Duvjägarens son eller skriet från vildmarken

Från år 1896 iscensatte Karl May sin mest berömde karaktär Old Shatterhand i kostymbilder. Han marknadsförde sig själv som en popstjärna. Hans enda USA-resa gick 1908 till New York och de stora sjöarna. Vilda västern besökte han aldrig.  

Snöröken låg tät över vidderna i riktning mot Härad och drivorna tornade upp sig kring gård och stuga. Den dristige duvjägaren hade oljat in salongsgeväret för vintern och slagit dövörat till för allt kutter. “Man skulle frysa tasken av sig om man gick ut i det här vädret”, sa han med sitt märgfulla språk medan han petade in ett par nya vedträn i kakelugnen. “Gå ut efter tidningen, pojkvasker”, la han till vänd mot äldste sonen, “den borde vara här nu. Ta med skyffeln om brevlådan är översnöad”.

Björn lämnade motvilligt datorn där han spelade ett nytt ökenkrig som värmde gott så här i vintermörkret. Pappa Göran hade blivit helt omöjlig sedan familjen flyttat ut till landet och han börjat skjuta duvor som huserade i ladan. Efter sexton nedlagda flygfän på dubbla antalet veckor kände Göran sig som en fullfjädrad trapper och hade börjat terrorisera familjen å det gruvligaste.

Omslaget till första utgåvan av
Jack Londons berättelse om
hunden Buck. Den publicerades 1903
och kom i svensk översättning
1907 med titeln Skriet från
vildmarken.

Nu levde de med traktorn, Volvon, gräsklipparen, cykelkärran och en lånad husvagn uppställda som vagnborg kring huset. De befann sig i Indian Territory och var aldrig säkra till liv och lem. Björn hade som uppgift att ständigt hålla ett antal plasthinkar fulla med vatten för att kunna släcka indianernas, med brinnande blånor försedda pilar, så snart de slog in i det eldfängda taket. Det var ett sjå, för Tomas snubblade ständigt över hinkarna och Maria satte sig pladask i vattenpölarna, innan Björn med svabben hann få ner vattnet genom luckan till den nygrävda flykttunneln. Denna mynnade i jordkällaren och gjorde faktiskt god nytta när Göran skickade Björn efter mer kall pilsner. Björn drog på sig sin nya skiddress och knöt på sig de bökiga snöskorna. Han fick inte gå ut utan snöskor, det var en fråga om liv eller död i vildmarken, sa Göran, fast han själv brukade använda lågskor. Men så gick han ju aldrig längre än till Volvon som Björn hade till uppgift att alltid hålla friskottad.

Tre musikanter spelar bombard och säckpipa i en liten by i Bretagne år 1853.

Maud fann sig än så länge för husfridens skull i tokigheterna men smygbakade bröd på färdigmalet mjöl fastän Göran på ett tidigt stadium kommit hem med en gammal handkvarn som han ropat in på en bondauktion åt Barvahållet. Out West som han sa. Björn tänkte som vanligt hänga av sig snöskorna på spiken på ladväggen, så snart han hunnit runt hörnet, men den här gången stannade han med öronen på helspänn och lystrade österut, åt närmaste grannens till. Det klagande ljudet, som trängde genom såväl snöyran som märg och ben, fick kalla kårar att krypa nerför ryggen på honom. Vargtjut hade han förut bara hört på TV men nu visste han hur de lät i verkligheten.

Karl May (1842-1912) var en av Tysklands mest lästa författare och skrev ett stort antal indianböcker. Der Sohn des Bährenjägers från 1887 kom ut i en rad svenska upplagor. Omslaget till Björnjägarens son år 1920 gjordes av Maj Lindman (1886-1972).

Eller kunde det vara en myling. Det gick en hel del historier på bygden om grannens soldattorp och han hade inte kunnat undgå att höra dem när grannen ibland tittade in för en pratstund och en kaffetår. Men själv trodde han ju inte på sådant där gammalt skrock och ljudet lät ju alldeles tydligt som Skriet från Vildmarken. Som hunden Buck som satt där med nosen mot skyn.

Samtidigt urskiljde han också ett dovt bombardemang som av en rad gevärsskott avfyrade i snabb följd, som en riktig trumeld. Nu var grannens riktigt illa ute, han såg framför sig hur indianerna tassade fram genom snödrivorna mot nybyggarens blockhus som låg där alldeles ensamt i skogsgläntan, omgivet av tunga snötyngda granar.

