Effektfullt om gen-vägen till framgång

enhorningen kalssonbrothers

Romaner vars handling utspelas i typisk idrottsmiljö finns det inte många av. Erik Bengtsons Degerfors-klassiker Heja röda vita laget (nytryck 2013) är ett exempel bland få, och Per Olov Enquists Sekonden (1971) ett annat.

Mats Parner

Mats Parner

I den sistnämnda boken spelas huvudrollen av en fifflande släggkastare med det smått exotiska namnet Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som på många sätt är en riktig helyllegrabb men samtidigt återfallsförbrytare. I sin tävlingsbag förvarar Mattias J-E-L alltid två släggor, en för den obligatoriska invägningen och en annan – som är urgröpt och cirka fem hekto lättare – att kasta med och i signade ögonblick också att rekordkasta med. Enquists skildring av den manipulative släggbjässen har gedigen verklighetsbakgrund: vid tävlingar i mitten av 1940-talet agerade en viss Erik Johansson-Umedalen likadant som den fiktive rollfiguren i Sekonden – tills alltihop plötsligt uppdagades och hans namn fick strykas ur resultatlistorna.

Med den nya thrillern Enhörningen (Pintxo), skriven av bröderna Jonas och Mathias Karlsson, har idrottsgenren nu fått ett välkommet tillskott i skönlitterär form.

Berättelsens fixstjärna är den 118 kilo tunge och 37 år gamle tvåmetersjätten Björn Adolfsson, som i likhet med författarna är uppvuxen i Karlstad och Wåxnäshallen men som, till skillnad från de båda upphovsmännen, är en uppdiktad figur. Stålmannen Adolfsson är inte slägg- men väl diskuskastare av elitklass. Sitt namn, Enhörningen, fick han i den nyssnämnda hallen av en vaktmästare, som gjorde sak av att diskusbjörnen under sina styrkepass i yngre år alltid höll till i anläggningens ”ena hörn”. På uppumpade muskler, osannolik träningsvilja och anabola steroider i mindre skön förening har Enhörningen byggt sin karriär. Men efter fiaskot i Helsingfors-VM 2005, då han slogs ut redan i kvalet, gick luften ur honom och knappt 30-årig lade Adolfsson sina diskusar på hyllan.

Efter ett nära decennielångt tävlingsuppehåll kombinerat med ett väsentligt kortare träningsdito har emellertid all tidigare bitterhet runnit av Enhörningen – som när skildringen börjar i största hemlighet förbereder sin come back med siktet inställt på upprättelse i Rio. Ja, slutlig revansch vid de olympiska sommarspelen i Rio de Janeiro 2016 är hans (förborgade och aldrig uttalade) målsättning. Med steroiderna är han på väg att göra slut. Vassare grejer ställs nämligen till hans förfogande genom en serie tillfälligheter. Mer exakt rör det sig om gendopning …

Allt detta låter kanske banalt i överkant. Men det är i så fall en missuppfattning; bröderna Karlssons gendopade kastfantom är en lika komplex som mångsidig herre och deras roman en bladvändare med åtskilliga förtjänster, varav underhållningsvärdet är en. Välkomponerad intrig, ambitiöst researcharbete, stor sakkunskap, trovärdiga rollgestalter och påtaglig berättarglädje tillkommer. Alltihop utspelas under en 34-månadersperiod – december 2013 till oktober 2016 – med geografiska nedslag i ömsom Karlstad, Lidingö, Norrköping, Barcelona, Pyongyang (Nordkorea), Doha (Qatar), Rio (Brasilien) och flera andra platser, en köld- och vindpinad bondhåla i Norrbotten icke att förglömma. Just där inträffar högst besynnerliga ting.

För ett par månader sedan läste jag med behållning David Lagercrantz fortsättningsbok, Det som inte dödar oss (Norstedts), i Stieg Larssons Millennium-svit. Det finns både släkttycke och klara beröringspunkter mellan David L:s berättarkonst och bröderna K:s. Lagercrantz skriver elegantare och träffsäkrare, men rent dramaturgiskt har Jonas och Mathias inte särskilt mycket att lära av honom.

Smärre övertramp har de visserligen tillåtit sig uppe i det blå. Till exempel heter det om en av personagerna, att ”han fortsatte att röra sig i cirklar likt en förvirrad komet i omloppsbana runt sin egen ångest” (sidan 129). Nja – kometer är som himlakroppar betraktade ytterligt instabila men därför inte nödvändigtvis förvirrade och så vitt bekant inte heller ångestridna. Dessutom rör de sig i starkt elliptiska banor, aldrig i cirklar.

Med valspråket ”freedom’s just another word for nothing left to lose” (sidan 269) antyder The Karlsson Brothers effektfullt vad de tänker bjuda på i slutavsnitten. Som läsare gör man klokt i att minnas denna sentens, då tiden äntligen är inne för stor Rio- och diskusfinal på Estádio Olimpico Joao Havelange.

Nej, gendopning är tyvärr inte science fiction.

... är läst 189 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.