Skoldebatt engagerar uppenbarligen. Alla vet bäst. De gamla elefanterna klampar nu in på banan igen.
Kjell -Olof Feldt skriver i DN 2009-08-04
”Debatten inom socialdemokratin lider av en betänklig slagsida … Det finns ett motstånd mot hela friskoleidén som får sin näring ur föreställningar om att deras existens utarmar den kommunala skolan, både resursmässigt och genom segregering av eleverna.”
Bengt Sifverstrand konstaterar på sin blogg att K-O Feldt vänt sin kappa efter de nya vindarna sedan han blivit ordförande i Friskolornas Riksförbund och alltså ändrat åsikt genom att citera vad Feldt skrev i sin bok Rädda välfärdsstaten 1994. Det är förstås tillåtet att ändra mening, men några argument ges inte. Överlägset påstår K-O Feldt också att forkning visar att friskolor stimulerat kommunala skolor och gjort dem bättre, vilket är minst sagt omstritt.
Nästa gamle elefant är Hans Bergström som i DN 2009-08-05 utgår från två irrelevanta frågor om vård och utbildning som tydligen ställts av Globaliseringsrådet där han själv varit ledamot och som leddes av Lars Leijonborg.
”Främjar driftsformen högsta möjliga kvalitet och effektivitet, så att resultatet motsvarar det skatteuttag det förorsakar? Vilken driftsform möjliggör att de väldiga investeringar i kunnande som Sverige gjort inom dessa områden i högre grad kan nyttiggöras som tjänsteexport?” Så påstår han: ”Att förbjuda vinst i företag är detsamma som att slå ihjäl dem … Konsumentmakt och etableringsrätt är två sidor av samma sak. Utan etableringsrätt, rätten att erbjuda alternativ, finns inte friheten att välja.”
Men denna utgångspunkt i skolfrågan är extremt ekonomistisk, som inte tar minsta sociala hänsyn. Frågan om det nya systemets segregeringseffekter intresserar inte helt enkelt.
Både Feldt och Bergström var aktiva i skolfrågor på 80-talet. Båda bekämpade de förtjänstfullt Socialdemokraternas flummiga skolpolitik. Feldt verkade tillsammans med sin kompis Bo Södersten för fria mer skollika förskolor, vilket var mycket kontroversiellt då.
Hans Bergström vände som chefredaktör på DN tidningens flumpedagogiska linje i kunskapsrörelsens riktning. Bland annat förde han fram Arne Helldén från Linköping och Lorraine Monroe från Harlem på stora seminarier och i sina artiklar. De var hans stora förebilder. Men, då aldrig ett ord om att driftsformerna var ett problem. Något allvarligt har hänt sedan dess.
Att dessa tungfotade åter trampar in på det här sättet är nog mest av allt ett tecken på att de aldrig riktigt intresserat sig för skolan som en folkbildningsingsinstitution med ett övergripande mål att motverka segregation, alltså att bekämpa klassamhället.
Andra bloggar om: Hans Bergström, Kjell-Olof Feldt, skolpolitik
