Du som inte är emot är med …

 Hello again, Sovietology!  Bild: Karin Sunvisson

Hello again, Sovietology! Bild: Karin Sunvisson

Man får vänner på facebook – på riktigt. Jag träffade på en person utanför det politiska sammanhanget, i den 15000-hövdade gruppen Det gamla Göteborg. Där utvecklade vi ett intressant och intensivt samspel om Göteborgskt kulturliv förr och nu. Vi till och med avtalade en träff framåt sommaren på en plats av stort gemensamt intresse.

Så plötsligt gjorde min nye vän ett utfall mot sina egna facebookvänner med vänstersympatier som eventuellt visat minsta förståelse för Putins Ryssland i de konflikter som pågått sedan aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krim. Han gjorde sig dessutom (enligt min mening) skyldig till grova förenklingar och jämförelser med 30-talet med Putin som den nye Hitler och Ryssland som det nya aggressiva Nazityskland och släppte fram andras kommentarer som: ”Han ville inte längre ha med dessa att göra utan bad dem att ”avvänna” sig självmant annars skulle han själv verkställa.

Jag kände mig förstås omedelbart träffad och replikerade att man bör kunna ha olika syn på detta och att en sådan diskussion bör föras på annan plats utan skändande tillmälen och grova personliga påhopp, till exempel här på bloggen.

Är du med eller emot?
Av det här blev jag också nedstämd. Det hjälper ju inte att bli förbannad. Det är ju mycket värre än så och gäller mycket mer än facebook. Ett samhällsklimat håller på att förgiftas, samtal och diskussioner håller på att upphöra, skyttegravar håller på att grävas, vänskapsband klipps av, det tystnar runt matborden, majonnäsen håller på att skära sig, ett håller på att dela sig i två. Är du inte med så är du emot, foga dig eller håll truten är det grymma budskapet. Och det fungerar. Allt fler slutar prata politik.

Situationen anses likna 30-talet där konflikten mellan pro- och antinazister successivt skärptes och till slut delade samhället. Då fanns trots allt arbetarrörelsen och liberalerna som den stora demokratiska motvikten mot den nazistiska kitschen och propagandan, som bars fram av höga officerare, vissa storkapitalister, ämbetsmän och och en svassande småborgerlighet.

Nu är det annorlunda. Ett praktiskt taget enat etablissemang står mot det de själva kallar det nya fascistiska hotet mot Europa och demokratin. De som ifrågasätter svartmålningen av Putin och påtalar USA/Natos avancemang mot Rysslands gränser sedan Berlinmurens fall (mycket få klara röster), framställs som presumtiva Quislingar. Ingen enad demokratisk rörelse finns längre mot detta.

I de stora medierna serveras vi dagligen nya bevis för Putin/Hitler-linjen. Allt som kan anas stödja denna trumpetas med stor medial kraft. Senast kokades soppa på spiken – att Putin inte visat sig offentligt på drygt en vecka. Långa analyser i TVs nyhetssändningar ståuppare varje kväll från Moskva, pannan i djupa veck om vad som kan ligga i alla spekulationer som till slut landar i slutsatsen att sådant bara kan förekomma i en diktatur. Inte ett enda litet försök till motresonemang; att det möjligen kan finnas dolda krafter som agerar för att destabilisera även Ryssland. Nej allt sådant hamnar alltid i skräpkorgen märkt ”konspirationsteorier”. Diskussion har blivit nästan omöjlig.

Okända bakgrundsfaktorer
Kom att tänka på ett historiskt argument som aldrig är värt att ens nämna i diskussioner om uppbygget av Sovjetunionen fram till 30-talet och med inbördeskrig, kollektivisering, industrialisering och upprustning och mobilisering mot hotet från det allt aggressivare Nazityskland – i samband med situationen i dagens Europa.

Varför blev det så kaotiskt? Varför var bolsjevikerna (de röda) så grymma? Att då nämna de yttre hoten mot den unga Sovjetstaten som bland annat beskrivs som det Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921 passar inte in i våra förenklade mönster. Det är enklast att glömma.

