Foto: K Lindelöf
Västvärlden förefaller vara mycket illa ute nu då allt pekar mot att alla dess ansträngningar för att knäcka Putins Ryssland varit förgäves. Vad ska hända nu? Hur ska politiker fås att tänka om och söka sig fram mot en fredligare väg? Det frågar Knut Lindelöf sig själv och alla läsare dessa dagar då snön smälter bort och våren närmar sig.
Utan att vara varken militär eller ledamot i Krigsvetenskapsakademin begriper jag att krig till sist måste vinnas – eller förloras – på slagfältet. Det är där alla soldater dödas och skadas och det är där alla stora tunga vapen blir till skrot. När ena sidan förlorat så mycket mannakraft att de inte längre kan bemanna sina positioner, eller då lagren av ammunition, artillerigranater och missiler sinat – då tar den delen av kriget slut. Då inser alla hårt prövade människor bakom fronten att kriget måste upphöra. Då finns ingen väg tillbaka, då måste man överge alla utslitna slagord om fiendens bottenlösa ondska och tänka nytt. Så var det för det kejserliga Tyskland 1918, för Nazityskland 1945 och så är det för Ukraina (och Västvärlden) idag. Kriget måste få ett slut! Människorna orkar inte längre, vapnen är slut, våra länder i Väst är på väg mot ekonomiskt bankrutt och stödet till Ukraina utifrån kan inte längre hålla liv i kriget – för att kasta ut Ryssland från de fyra oblasterna i sydöstra Ukraina och dessutom från Krim.
Propagandakriget fortgår
Men än rasar propagandakriget. I Kiev är det politisk kaos. President Volodymyr Zelenskyj har inte koll på läget och befinner sig på tiggarresa i Europa. Nya militäröverhuvudet Oleksandr Stanislavovytj Syrskyj låtsas som att läget är under kontroll, trots att hans soldater vid Avdiivka i Donetskområdet flyr i panik undan den ryska övermakten, som sakta och systematiskt pulvriserar allt militärt motstånd.
Kriget på slagfältet håller alltså på att ta slut. Det finns inte längre förutsättningar att fortsätta det. Män och vapen kan inte längre uppbringas på Kievsidan av fronten. Det finns bara en enda väg framåt – vapenvila och förhandlingar.
Men som sagt, propagandakriget är mycket svårt att avsluta. Enorm prestige är nerplöjd i myten att Vladimir Putins Ryssland kommer att marschera vidare för att kväsa friheten i stora delar av västra Europa. Detta mantra upprepas fortfarande av (o)ansvariga politiker och medier i en omfattning som kommer att vara svårt att backa ifrån framöver. Så sent som den 18 februari talade DN om var Putin kommer att anfalla efter att Ukraina har fallit. Han kommer att skära av Baltikum från resten av Nato. Med kartor och pilar visar man exakt hur det ska gå till. Inga som helst belägg finns för något i den vägen, endast uttalat rysshat från utvalda fattiga äldre människor på den utpekade skottlinjen. Ren skrämselpropaganda!
Både USA och Europa är i realiteten snart försvarslösa efter att ha skickat stora delar av sina försvarsresurser till Ukraina. Även Sverige har på detta vis försvagats militärt och trampar nu vidare i ullstrumporna med det 15:e stödpaketet (vapen) på över 7,1 miljarder – som om det fanns obegränsat med entusiastiska ukrainska unga soldater köande framför mobiliseringskontoren. Fortfarande tror en samlad svensk riksdag att vår frihet försvaras bäst i Afghanistan och i Ukraina. USA har enorma politiska problem att ta itu med. Nato och EU likaså. EU:s ledarskap fortsätter att yra om att öka sin vapenproduktion i takt med att USA:s minskar, för att kunna fortsätta stötta och beväpna Ukraina mot Putins krigsmaskin. Att producera en miljon drönare till Ukraina är den senaste idén…
Hur länge ska detta krigshetsande pågå?
”Ukrainaprojektet” har misslyckats
Seger på slagfältet verkar alltså inte tillräckligt för att fred ska kunna sökas. Nu följer en mycket besvärlig politisk och diplomatisk process.
Att det stora västerländska ”Ukrainaprojektet” – d v s att beväpna och betala Ukraina för att knäcka Putins Ryssland – nu håller på att helt kollapsa beror först och främst på att Väst-världen underskattat Rysslands ekonomiska och militära förmåga och samtidigt överskattat sin egen. Under 2022 och halva 2023 lyckades man samla sig; USA, EU, Nato, Europas gamla stormakter, Sverige, Finland… i gemensamma ansträngningar för att skänka pengar och vapen till Zelenskyjs Ukraina. Men under denna tid rustades och vässades Rysslands resurser och förmågor till vad som nu är en toppresterande, välutbildad och väl fungerande krigsmakt.
