Luciatåg någonstans i Småland, kanske på 50-talet.


Min lärare Allan i folkskolans klass 4-6 var en särdeles god pedagog av den välutbildade gamla stammen, samtidigt rena nervknippet. Minsta lilla oförutsedda händelse rubbade hans med största möda upprätthållna sinneslugn. Minsta lilla?  

Det var det ju sannerligen inte tal om en luciamorgon på Murgårdsskolan i Sandviken på 50-talet.

Min fjärdeklass stod prydligt uppställd på led två och två för att lussa, sjungandes Natten går tunga fjät gå från klassrum till klassrum. Vi hade tilldelats hedersuppdraget det året. Levande ljus i händerna på morgontrötta, stort gäspande elever. 

Nära, alltför nära stod vi varandra, väntade på signalen från Allan för avmarsch. 

L:s midjelånga hår antändes plötsligt bakifrån. Stackars Allan förmådde inte hejda sig. Dunkade besinningslöst tärnans huvud i väggen i syfte att snabbt släcka. Han hann med det ett par gånger innan en av oss övriga elever rådigt ingrep och stoppade det hela. Elden släcktes, jag har förträngt hur. 

Hur det gick för stackars L vet jag inte. För att inte tala om hennes arma skalle.

Det traumatiska minnet av salig mor när hon varje 13 december i gryningen lussade i uppgången på Barrsätragatan 48, levande ljus i kronan. Lång särk med risk att trassla in sig med fötterna i densamma, balanserande en välfylld bricka med kaffepanna, koppar, hembakta lussekatter och pepparkakor. 

Huvvaligen. Vilken rysare.

Vad kunde väl inte hänt om olyckan varit framme? Jag bearbetade traumat i ett bidrag till en antologi på Bokförlaget Korpen många år senare. I den texten tar det faktiskt eld i mammas hår. Där händer det som inte hände i verkligheten. 

Bisarrt nog: hon antänder själv. Grannarna i uppgången förväntar sig det – och varje år som en tradition. En grym och absurd historia, om jag får säga det själv. Mardrömmen från luciamorgonen i ”Murrgårn” långt där borta på 50-talet inspirerade till textens vinkling.

Allans nervositet, hans latenta ontologiska ångest skulle Ronald Laing säga, känner jag igen hos mig själv. Rädslan för att existensen plötsligt skall börja gunga bortom min kontroll. Det som bara inte får hända händer. Och tillvaron rämnar. 

Det gör inte livet lätt. Nu luciamorgon på nytt. Jag avnjuter den på SVT. På vederbörligt avstånd.

Föregående artikelMed solidariteten som drivkraft
Nästa artikelEn svensk Luciasång; Är det verkligen fred vi vill ha?
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.