Karl May höll i mars 1912 ett pacifistiskt tal Empor ins Reich der Edelmänschen
inför 3000 åhörare i Wien. Fredspristagarinnan Bertha von Suttner satt bredvid honom på podiet. Några dagar senare avled Karl May. Ur Bertha von Suttners minnesord efter Karl Mays död:
” … Den som hört den sköne, gamle mannen tala vördnadsbjudande och entusiastiskt under hela två timmar den 22 mars, strävande mot tankens högsta regioner – måste ha fått känslan: I denna själ flammar det godas eld …”

Björn förstod genast att han inte kunde gå obeväpnad utan smög in i verkstaden efter luftgeväret och en hel ask Diabolo. Men så ändrade han sig och tog pilammunition i stället. Här skulle ges igen med samma mynt. Samtidigt stoppade han en sextumsspik i fickan för alla eventualiteters skull. Mylingar, gastar och annat oknytt kunde man ju hålla i schack med en bit stål efter vad han hört.

Nu kom snöskorna väl till pass i drivorna av nysnö och han valde att göra en kringgående rörelse norrut i riktning mot Sörfjärden, eller Hudson Bay som han föredrog att säga. Han hade egentligen aldrig gillat namnet Sörfjärden, det lät så lantligt och töntigt, och det kunde ju alla människor vara överens om att Hudson Bay är den stora viken där norrut. Utom möjligen ett gäng eskimåer som ur sitt perspektiv envisas med att kalla Hudson Bay för Sörfjärden.

Såväl ylandet som skottlossningen fortsatte oavbrutet med oförminskad styrka. Vad fick han all ammunition ifrån, nybyggaren. Men han hade ju varit med i hemvärnet i många år och hade väl smusslat hem patroner från övningarna. Takten i skottlossningen varierade hela tiden och Björn såg framför sig hur den trogna nybyggarhustrun stod och laddade om, omväxlande gevär modell 96 och AK4-an, och räckte fram dem till sin tappre make medan barnen kivades om alla tomhylsor som ramlade ner på stuggolvet.

Nu var han rätt norr om blockhuset och kunde försiktigt avancera mot det i skydd av mörker och snöyra. Han skymtade redan ett svagt upplyst fönster som stod vidöppet. Det var väl för att få fritt skottfält. När han kom närmare såg han en starkt nerblodad skjorta ligga över fönsterkarmen och nu hade ljudet fått en annan karaktär. Skottlossningen var över och han hörde ett hotfullt dunkande av stridstrummor blandat med ett sakta, ångestfullt kvidande från människor som höll på att skalperas.

Björn var färdig att vända men så kom han att tänka på den söta grannflickan, hon med det vackra guldglänsande håret som räckte nästan ända ner till midjan. Fast oftast hade hon det uppsatt på ett komplicerat sätt som ingen grabb i världen kunde förstå sig på. Tänk ifall att… ja tänk om… ja skalpören kanske inte hade hunnit till henne ännu och Björn kunde bli hjälten som befriade henne och fick prinsessan och halva kungariket.

Nej nu var han så nervös att han blandade ihop allting. Han var tvungen att köra ner ansiktet i snön en stund för att klara tankarna och sedan hade han bestämt sig för att sakta smyga närmare. Det var tydligen omständligare än han hade trott att skalpera för kvidandet fortsatte hela tiden medan han närmade sig blockhuset. Till slut var han alldeles nedanför det öppna fönstret och förde sakta upp huvudet över fönsterkarmen och där satt mycket riktigt en livs levande indian och trummade under djup koncentration.

Björn var så häpen att han bara stod och stirrade med öppen mun en lång stund utan att få fram ett ljud. Till slut lyfte Mattias på huvudet och fick syn på Björn. “Nämen tjena Björn, är du ute och går. Schysst å se rej alltså”. Samtidigt stack ett huvud fullt med hår och skägg fram och förvandlade sig snabbt från en hotad nybyggare till Uffe. “Hej Björn, stå inte där ute och frys utan kom in så ska du få ett glas hemgjord hallonsaft. Det finns kvar fastän jag klantade mig och spillde ut ett helt glas på skjortan så jag fått lägga den på tork i fönstret”.

Medan Björn satt där med saftglaset visade Mattias sitt nya trumset och Uffe tog några toner, som kunde väcka en död, på sin bombard. “Du förstår Björn, det finns inte en chans att få spela på den här inne i lägenheten i stan. Det blir vräkning direkt. Så jag har haft en himla tur som fått hyra det här torpet”.

Björn bara nickade medan han sakta smuttade på saften och försökte samla tankarna. Sedan reste han sig plötsligt och drog sig mot dörren. “Hörrni, jag var egentligen bara ute för att hämta tidningen. Jag måste nog sticka nu för annars missar jag skolbussen och vi har skrivning på Nordamerikas historia i dag. Hej då så länge”.

Till Björn julen 1990  

  1 kommentar for “Duvjägarens son eller skriet från vildmarken

  1. Leif Strandberg skriver:

    Tack Henrik för en riktigt härlig pojkhistoria. Ja, övergången från en långbåge i Sherwoodskogen till en elgitarr på en skoldans i Tierp är fascinerande. Och tänk att Karl May var omtyckt både av fredsaktivisten Bertha von Suttner och krigsaktivisten Hitler.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.