Det senaste halvåret har USA alltså vacklat, EU hade svårt att enas, Ungern och Turkiet krånglat på alla vis (inte minst med att ratificera Sveriges Natomedlemskap). Tyskland, Frankrike m fl brottas med stora ekonomiska och andra inrikespolitiska problem. Det har resulterat i att de politiska motsättningarna skärpts i alla dessa länder, vilket spillt över till Kiev. När landets president inte ens förmådde avskeda chefen för krigsmakten blev förhållandena orimliga. Vem hade egentligen makten? I bakgrunden agerade andra politiker med högernationalistiska trupper som uppbackning i kulisserna. Mycket står på spel för många i det ukrainska toppskiktet. Vad som helst ser ut att kunna hända, men ännu har ingen ny statskupp iscensatts.
Den här västerländska politiska röran gör att Ukraina och Zelenskyj kommer allt mer i bakgrunden. Ukrainas militära förmåga lider förstås också svårt av att den egentliga stridsledningen sitter i Vita huset på andra sidan Atlanten. Allt som hittills försökts av magiska vapen och stora offensiver under pukor och trumpeter har misslyckats. Och självklart har vanliga ukrainare, som tvingats ut på slagfältet och drabbats av obeskrivligt stora förluster i döda och skadade, nu tröttnat. Mammor protesterar nu öppet – även i västra Ukraina – mot att ha förlorat sina män och söner. Och de som nu hotas av tvångsmobilisering flyr i stor utsträckning landet.
Ett krig som fort borde ha avslutats
Detta krig har från dag 1 varit meningslöst och även utsiktslöst för Ukraina. Det har byggt på falska föreställningar om rysk och putinsk ondska. Med sitt militära anfall mot Ukraina den 24 februari 2022 begick Ryssland ett klart folkrättsbrott och drog in Ukraina i ett stort (proxy-)krig mot sig självt, vilket man varken önskade eller räknade med. Man trodde på en snabb fredsuppgörelse. Men den uppgörelsen hindrades som vi nu vet av USA-torpeden Boris Johnson. Vissa här på lindelof.nu har envist ifrågasatt detta, men jag uppfattar idag det som allmänt erkänt. Samma sak gäller f ö sprängningarna av Nord Stream-ledningarna, som enligt all sans och allt vett planerades och utfördes under USA:s överinseende.
Ryssland är inte en demokrati i den mening vi lägger i begreppet med yttrandefrihet etc. Men Ryssland är en stormakt som ligger där den ligger och med fullt legitima säkerhetsintressen, som måste respekteras på samma sätt som vi kräver att våra säkerhetsintressen ska respekteras. Grundläggande i folkrätten är att fred inte skapas genom att en stormakt tvingar på en annan stormakt (eller något annat land ö h t) sitt ekonomiska, ideologiska eller politiska system (principen om icke inblandning i andra staters inre angelägenheter). Myten att demokratier inte anfaller eller krigar militärt med andra länder är som alla idag borde inse just en myt. Fred skapas mellan små och stora stater genom samverkan, förhandlingar, handel och vänskapliga kontakter mellan folken. Vägen dit kan vara mödosam, men någon genväg gives icke.
Ukraina har nu förlorat kriget på slagfältet. Allt tal om och alla försök att förlänga kriget kommer bara att skapa mer lidande och dränera Västvärldens ekonomiska resurser än mer. En frusen eller förlängd konflikt riskerar att skapa politiskt kaos i både USA och Europa, där demokratin då kommer att hänga i en mycket skör tråd.
Dags för en ny ”Wienkongress” (som 1814–1815 skapade en ny säkerhetsordning efter Napoleonkrigen), idag förslagsvis i FN:s regi, där den samlade Västvärlden (USA, EU, Nato…) får möta det globala öst och syd (BRICS…) i förhandlingar om en ny global säkerhetsordning. Detta måste ske för att hindra det ännu farligare och ännu mer hotfulla kriget mellan USA och Kina.
Knut L!
Där är en liten sak och en stor sak, som jag inte förstår i ditt tänkande. Varför menar du, att alla krig tar slut? Koreakriget pågår. Palestinakonflikten. Västra Sahara. Burmakriget. Du är själv inne på ”frusen konflikt”.
