Drönarna över Polen – som en skänk från ovan

Ta en titt på kartan, kanske ett misstag inte är så konstigt.

Ulf Kristerssons reaktion på drönarna över Polen refereras i Aftonbladet den 11 september.

– Vi står beredda, vi är på tårna för att hjälpa till, säger han.
Det ryska aggressionskriget mot Ukraina utgör ett hot mot hela Europas säkerhet, anser statsministern.
– Det är nog ingen som tror att det här har skett av misstag. Det följer ett ryskt sätt att arbeta, att vilja testa och utmana andra länder, säger han.

Kristersson vet redan – man vet väl hur ryssar är.

Men vad som egentligen hänt är oklart. Låt oss resonera.

Ett antal drönare har skjutits ner och kraschat över polskt territorium. Det är första gången ryska drönare skjutits ner över ett Nato-land. Uppståndelsen bland Europas ledare med Kaja Kallas i spetsen och i våra stora medier är omfattande. Polen kallar till Nato-toppmöte för ett så kallat paragraf 4-ärende.

Donald Trump reagerar annorlunda, verkar inte vilja hetsa upp stämningen i onödan, vilket upprör Europas ledare och medier än mer.

Ryssland förnekar att drönarna avsiktligt skickats mot Polen. De var på väg mot västra Ukraina, alltså ett misstag, enligt dem.

Jag frågar mig till att börja med vad som kan vara rimligt, det som varje tänkande medborgare och/eller folkvald politiker borde göra.

Att ett antal drönare kan ha kommit ur kurs av misstag och landat i Polen är kanske inte så konstigt, med tanke på de enorma drönarsvärmar som skickas iväg i den riktningen. Att Ryssland skulle ha något intresse av att i dagsläget provocera och testa ett försvagat Natos gränser i syfte att sedan kunna marschera vidare västerut är blott fantasier. De har ju redan ett kraftigt övertag i kriget och därmed tiden på sin sida.

Kaja Kallas och hennes uppbackning verkar omedvetna om vilket högt spel de spelar. Istället verkar de närmast upprymda av att kunna framställa – utan att veta – drönarna över Polen som en medveten rysk provokation som måste mötas med kraftiga reaktioner från Väst; mer sanktioner, mer vapen och beslag av de ryska tillgångarna i europeiska banker. Det uppenbara, att de aldrig kan vinna detta krig, finns inte på deras karta.

Den enda tänkbara militära motkraft, som skulle kunna matcha Ryssland, är ett enat Nato med USA i spetsen. Men USA (det gäller både Biden och Trump) vill inte gå med i detta krig, för det skulle innebära världskrig. Dessutom har de inte mycket att sätta emot Ryssland i ett eventuellt markkrig, endast deras kärnvapen kan mäta sig med Rysslands. Och de vet att det vore slutet för oss alla. Så inte ens den möjligheten finns.

Men det är ändå denna omöjliga möjlighet som Europas villiga stater (The Coalition of the willing) med alla medel försöker tvinga fram.

I ljuset av detta kan man fundera på om inte de uppskruvade reaktionerna här i Europa på Polendrönarna för dem är ett välkommet inslag som kan utnyttjas i propagandakriget för att få USA att släppa på alla spärrar.

Ryssland vill uppnå sina mål med kriget. Alltså en ny europeisk säkerhetsordning som måste innebära ett stoppa Natos utvidgning, ett neutralt Ukraina, inga främmande trupper i Ukraina, garantier för den rysktalande befolkningen, vilket nu tycks innebära att de fem oblasten ska erkännas internationellt som ryska.

De ännu dominerande och regerande krafterna i det kraftigt försvagade Väst vill förstås också uppnå sina mål med kriget. Alltså att utvidga Nato och på sikt få en västvänlig regering i Kreml, så att de kan lägga beslag på alla ryska naturresurser. Trots att det är totalt orealistiskt.

Kristersson & Co är patetiska i sin teater för att visa att de är med bland de starka.