Men vad var det som egentligen hände? Hur mycket var västmakterna inblandade i detta krig mot Sovjet? Hur påverkade det de inre förhållandena i Sovjet (Ryssland)? Det slutade i alla fall med ett fredsavtal i Riga den 18 mars 1921 som fastställde Polens gränser. Det här är säkert fortfarande viktigt för folken i området, alltså för att förstå det som händer i Ukraina. Vad får vi veta om det?

Dessutom, ”västmakterna”; Frankrike och Storbritannien (tidigare under första världskriget ingående i ”Ententen” tillsammans med Ryssland) godkände inte Rysslands och Tysklands fredsavtal i Brest-Litovsk. Därför landsteg engelska trupper i Murmansk i  början av 1918, vilket alltså var ett led i den så kallade internationella ”interventionen i Ryssland” riktad främst mot den framväxande Sovjetstaten. När diskuteras dessa ting? Kan dessa händelser ha någon bäring på dagens konflikter om Europas (EUs) gränser mot Ryssland idag? Håller vi på att göra oss urarva? Är det vettigt att Nato tar över och styr alla europeiska länders försvarsstyrkor?

Det här och mycket annat är inget man diskuterar idag. Man ägnar sig istället åt att förgifta diskussionsklimatet och täppa till truten på alla som har minsta invändning mot den gängse stormediaversionen. Denna enögdhet lär vara värre i vårt land än i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

När min facebookvän för ett par dagar sedan fyllde år skickade jag honom trots allt ett kort litet Grattis! Då fick jag ett ”Tack Knut! :)” tillbaka. Så, helt nattsvart är det inte.

  15 kommentarer for “Du som inte är emot är med …

  1. Björn Nilsson
    2015-03-20 kl. 20:25

    Hur är det med bibelcitatet som är rubrik på detta inlägg? Jag blev fundersam och gjorde en sökning och fann att bibeln har ett par versioner som verkar strida mot varandra. Men som tur var kan våra teologer reda ut saken. Se här:

    Dåligt debattklimat, ‘åsiktskorridor’ – det kan ju vara uttryck för rädsla (för att skada eget anseende, karriär), kanske bristande tro på egna argument som måste hjälpas upp genom att tysta andra, eller bara att man är anställd för att skapa dåligt debattklimat och se till att alla håller sig i ‘åsiktskorridoren’.

  2. Anders Persson
    2015-03-21 kl. 15:30

    Knut måste ha haft en av sina med svarta dagar när han skrev det här inlägget. Eller så är han mer ”svensk” än vad jag trodde, d v s ser idealet att ”alla är sams”. Vad jag minns var debattklimatet kring USA och Vietnamnkriget lika aggressiv 1965-72 tills Watergate och annat fick Nixon på fall.

    Och att ”ett delar sig i två” ansåg inte upphovsmannen Mao Tsetung vara något dåligt utan dialektikens förutsättning.

    Mao skulle för övrigt ha garvat om han sett världsläget idag och nog upprepat sin anarkistiska slogan: ”Det råder stort kaos under himlen och läget är utmärkt”.

    Se bara själva: USA:s president ligger i luven på Israels premiärminister, som i sin tur förbereder nya taskigheter emot Sverige, som också angrips av Israels fiender i Arabförbundet. USA bekämpar islamistisk terrorism, främst IS, och vårdar samtidigt relationerna med denna terrorisms främsta uppbackare, nämligen Saudiarabien, men har gjort sig ovän med sin potentiellt starkaste bundsförvant i denna kamp, nämligen Ryssland.

  3. Knut Lindelöf
    2015-03-21 kl. 21:20

    Ja Anders,
    jag kan medge att jag blir nedstämd när jag möts av de aggressiva Putinhatarna som jag försökte beskriva i inlägget. Dock är mitt mål inte att ”alla är (eller ska vara) sams”, endast att man borde kunna hantera åsiksskillnader på ett intellektuellt anständigt sätt och undvika de mest självavsöljande plattityderna; Putin=Hitler etc.