Den större saken: Maktblock och stormakter som retirerat plägar ju repa sig? Antingen med öppet krig eller med dominans och ekonomi. Ryssland efter 1917 och efter 1991. Förenta staterna efter 1975. Tyskland efter 1918 och 1945. Japan, Kina.
Västvärlden är en stor region med resurser, flera av dessa resurser immateriella, som jag tror du underskattar. Om nu Förenta staternas allianssfär skulle stanna upp i Ukraina, varför skulle inte regionen komma tillbaka med kraft?
Varför tror du att Västvärlden hotas av kaos? Dina kaosprofetior har inte slagit in hittills.
Vad skall du göra, om Förenta staterna inte har sprängt Nordstream? Du har satt hela din trovärdighet i pant. Då finge du ju sluta skriva?
Jan Arvid G!
Det är många som nu satt sin trovärdighet i pant. Politiker och journalister i stora mängder. Har du granskat dina egna skriverier det senaste året?
Knut L!
Jag har gott minne. Vad syftar du på?
Och varför slutar du inte upp med din ovana, att välja vad du vill svara på? Det är debattsabotage. Mina inledande frågor var det intressanta. Du skriver, så att dina motdebattörer måste självcensurera sig.
Kommentar till tre påståenden och en slutkläm.
”Det finns bara en enda väg framåt – vapenvila och förhandlingar.” Så sent som i Tucker Carlsons samtal med V Putin sade denne, att Ryssland är villigt att förhandla. Vi i Väst säger ofta att detta bara är en bluff. Varför då inte syna denna bluff? Då kanske Ryssland inte längre skulle få behålla det mycket goda rykte som man har i t ex Afrika. För egen del tror jag att denna eventuella bluff kommer att lyckas, för vi i Väst har helt tappat vår diplomatiska förmåga och med den möjligheten att syna bluffen.
”Detta krig har från dag 1 varit meningslöst och även utsiktslöst för Ukraina. Det har byggt på falska föreställningar om rysk och putinsk ondska.” Den eventuella ondskan har nog inte alls bidragit till de ryska framgångarna i kriget. Framgångarna bygger till absolut största del på främst två saker. För det första en långt mycket starkare ekonomisk bas i form av produktionskapacitet, lagerhållning m m än vad vi i Väst har brytt oss om att verkligen kolla upp; för det andra en förståelse av krigets lagar som helt andra, än de showartade föreställningar som komiker och president Zelensky regelbundet framför, och som vi i Väst så villigt applåderat.
”Ryssland är inte en demokrati i den mening vi lägger i begreppet med yttrandefrihet etc.” För egen del är jag numer helt övertygad om att Ryssland är åtminstone minst lika demokratiskt som Sverige. Ett land som så förbehållslöst underkastar sig främmande makt som Sverige nu gör visavi NATO/USA, är odemokratiskt så det lyser om det. Har t ex någon svensk politiker eller tredje statsmakt upplyst om, att om en soldat från USA, på uppdrag i Sverige, inte kommer att dömas enligt svensk lag, om hen skulle begå ett brott, t ex misshandel eller våldtäkt? Erfarenheter av detta finns både i Japan och Sydkorea.
Redaktör Lindelöf sliter hårt med att sprida ljus, och hans envisa kamp mot en del väderkvarnar verkar inte helt krama musten ur denna förmåga.
Ja, vad händer i denna orostid och vart driver framtiden oss med allt mera vapenmakt vars intresse dessvärre överskuggar folkets önskan om en värld i fred?
Miljarder investeras i dödsbringande bistånd där ingen folkvald har en tydlig och förklarande bild över hur detta dödande skall upphöra och därmed skapa fred.
Jo, våra militärer som alltid talar i militära termer lägger ut förklaringsmodeller hur Ukraina skall vinna detta krig. Men därefter då? Dessa militärer som ständigt söker skäl att öka sina krigiska resurser med såväl material som manskap.
För övrigt med tanke på bistånd när det gäller humanitärt akut är den delen inte av samma intresse på vår värdeskala. Min tanke går då till vad som händer i Gaza.
Till detta kommer vårt parlamentariska läge som består av ett minst sagt udda högerparti, med plats i regeringens kansli, vars inflytande är helt avgörande på besluten. Otroligt viktiga beslut i ett läge när vårt land befinner sig som part i ett stormaktskrig. Så, med en utblick mot framtiden ser den minst sagt något dyster ut.
