Så föll då den siste folkrörelsesossen från partiledartronen. Eftersom vad folk vill ha inte är detsamma som vad media vill ha blev han obönhörligen detroniserad. Det här är sannerligen ett folkrörelsernas problem. Utan egna medier är man chanslös. Läs Göran Greider i AB igår.
Sedan Palmemordet har Socialdemokraterna svajat allt mer ut i nyliberala experiment. Det första stora steget var väl Ingvar Carlssons medlemsansökan till EG 1990. Sverige hade allvarligt börjat vackla i sin alliansfrihet efter murens fall. För att passa in i EU:s marknadsidéer har man anpassat sig allt mer och till slut blivit bäst i hela EU-klassen. Så fri skolmarknad som Sveriges finns inte maken till i hela EU. Under denna tid har den socialdemokratiska pressen till stora delar gått upp i andra mediakoncerner eller lagts ner.
Det här kan inte skyllas bara på traditionellt borgerliga partier. Hela denna utveckling har Socialdemokraterna medverkat till och sett som historiskt nödvändig. De problem som uppkommit har betraktats som nödvändiga offer för att hänga med i den internationella konkurrensen.
Denna politik med fria marknader, tillväxt och billig energi som grundbultar har lett till ökad exploatering av människor och miljö . Nu har den nått vägs ände. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen talat ett annat språk om dessa ting, men haft sina blinda fläckar som marginaliserat dem.
Finanskris, skuldkris, energikris, miljökris, matkris, vattenkris, antibiotikakris, jordbrukskris, biologisk mångfaldskris … allt det där hänger ihop. Det är kapitalismen som orsakar rubbet. Att Socialdemokraterna politiskt inte förmått slå mynt av denna goda karamell är rent förbluffande. Här finns ju en stort politiskt tomrum som ingen verkar vilja träda in i.
Socialdemokraterna måste presentera en politik för framtiden som bygger på avskaffandet av en kapitalism som föröder vårt klot. Ett nytt system för ekonomi, energi och naturresurser måste alltså diskuteras fram. Varken mer eller mindre. I ett sådant system blir frågan om ”valfrihet” en skitfråga. Solidaritet däremot blir mycket viktigare – precis som i industrialismens barndom då hungrande massor bodde i backstugor, söderkåkar och lantarbetarbaracker.
Det finns alltså inte längre någon lösning inom den tillväxtfixerade kapitalismens ram. Fortsätter vi som nu kommer vi inom en generation att hamna i en okontrollerad och allt annat en demokratiskt samhällskollaps. Politiker som inte tar dessa samband på allvar är på sikt rökta. För att få folkets förtroende måste näste socialdemokratiske partiordförande ta dessa frågor på allra största allvar.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, Socialdemokraterna, kapitalism, miljökris
Det var inte många kommentarer det blev om Håkan Juholt och hans korta tid som partiledare i vårt största folkrörelseparti.
Egentligen trist, ty frågan bör ställas om varför han blev den siste ledande entusiasten som talade om idéerna i arbetarrörelsens anda.
Jag minns mycket väl hans idéburna tal på kongressen då han valdes och som verkligen, tror jag, fick fäste hos många av ombuden och väckte drömmar.
Men ingen kan veta vilken väg partiet vandrat om Håkan J blivit uppbackad av sina närmaste ”partikamrater” – förresten, man hör sällan ordet kamrater i politiska sammanhang numera.
Vad hände bakom kulisserna och vad innebär denna definitiva brytning som jag menar att det blev, från ett parti som bar på ett socialistisk idéarv till att numera vara som vilket annat borgerligt parti som helst.
Och nu när ingen inom s önskar beröra detta ämne, som man betraktar som en enkel fotnot, vill jag mena att partiet är fast i den politiskt borgerliga verkligheten utan det visionära anslaget.
Inte minst visar Sverigedemokraternas stora framgång på detta.