    Att bruka devisen ”ett delar sig i två” kanske inte var så välvalt i detta sammanhang. Fann artikeln ”Den nya världen” av Jan Myrdal från FiB/K nr 22 1980 på nätet (Projekt Runeberg). Minns den när jag nu läser om den.

    Ett citat: ”… Här och där ondgör sig folk i Europa och Amerika över idealen som sveks i Kina. Det gör inte jag. Ty ett delar sig i två och den ena tendensen täcker den andra. Inte har jag någonsin sagt att Mao Ze-dong är den rödaste röda solen i mitt hjärta! så som de intellektuella i Shanghai nyss gick omkring och ropade. Men jag menar att han var klok. Han hade rätt. Han såg också detta.

    Det var i det gamla Kinas förnedring som dess styrka formades; feodalismen och förfallet och nöden gav kraft åt bonderörelsen och bondekrigen; under ett århundrade av förfall växte därför folkets styrka år från år av elände. Då den gamla staten var tvåtusen år seg och stark krävdes det opieslaveri och kolonialism och främmande erövrare för att till slut skapa den situation då Mao Zedongs nydemokrati kunde stampa bondehärarna ur marken som en gång den franska revolutionens nya folkliga fosterland stampade fram sina arméer.

    Men befrielsens nya Kina blev också ett Kina där den gamla staten åter sökte formera sig, nu som kommunistiskt mandarinat av sovjetisk typ. Det var inte av ondska eller av illvilja; ett delar sig alltid i två. Den kulturrevolution Mao Zedong inledde genom att själv bombardera högkvarteret orsakade en väldig oreda under himlen och sprängde upp det mandarinat som sökt förstelna sig över Kina som en kaka av röda fanor med påskriften marxismen-leninismen — mao-tsetungs-tänkande. Det var en väldig pånyttfödelse och fattigbönderna ryckte fram och åstadkom stora förändringar på Kinas landsbygd. Det var också en tid av stora misstag och många sökte kravla sig upp genom intriger och genom att vifta med rödaste röda fanor. Vi som hade lyckan att vara där på den tiden minns både förnyelsen och förfallet ty ett delar sig alltid i två och där det finns framsida finns baksida.

    De gamla hundra namnen, de kinesiska fattigbönderna och lägre mellanbönderna, hade i kulturrevolutionen skjutit Kina ett stort språng framåt. Och nu kom nya herrar och damer upp. Inte omvandlades studenterna på landsbygden så som Mao hoppats. Så fort går det inte att radera ut två och ett halvt årtusendes föreställningar om de skriftlärdes rätt. Ur dessa steg i stället frasmakarna uppåt. Och ovanpå det kulturrevolutionära Kina böljade åter ett skikt nya herrar upprätta hertigdömen. På magen bar de största möjliga medaljong med Maos bild. Utvecklingen som nyss gått rasande fort började sacka efter. Brist på tekniker. Brist på planerare. Oreda. Efterblivenhet.

    En tendens täcker en annan och i denna nya fas var Mao Zedong redo att ta strid för de fyra moderniseringarna. Nu drar de på sjunde året fram över Kina. Åter har krafterna släppts fria och det är en lust att leva. Nu går de unga studenterna lös på den stelnade nybyråkratin från kulturrevolutionens tid. Ännu ett mandarinat faller sönder och plöjs ned. För att häva sig upp till det nya århundradet behöver Kinas massor den högsta tekniska kunskap som handtag. Studenterna som var och en drar kostnad som en mindre fabrik läser och arbetar och sliter och där nyss frasmakarna tog sig fram är nu blott plats för de kunnigaste bland de kunniga. Den okunnige förskingrar folkets förtroende.