Jan Arvid G!
Svaret är enkelt, jag tycker ibland att dina frågor är alltför skruvat hypotetiska för att ta itu med. Läsarna får bedöma vår trovärdighet. ”Debattsabotage”, ”motdebattörer måste självcensurera sig”, vilket nonsens.
Knut L!
Men ”dina frågor är alltför skruvat hypotetiska för att ta itu med” skulle du ju ha kunnat skriva första gången?
Idag har Sveriges regering skänkt vapenhjälp för dryg 7 miljarder ytterligare till Ukraina. Alla riksdagens partier är tydligen eniga om hjälpen. Om någon enskild riksdagsledamot är emot beslutet vet jag inte, men det är inte troligt att någon skulle våga rösta emot beslutet även om denna hade en avvikande åsikt. Skälet till beslutet sägs vara att Ukraina inte får förlora kriget för då kommer Putin att fortsätta och erövra även Sverige. Putin är ju den nye Hitler, en galen diktator som drivs av ren ondska sägs det.
Men eftersom Putin har kärnvapen och är så galen borde åtminstone någon av våra politiker eller militärexperten få frågan om vad de tror kommer att hända om Ryssland riskerar att förlora kriget. Ryssland har deklarerat att de inte kommer att använda kärnvapen om landet inte står inför ett existentiellt hot, men är det inte just det som en kapitulation för Ryssland skulle innebära.
Jag har inte sett någon NATO-lands-ledare som vill kompromissa med Ryssland, utan har krävt att Putin ställs inför rätta och att Ryssland drar sig tillbaka till 2014 år gränser. Och helst vill man, som Zbigniew Brzezinski, helst stycka upp Ryssland i mindre stater.
Det verkar som ingen av ledarna i EU eller Nato förstår att en ständig upptrappning av en konflikt lätt kan gå överstyr och då har vi ett kärnvapenkrig som ingen säger sig vilja ha. Men det var ingen som ville ha krig 1914 heller.
Jag är född halvannan månad före Hiroshima, så jag har levt ett hyfsat långt liv redan, men jag har barnbarn som jag önskar också ska få en framtid på denna jord och tyvärr ser jag inte någon av dagens västliga ledare som den ”vuxne i rummet”.
Ja, vad händer efter kriget, eller rättare då krigsintensiteten falnat till en nivå där vapenstillestånd i någon bemärkelse kan formaliseras?
När hundratals miljarder investerats för att försvaga Ryssland tror jag inte att investerarna låter sig nöja med en stabil fredsuppgörelse med mindre än att detta mål uppnåtts. När det inte blir så, kommer man att lämna kriget likt ett omplåstrat halvläkt sår som vid behov enkelt kan infekteras; helt i linje med beslut kring de i senare tid ”avslutade” konflikterna. Jan Arvid G nämner några av dessa.
Väst må vara sargat – inte minst Europa – och befinna sig i utförslöpan, men som alltid tidigare och framgent önskas avkastning på investerat kapital och vad får oss att tro att kaos sätter stopp för denna plan? En ny samhällsordning, eller en ”bättre form” av kapitalism, tycks heller inte lura bak knuten.
Det ser dystert ut, och jag har svårt att se en närliggande vacker framtid för Europa. Jag är emellertid fylld av beundran för dem, de vilka förmår uppbåda vilja och styrka att försöka kämpa emot. Smålänningen i mig tyar inte, och jag väljer att glädjas åt framstegen i syd och österled.
Hr Götesson är ägare av för mig okänd information. Slutsatserna han drar av denna är sällsamma. Men om man håller sig till den iakttagbara verkligheten verkar Lindelöfs bedömning av läget helt rimlig. Mycket svårt att förneka eller bortse från de stora geopolitiska förändringar som nu pågår (BRICS t ex).
Pågående krig, finansierade och framtvingade av USA:s militärindustriella komplex, är uttryck för den panik som råder i USA:s neokonservativa kretsar över insikten/känslan av att man håller på att förlora greppet om världen.
Men varje krig tar en gång slut för att avlösas av nya. Våra demokratiska medier (nåja) förkunnar att ”vi” för krig mot Ondskan i dess asiatiska form, vilken oprovoserad och fullskaligt anfaller ett oskyldigt demokratiskt grannland. Man ljuger ogenerat och litar på att Svenska folket, som man berövat all meningsfull historieundervisning i skolan, skall svälja hela bluffen. Man säger sig nu plötsligt stödja sig på folkrätten! Var var folkrätten i Irak, Libyen och alla de dussintals krig som USA har satt igång? Folkrätten används selektivt, när USA, ”vi” behöver den.
