Det kan ha varit sommaren 1969 som jag hörde valsen första gången. Det var från någon högtalare nära Moskvafloden, mitt emot Kreml. Det kändes hemskt ”ryskt” smäktande.
Vad det var jag hört uppdagades först tio år senare när jag dök in i den finska kulturen. Jag var helt fascinerad av finsk populärmusik, Tapio Rautavaara, Eino Grön, George Malmsten med flera. Den som nu satte finska ord till valsen hette Georg Ots och var från Estland. Valsen hette ”Syysunelmia” vilket enligt mitt lexikon betydde ”Höstdrömmar”.
Georg Ots (1920-75) var som sagt estländare, men ingen flykting i exil. Efter att ha gjort estnisk militärtjänst och sedan avslutat en teknisk utbildning till arkitekt blev han 1941 mobiliserad i Röda Armén.
Estniska kulturensemblen
Den 18 augusti 1941 var han ombord på ett av de sovjetiska marinfartyg som sökte bryta sig ut ur Tallins hamn genom den finsk-tyska örlogsblockaden. De lyckades komma ut men, halvvägs till Leningrad, vid den lilla ön Hogland, träffades båten av en tysk bomb. Ots räddades av en sovjetisk minsvepare och skickades bakom fronten till Jaroslav där det bildats en estnisk kulturell ensemble.
Det var här som hans sångartalanger upptäcktes och efter kriget gjorde han först en karriär på operan i Tallinn, sedan i Moskva och därmed Sovjetunionen. Men han slog snart in på den populärmusikaliska vägen och blev också ett stort namn i Finland, som han besökte flera gånger. Det var så jag lärde känna hans låtar, via finska LP-skivor.
Jag begrep inte mycket av texten, mer än ”mulle” och ”sulle” vilket är slang för ”minulle” och ”sinulle” vilket betyder ”till mig” och ”till dig”. Men det räckte. De vemodiga minnena från sommaren vid Moskvafloden kom tillbaka. Jag utgick ifrån att valsen var ännu en av dessa importer från Ryssland som den finska dansmusiken var full av.
Krossade illusioner
Alla mina ryska, finska och estniska drömmar krossades den dag när jag lade på en nyss inköpt CD ”British Light Music Classics-3” (Hyperion CDS44263). Som trettonde stycke strömmade ”Syysunelmia” ut från högtalaren, men nu hette den ”Songe d’Automne” (Höstsång) och sades vara komponerad 1908 av den brittiske kompositören och dansbaneledaren Archibald Joyce (1873-1963).
Och inte bara det. Legenden berättar att ”Songe d’Automne” ingick i repertoaren ombord på Titanic och var det sista musikstycket som spelades.
Också på svenska
Jag fann också att låten var känd i Sverige. Den lär ha förekommit i den svenska 70-talsfilmen ”Den magiska cirkeln” (om Salaligan).
Hur den låter där vet jag inte, bara det inte är något i närheten av vad ”Sven-Ingvars” ställde till med 1961. Hellre då något i still med Carl Holmbergs insjungning 1951 med Åke Jelvings orkester.
Calle Holmberg (1910-76) utbildade sig till målare och debuterade som sångare på grammofonskiva 1942. Hans storhetstid inföll under 1950-talet då han fick smeknamnet Söders Sinatra. Det tycker jag han gjorde sig förtjänt av.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jag har en liknande upplevelse av Dunaeviskiys marschsång från Vesyolye rebyata. [klippen i det blogginlägget är numera tyvärr blockerade av upphovsrättsskäl – Redax]
Marschsången hörde jag första gången på en skiva med Röda arméns sångkör som jag köpte i mitten av 1970-talet. Omslaget var den berömda bilden när en Röda armé-soldat placerar Sovjetunionens fana på Riksdagshuset i Berlin i april 1945. I sången tyckte jag mig höra något om fascism, och antog att det var en anti-fascistisk sång från kriget.
Något senare läste jag i FiB/K att Karl-Gerhard vid ett besök i Sovjetunionen lånat med sig en melodi som han använde till ”Den ökända hästen från Troja”. Att det var marschsången från min skiva var uppenbart.
Någon gång på 1980-talet visade svensk TV ett program om Sovjetunionen, minns inga detaljer, förutom min förvåning när i ett kort klipp en Nils Poppe-liknande figur i lustiga kläder kommer vandrande samtidigt som han sjunger marschsången från Röda Armé-skivan. Jag fick inte ihop det – en anti-fascistisk sång sjungen av den där komiska figuren.
Lösningen kom långt senare och helt oväntat. För ett drygt tiotal år sedan var jag på besök i Gomel i sydöstra Vitryssland. Mina vänner tog med mig till en datja en bit utanför staden, alldeles intill Dnepr, Europas fjärde längsta flod som också starkt sätter sin prägel på Kiev. (En vanlig datja i Ryssland/Vitryssland/Ukraina är ungefär jämförbar med en svensk kolonistuga.) Någon satte på en gammal trattgramofon och plötsligt hörde jag marschsången igen. Nu var saken enkel, jag frågade vad det var och fick en något förvånad blick från mina vänner; Vesyolye rebyata, naturligtvis.