    Mao Zedong är död. Det var honom likgiltigt om han skulle förvaras i mausoleum eller brännas eller begravas. Det är också oss likgiltigt. Ty ett delar sig alltid i två och också dessa unga studenter som nu driver sina studier hammarslag för hammarslag mot frasmandarinatet kommer en gång själva att bilda en skorpa över samhället som sedan måste sprängas upp. Det finns inget slut på historien och ännu om tusen år blir det rätt att göra uppror. Och under hela denna process är det folket — de gamla hundra namnen — som är den drivande kraften. Revolutionen går vidare. …”

    Det jag talade om var något annat, nämligen nödvändigheten av att skapa enhet mot huvudfienden, vilket är en annan Mao-kvalitét.

  4. Dine Malmsten
    2015-03-22 kl. 8:27

    Själv blev jag blockad från facebooksidan, ”Front mot rasism och gryende fascism” kallad ”Putintroll” ”bort med Putintrollet” då jag delade klipp från inbördeskrigets Ukraina, trots att det jag delade fick starkt support (många gilla). Jo, jag tog Putin i försvar då han kallades ”diktator”, påtalade att han var folkvald, att hans politik föredrogs av de flesta ryssar framför Jeltzin o s v. Jag ansåg att det var på sin plats att ta upp fascism i Ukraina på en sida som sa sig vara ”front mot gryende fascism”. Jag fick en varning: ”Nämn inte Putin eller Ryssland mer, då blir du blockad.” För att förtydliga min ståndpunkt delade jag en artikel av Maj Wechselmann, om fascismen i Ukraina (Aftonbladet). Hela hennes släkt föll offer. Det blev för mycket, jag blev blockad!

  5. Anders Persson
    2015-03-22 kl. 11:26

    Jag läste för länge någonstans ett vittnesmål av en journalist som tagits som gisslan och skulle avrättas. Men av någon anledning överlevde han. Nå, det intressanta i sammanhanget var hans fångvaktares attityd. Av sådana kan man inte ha för stora förväntningar, men just dessa var i en situation där de visste att fången snart skulle dö och att de skulle utföra dådet.

    Det är ju alltid påfrestande på psyket att döda folk och dessa vaktare peppade upp sig genom att behandla fången som en icke-människa, för att inför sig själva motivera att de egentligen inte kommer att döda en människa utan ett djur. Jag minns inte detaljerna men det stod klart att så agerar inte ”normala” fångvaktare.

    2003 fann jag samma attityd från västmakternas politiker och massmedia emot Saddam Hussein. Han skulle avhumaniseras så att det skulle vara helt ”naturligt” att ta livet av honom som en äcklig råtta. Västmakternas och massmedias hållning emot Putin är nu på exakt samma sätt. Man peppar upp sig för sitt krig emot Ryssland genom att avhumanisera dess ledare och folk.

    Ty nog kan man anse att Putin och andra ryssar har ”fel”, utan att man därför förnekar att de är människor som ”vi andra”. Att man, likt nazisterna, måste peppa upp sig visar en skrämmande moralisk svaghet. Den behandling nazisterna sedan utsatte ryssarna för fick tyskarna sedan själva umgälla, fast i mindre omfattning. Hoppas vi slipper dela samma öde.

  6. Mats Larsson
    2015-03-22 kl. 18:10

    Maj Wechselmanns mamma föddes i Ukraina i dåvarande Tsarryssland. Maj Wechselmann arbetar med en dokumentärfilm om sin mamma och besökte Ukraina i samband med filmarbetet (hennes första besök i Ukraina, om jag förstått rätt). Hennes mamma lämnade Ukraina redan 1923 och hamnade så småningom i Kanada.

    Det material Maj Wechselmann lagt ut på nätet om sin dokumentärfilm förbryllar mig. Hon skriver här att hennes mamma föddes i Kurilowtse i Ukraina. Det framgår också av den här trailern. Men någon stad med det namnet har jag inte kunnat hitta. Att det inte handlar om någon lite by framgår av trailern.

