlands självständighet 1917). Vid kapitulationen slöts avtal om att bli en neutral stat framöver, vilket man bröt i och med Nato-inträdet. Detta att ta stöd av Nazityskland under andra världskriget blev katastrofalt och nu när man sluter upp med Nato och USA kan mycket troligt också sluta i katastrof när USA söker normala vänskapliga relationer med Ryssland.
Någon som vet hur diskussionerna går i Finland, har Kaja Kallas hållning stöd och förlitar man sig på att president Alexander Stubbs golfspelande med Trump skall rädda landet?
Finland sätter sig i knäet på Tyskland 1940 som nu i knäet på Nato trots historiska erfarenheter och vad stormaktstvång innebär med svensk överhöghet under 600 år och senare tsaristisk överhöghet enda till 1918 och förgiftad av stormaktsgift.
Det finns en avslöjande sekvens Youtube 1943 där Mannerheim träffar Adolf Hitler vid en högtidsdag och i en järnvägsvagn och där Mannerheim diskuterar taktik mot Sovjet och med Hitler. Diskussionen är ”vänlig och avspänd” och båda ovetandes om avlyssningen. President Ryti var huvudskurken och som drog Finland in i ett ödesdigert krig som kostade Finland väldigt mycket pengar och påverkade landet ekonomiskt enda upp i 1960-talet, band utrikeshandeln ensidigt till stora grannen på gott och ont!
Bandet till Tyskland började redan 1918-20 med tysk militär i Finland och som stärkte vita sidan i klasskriget.
Läser nu artikeln ”Finsk misstro kring Nato: Kan inte lita på Trump” i dagens SvD
”Efter drygt två år som Natomedlem är det endast en tredjedel – 32 procent – av den finska befolkningen som har förtroende för att Natos säkerhetsgarantier är tillräckliga för att avskräcka en attack mot ett medlemsland. Det är en minskning med 21 procentenheter sedan hösten 2023, enligt en ny undersökning från EVA, en finsk marknadsliberal tankesmedja.”
Och undersökningen visar även att mer än hälften, 52 procent, av finländarna inte ser medlemskapet i försvarsalliansen som en garanti för att andra länder skulle bistå Finland vid en verklig kris. Det är en minskning på 17 procentenheter sedan 2023.
Men Charly Salonius-Pasternak vd för Nordic West Office en tankesmedja, håller liv i att Ryssland kommer att efter Ukraina anfalla andra länder.
Än en gång visar det att bästa säkerheten för små nationer gränsande mot stormakter är att vara neutrala.
Dan Johan Kotka!
Precis! Redan vid första världskrigets utbrott 1914 började finländare samarbeta med Tyskland. Minst 2.000 unga män tog sig i hemlighet till Tyskland och enrollerade sig i tysk militärutbildning i Lockstedter Lager norr om Hamburg. När inbördeskriget började i Finland januari 1918 var dessa tyskskolade soldater redo att besegra de röda hemma i Finland. Dessa soldater är de mytomspunna JÄGARNA.
Så Mannerheim i all ära. Men det var tillskotten från Tyskland i 2 omgångar (Jägarna + reguljära tyska trupper) som fällde avgörandet. Och sedan kom det så kallade Kungaäventyret där de vita i Finland hittade en tysk prins som blev Finlands kung (för cirka 2 veckor)… sedan förlorad Tyskland storkriget i Europa. Och Finland blev republik.
Tack Jan F för denna mycket läsvärda artikel om de storfinska drömmarna. Bra saker att ha i minnet, inte minst med tanke på dagens krig i Ukraina. Du nämner Skyldig till skuld av Henrik Arnstad som intressant källa. Arnstad tar också upp saken i sin biografi över Ernst Wigforss. Den förbannade optimisten, men främst då med perspektiv på den svenska regeringens roll i förhållande till Finland under andra världskriget. Det är lätt att konstatera att det inte fanns en enda politiker av Wigforss kaliber i någon av de svenska regeringarna under 2020-talet. Och naturligtvis inte heller i de finska motsvarigheterna.
Apropå förlorade krig.
Jag höll på att glömma att idag, siste april är det 50 år sedan USA lämnade Vietnam ”med flaggan i en plastpåse”. Den mäktiga bilden av personalen som klättrar upp för en stege till den väntande helikoptern på US-ambassadens tak har bränt sig fast i mitt minne.
Den finsk-tyska samarbetet började i praktiken redan i mitten av februari 1940. Det var då Herman Göring i samtal med den finske Berlin-ambassadören Kivimäki uppmanade Finland att gå med på de sovjetiska fredsvillkoren för att rädda livet på de finska soldater som annars skulle komma att stupa. De behövdes längre fram i det kommande kriget. Finland skulle få tillbaka de förlorade områdena med ränta senare av Tyskland. Utöver Kivimäki så var det bara Ryti och Tanner som fick vetskap om Görings råd. Mannerheim informerades den 8 mars 1940. Det fick konsekvensen att han omedelbart anslöt sig till fredslägret.
Här nämns inte med ett ord Sovjetunionens imperialistiska invasion av Finland, och Finlands förlust av territorier. Man ville förstås ha tillbaka det, och utnyttjade förstås Tysklands konflikt med Sovjetunionen.
Sägas skall också att det fortfarande finns många människor i livet som stödde Sovjetunionen. Det finns till och med människor i livet som ansåg att DDR var en god idé. Mot bakgrund av det stödet av den blodtörstiga kommunistiska regimen i Sovjetunionen, kan jag inte riktigt förstå varför Finland helt sonika skulle lägga ner sina vapen, bara för att Sovjetunionen attackerades av an stat med ett annat lika blodtörstigt system.