Nej, någon fascism förkommer inte i sången. Här kommer, för första gången i Sverige, en (amatörmässig) översättning av de första raderna:
Ditt hjärta blir mycket lätt av rolig sång.
Den gör att du aldrig saknar.
I byar älskar man sången
i stora städer älskar man sången.
Kulturen kan leda oss på olika vägar. När jag var på besök i Penza för att tala om civila samhället ingick obligatoriskt supande på krog. Mellan varje sup skulle hållas tal, åtminstone hade ryssarna denna sed medan de internationella gästerna var lite mer tillbakadragna.
För egen del kunde jag anknyta till gemenskap över tusen år men hävda att seden var annorlunda på en punkt, man skulle sjunga mellan suparna. Tycker du att graven är för djup … gick förstås hem både sjungen och översatt. Men när jag sjöng den sång som svenska folket kan mer än någon annan som egentligen är skriven i Finland om man vill vara formalist och på Åland av ålänningar. Det visade sig att Vem kan segla förutan vind var en välkänd rysk sång och sångglädjen mellan suparna ledde till slut att även andra utländska gäster lättade på stämbanden.
Man kan livligt hoppas att den utannonserade Rysk Svenska sällskapet kan få en bred prägel där alla Ryssland-Sverige-vänner vare sig de är gammeltroende, Sovjetnostalgiker, de kapitalistiska kulturentreprenörer jag träffade i Penza som ordnade pianofestivaler på gatan med alla pianon som blivit urmodiga i lägenheterna, men kom till nytt liv på ny plats, liberaler, punkanarkister, landsbygdsbor och stadsbor, majoritet eller opposition och vad det kan motsvara här hemma kan känna sig hemma.
Dansk-ryska föreningen kan ses som ett föredöme. Visst är de noga med en närmast borgerlig gammelmodig syn där olika synsätt på läget i Ryssland presenteras på hemsidan med både kritik mot Putin och presentation av den officiella politiken blandat med den typiska danska affärsmannasynen på behovet av goda handelsförbindelser samt individuella råd till dansk-ryska parrelationer. För många i den polariserande svenska debatten kan danska föreningen framstå som ett organ för samarbete med det märkliga ordet femtekolonnare då Kasparov kan vara en självklar gäst tillsammans med ryske ambassadören. Samt förstås mycket kultur.
Resultatet i den danska offentligheten av denna borgerliga dygdsammanslutning är dock värd att betona. Föreningens mest framträdande Rysslandsexpert är en ständig gäst i TV studion i sakliga program där hans motpart också är saklig och för en svensk den märkliga egenskapen att även debattledaren är saklig. Ett land där ledande historiker kritiserar den egna nationalismens på 1860-talet och talar om den lilla statens provokation av Preussen och Österrikes anfall 1864 för att sedan jämföra med Ukraina, man tror man är på en annan planet. Eller där landets största tidning Jyllandsposten då och då har större artiklar som ifrågasätter västs bild av krypskyttarna på Majdan eller nedskjutningen av malaysiska flygplanet över Donbass, alltså en fungerande massmedia. Visst är de flesta artiklarna ensidiga som här, men motvikten är i dominerande media är inte isolerad till Aftonbladets kultursida.
Kunde inte avstå från att ta reda på lite om finska kulturen med inspiration från Anders Perssons inlägg. Fann denna långa artikel om finsk populärmusik där särskilt början är intressant innan den i kraft av musikindustrin allt större produktion blir lite detaljerad. Trodde att det fanns mer ryskt inflytande, men visst finns det, och inte minst förtryck av arbetarklassens musik där Leningrad Cowboys fantastiska konsert på Senatstorget i Helsingfors med sovjetiska armékören lyser som en båk av fredsvilja och byggande av kulturbroar som kan behövas igen.
Intressant! Roligt med en vettig kulturdiskussion. Tack vare internet (som youtube och spotify) finns nu alla möjligheter att bryta sig loss ur det amerikanska grepp, som den svenska kulturen är fast i. För att få en känsla av hur det kunde ha varit, behöver man bara titta över till näraliggande länder.
Själv uppskattar jag Finland mest, men även islänningarna gör massor av populärmusik, som tydligt bär deras egen kultur vidare. Sångerskan Andrea Gylfadottír kan jag verkligen rekommendera. Såväl ”solo” som i gruppen Todmobile.
För att knyta an till Anders, kommer här två länkar.
Först sångerskan Chisu från hyllningsskivan till Tapio Rautavaara.
Den välgjorda filmen om Georg Ots liv finns här. Från 2007.