    I en annan trailer framgår att Majs mamma kom från Novaja Uschitza (Nova Ushitia), som förvisso finns. Men i trailern finns ett avsnitt där man sökt efter Majs släktingar i dokumenten över avrättade människor i massgravarna, men inte hittat hennes släktingar.

    Det är möjligt att frågetecknen rätas ut när filmen har premiär.

  7. Tommy Sjöberg
    2015-03-23 kl. 21:36

    Dine!
    Jag har valt bort Facebook därför att där finns inget utrymme för uthållighet och där härjar dom aggressiva opportunisterna. Eller som Pierre Bourdieu dom hyperkorrektiva. Just nu är det vi som inte ylar med vargarna mot Ryssland och blundar för statskupper
    med fascistiska inslag som är måltavlor. Roy Andersson varnade för denna utveckling
    redan 1997 i detta klipp
    .

  8. Kristoffer Larsson
    2015-04-01 kl. 0:40

    Medias makt ska inte underskattas. Detta kan jag inte understryka nog. Om USA:s terrorbombningar, mord och lemlästande inte visas i rutan tror folk att de aldrig har ägt rum. Svårare än så är det inte.

    Beträffande Ukraina: jag tror att så gott som ingen svensk begriper varför den ryska minoriteten helt plötsligt strider mot sina ukrainska landsmän. Det enda svenskarna vet är att Ryssland stöder rebellerna, men de vet inte varför inbördeskriget började över huvud taget.

    SKMA älskar ju att förfasa sig över alla som drar paralleller mellan Israel och Nazityskland. Vore intressant att veta vad de tycker om att Ryssland (eller för den delen Iran) jämförs med Hitlertyskland.

  9. Tord Björk
    2015-04-07 kl. 3:36

    Det förefaller som vi i miljörörelsen har ett totalt annorlunda förhållande till synen på Ukrainakonflikten och diskussionen kring Rysslands roll. Helt annorlunda källor till information också.

    Via miljörörelsen i Finland har jag fått exakta upplysning om varför bolsjevikerna valde terrorns väg. Anledningen var terrorn i Finland mot de röda. Mer än 42000 människor dödades av den vita terrorn, det stora flertalet efter segern mot de röda. om jag minns rätt dödades 1600 av röd terror, Massdödande skedde i nationalhjältens Mannerheim koncentrationsläger med hjälp av organiserad svält, ihjälskjutning av alla som sökte fly och inte minst förbud för familjer att ge sina släktingar mat så de inte dog. En systematisk massmordspolitik och terror alltså.

    Man kan göra den något inkorrekta jämförelsen med antalet offer for Stalins terror mot all påstådd opposition 1936-38 där ca 600 000 utsattes för direkt avlivning, ungefär samma procent som Mannerheim dödade i Finland. Enligt mina finska källor (socialdemokrater, centerpartister mestadels samt gandhianer) så var det denna finska vita terror som efter mycket internt motstånd gjorde att bolsjevikerna valde terror för att stå emot den vita terrorn.

    Som Forum för levande historia (samt Victor Serge i sina memoarer) tar upp så fanns också Pariskommunen i åminnelse. FLH menar att Marx påstående efter Pariskommunen om nödvändigheten att nästa gång ta till mer motterror är det första ledet i en kommunistisk läroprocess som leder till folkmord i Ukraina, Kina och Kambodja, en liten statlig lustifikation i dessa antivetenskapliga tider. Vidare ljuger FLH och påstår att USAs och brittiska koncentrationsläger på Filippinerna och i Sydafrika var av helt annat slag än de av Lenin upprättade hösten 1918 i Sovjet, där för första gången massterror med annat syfte än att flytta lite på civilbefolkning under konflikter skedde. Lustigt nog en gång till hoppandes över de finska koncentrationslägren. Men vad allt kan inte staten hitta på?