För var och en som söker fakta framstår kriget i Ukraina som ett s k proxykrig mellan USA och Ryssland på Ukrainas bekostnad. Det är på visst sätt existentiellt för båda parter. Men leder till för parterna motsatta resultat. Ryssland har stärkts samtidigt som allt fler länder vänder USA ryggen. Kriget kan endast fortsättas om folket hålls okunnigt. Därav den enastående intensiva propagandan i radio och TV (Fredrik Wadström, fru Persson/Lövgren, herr Kragh m fl).
Alltså dags att se sanningen i vitögat. Den som har intakt hörsel bör lyssna till Tuckers intervju med Putin. Finns även att läsa på svenska. Historielösheten och okunnigheten bland svenska skrivbordsmilitärer och politiker framstår som tragisk och katastrofal!
Knut L!
Du skrev: ”Myten att demokratier inte anfaller eller krigar militärt med andra länder är som alla idag borde inse just en myt.”
En sådan uppfattning har inte funnits, i den meningen att den skulle ha varit spridd och upprepad i debatten. Du felciterar den spridda utsagan, att demokratier inte för krig mot varandra.
Jan Arvid G!
Först och främst är det uppenbart att Ukrainakriget är på väg mot sitt slut. Förutom att Zelenskyj förlorat på slagfältet har han förlorat politiskt. Interna stridigheter i den politiska ledningen om vägen framåt kombinerat med folkligt missnöje som ökar i takt med korruptionsskandaler och avveckling av demokratin, har resulterar i att Zelenskyj nu efterfrågat en fredskonferens.
Schweiz gick på måndagen (15 januari) med på en begäran från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att vara värd för ett fredstoppmöte för världsledare för att få ett slut på Ukrainakriget. Därmed finns alltså mycket som talar för att Ukrainakriget mycket väl kommer vara slut inom en snar framtid. Det hör även ihop med de utmaningar USA och EU står inför, vilket mycket väl kan resultera i kaos.
Ukrainakriget kan vara över om några månader eftersom amerikanska kongressen stretar emot redan nu. Republikanerna vill inte förlänga kriget och det finns inget folkligt stöd bland amerikaner. Tvärtom är majoriteten mot kriget och ökade bidrag till Ukraina. Inför presidentvalet 2024 verkar det inte finnas några incitament för amerikanska politiker att prioritera Ukraina. Dessutom har EU varit splittrat sedan starten av kriget och under en lågkonjunktur blir det allt mindre populärt att skicka miljarder till Ukraina när européer lider av inflation, energikris och höga räntor. Inför EP-valet 2024 finns risken att auktoritära högerextrema partier får större inflytande, kanske till och med majoritet, vilket kan vara intressant att analysera. Historien har ju visat att auktoritära högerextrema partier framförallt under kriser tenderar få ökad makt vilket kan leda till kaos, krig, folkmord o s v.
Kort om världsordningen baserat på några faktorer: a) institutionellt arrangemang b) ekonomi och militär c) talanger och företag.
a) och b) BRICS är en konkret utmanare till Västvärlden och resultatet av av-dollariseringen kan vi se redan nu när allt fler länder närmar sig BRICS. Saudi Arabien Egypten, Etiopien, Iran och Förenade Arabemiraten gick med i organisationen den 1 januari 2024. Det är historiskt. Amerikansk imperialism och hegemoni bygger på dollarmakten som avtar och kommer bara bli svagare med tiden. Republikanerna stretar emot redan nu och på sikt kommer det bli konsensus med Demokraterna om USA som en regional snarare än global maktfaktor.
c) En tredjedel av alla forskare och ingenjörer i Silicon Valleys teknologiindustrier 1990 var utlandsfödda. Av dessa var nästan två tredjedelar asiater och majoriteten var av kinesisk och indisk härkomst. Om 10-15 när Kina och Indien tagit ytterligare steg i utvecklingen finns mycket som talar för att indier och kineser hellre stannar i sina hemländer eller BRICS-regionen. Även gällande företag bl a gick kinesiska BYD om Tesla och blev världens största elbilsföretag sista kvartalet 2023 och fler exempel finns.
Många hypotetiska scenarier givetvis, men Knut L har rätt på väldigt många punkter givet de trender vi kan utvärdera redan nu. På längre sikt är det svårt att veta hur USA och EU klarar sig i kapplöpningen.