Hon bodde i vårt område innan hon gömde sig på annan ort för att komma undan sin familj. Just Kvarngärdet – Gränby i Uppsala är ett område dit många kurder sökt sig för att kunna hålla ihop i exilen. Kurder är vår största folkgrupp näst svenskar på skolan. Hon gick på skolor i vår kommundel. Hon är (var) en av många kurdiska barn som blivit och blir svenskar häromkring. Fallet Fadimeh har nu fått oss att tala om flickorna. Men vem bryr sig om pojkarna? Pojkarna som så småningom ska spöa och avliva kvinnorna som kränker familjens heder, eller?
En ”svensk” tolvåring (som jag här kallar Hamid), som är son till en medelålders kurdisk före detta gerillakrigare och hans hustru (båda analfabeter och utan svenskkunskaper), som bor i en fyrarummare med föräldrar och fyra syskon, vem bryr sig om honom? Föräldrarna har lämnat allt för att ge sina åtta barn en chans de själva aldrig fick; utbildning, sjukvård, välstånd och ett liv i fred. De har gjort allt som krävts av dom och som står i deras makt, gått på föräldramöten och utvecklingssamtal, svarat på enkäter om allt obegripligt, givit barnen mat på bestämda tider, hållit på sovtider, hängt fram skolväskan med nytvättade gympakläder på morgonen samt köpt allt som barnen behöver (sockiplast och skridskor). Till och med mobiltelefon ska han få i nästa månad om han sköter sig i skolan. Dessutom har pappan hållit sig till lagen och inte slagit Hamid. Ändå uppstår problem. Barnen blir förstörda i Sverige är pappans slutsats (kanske också mammans). Mamman tycker emellertid att pappan är för sträng. Hamid, som lärt sig att pappor inte får slå barn, hotar med polisen när pappans blick blir hotfullt mörk.
Hamid klarar inte skolan. Han är duktig ibland men med vissa kvinnliga lärare är han helt omöjlig och gör inte ett handtag. Han blir som förlamad när han måste prestera t ex skrivuppgifter i klassrummet. Han tål inte tjatet. Han sluter sig som en mussla eller fräser tillbaka respektlöst som en orm. Och han kallar flickor för hora eller horunge och annat förnedrande. Tillsammans med polarna hotade han några tjejer som höll på med en artikel till skoltidningen om mordet på Fadimeh. ”Ni ska fan inte skriva skit om kurder”. ”Vi ska göra en tidning där vi berättar om hur Svenne våldtar sin dotter”. ”Ni går inte säkra om ni skriver om Fadimeh…”
Dessa svenska pojkar lever i alla sorters gränstrakter. Förutom att dom håller på att växa upp till karlar ska dom uppfylla förväntningarna i två skilda världar; hemmet (kurdiska bergstrakter) och skolan (svensk storstad). Vem kan förundra sig över att problem uppstår? Snarare borde man förundra sig över att så många klarar sig helskinnade igenom det här.
Några dagar efter mordet pratade Mona Sahlin vid en manifestation på Stora Torget. Den svenska världspressen väntade på att något spektakulärt skulle inträffa. Det var glashalt den där dagen och en buss råkade glida av körbanan och in i en gångtunnel där den fastnade. Inga skadade, men det såg lustigt ut på bild. Den svenska världspressen sände på kvällen denna nyhet i alla stora nyhetssändningar bara för att det råkade ske nära Stora Torget (där Mona Sahlin talade och inget spektakulärt inträffade).
Så kom minnsegudstjänsten för Fadimeh i domkyrkan. Ytterst få pojkar eller män syntes där. Kistan bars av kvinnor, vilket av alla beskrivs som en starkt symbolisk markering. Mot vem kan man fråga? Domprosten Tuulikki Koivunen-Bylund sa i radions program Människor och tro 9/2 att alla inblandade parter uttryckt tacksamhet för högtiden i domkyrkan. Vad hon varit mest rädd för var att slagsmål skulle utbryta mellan olika familjefraktioner eller att massmedias representanter skulle bli för närgångna. Allt blev lugnt. Men, vem drev fram denna pompösa manifestation med officiella representanter för kungahuset, regeringen, länsstyrelsen, staden – en ceremoni i klass med en statsmannabegravning? Jo, den svenska världspressen i radarsamarbete med domkyrkoförsamlingen, företrädd av Tuulikki Koivunen-Bylund. Processen understöddes av diskreta politiska påtryckningarna av personer, medvetna om vikten av att synas i politiskt korrekta sammanhang.
Var det en ceremoni för något, eller emot något? Jag tror Hamid har mycket svårt att undvika tanken att det var mot honom och hans sort.
I vårt område ligger nu såret öppet. Vi smyger runt det, men vet inte hur vi ska ta itu med läkprocessen. För kurdiska pojkar är det extra svårt. Till vem kan dom ställa frågan varför? Vem avlastar den skam som den svenska världspressen och etablissemanget aningslöst vältrar över dessa försvarslösa gossebarn? Vad blir det av dem med tiden om ingen tar också deras frågor på allvar? Ja, vi vet svaret, men det skiter vi i.
Publicerad i FiB/Kulturfront nr 2-2003