    Det kan också påpekas i dessa lustiga tider att Mannerheim kunde och ville knäcka Sovjet och borde lätt kunna gjort det genom erövring av Petrograd/Leningrad där en mycket stor del av rustningsindustrin fanns vid denna tid i ett mycket kringränt lite kärnområde omringat av 23 nationers invasion, samt inbördeskrigets vita arméer (samt några gröna bondehärar och svarta anarkister eller vilken färg nu dessa hade). Det som hindrade Mannerheim var enkelt. Den ryska exilregeringen i Paris ville inte som Lenin garantera Finlands självständighet, så där räddades kommunismen som så ofta av sina kanske värsta fiender.

    I övrigt har jag inte märkt motstånd i miljörörelsen när jag organiserat breda tvärpolitiska protester i Sverige och Europa mot EU och USA samt den aggressiva svenska politiken i frågan. Tvärtom klart intresse även om jag själv och andra inte uppfattar det som en huvuduppgift för min organisation Jordens Vänner att ta strid i frågan ensamma.

    På vårt sommarläger var intresset stort för mina rapporter från möten på Krim och i Ryssland i juli, som i vissa vänsterkretsar ses som värsta formen av medlöperi till Putin och samröre med högerextremister, vilket nog till viss del kan vara sant. På Internet ögnar sig denna vänster åt stora långa artiklar för att bevisa att jag och andra är hemska, en komisk form av verksamhet i mina ögon. Den går inte riktigt hem i miljökretsar där man mer är intresserad av materiella frågor kring ekologi och ekonomi än att jaga guilt by association-samband i varje buske.

    Det enda motståndet som uppstod var när jag undertecknat en debattartikel mot Bildt med aktiva i Jordens Vänner eller samordnare för Jordens Vänners EU-utskott, varpå en medlem ojade sig och frågade när JV blivit Rysslandsvänliga, varpå styrelsen ryckte på axlarna och undrade var det framgick att jag var ryssvänlig, varpå kritiken avsomnade.

    I Kristianstad där jag bor är nu 13 personer med i en studiecirkel om Ukrainakonflikten som vi startat. Inte heller här eller på jobbet märker jag av det som andra ojar sig för. Visst är stämningen på facebook uppskruvad, men det är väl inte verkligheten om man väl kommer till tals med folk.

    Jag har aldrig varit maoist eller vänster, men Maos uttalande verkar sjysst; ”Det råder stort kaos under himmeln och läget är utmärkt”. Läget har nog aldrig varit bättre än nu. Våra motståndare aldrig så självsäkra, och våra allierade finns överallt där vi minst anar det. Hav tilltro mina vänner!

  10. Anders Persson
    2015-04-07 kl. 16:36

    Det verkar trots allt vara lite klent med utbildningen i Finland, trots alla rapporter om motsatsen.

    Mannerheim blev efter inbördeskriget slut i maj 1918 mer eller mindre utfrusen av de vita eftersom han inte gillade den tyska inriktningen, bl a att en tysk prins skulle bli finsk kung. Så Mannerheim befann sig i exil i väst när bestialiteterna i de vitfinska koncentrationslägren ägde rum.

    En annan borgare som blev mobbad av de vita var Hjalmar Linder som i en debattartikel i Hufvudstadsbladet vid samma tid vände sig mot den bland vitfinnar spridda uppfattningen att alla arbetare skulle slås ihjäl, detta för att definitivt utrota ”det onda”. Linder undrade då vilka som skulle stå vid maskinerna. Ett bra exempel på Marx’s tes att man kan inte vara ”borgare” utan att ha ”arbetare”.

    För övrigt tror jag att terrorn i det ryska inbördeskriget skedde helt oberoende och ovetande om vad som skett i Finland. För, när ska tyskarna våga ta bladet från munnen och berätta om de veritabla koncentrationsläger som amerikanskorna upprättade 1945 för tillfångatagna tyska soldater. Fler tyska soldater lär ha omkommit där än under striderna på Västfronten juni 1944 – maj 1945. Stefan Lindgren skrev om det i FiB/K 1990.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *