Kungliga Tekniska Högskolans sektion för elektroteknik befann sig 1955 i en brytningstid. Sektionens tre professorer hade på 1930-talet tillsatts inom nyskapade ämnesområden och var nu nära pensionsåldern. De tillhörde en annan generation och en annan period av teknikutveckling. Professorn i Teoretisk elektroteknik, Erik Hallén, som till utseendet påminde om Stig Järrels rolltolkning i filmen Hets, sågs som ett svårforcerat hinder för att få slutexamen. Det fanns teknologer, som redan flera år varit ute i arbetslivet, men gång på gång kom tillbaka för att försöka få godkänd i denna sista muntliga tentamen för att få sin civilingenjörsexamen.
Jag började mina studier på hösten det året. Redan från början var jag inställd på att välja inriktningen för svagströmsteknik när undervisningen från tredje läroåret uppdelades i svagströms- och kraftteknik.
Professorn i telefonteknik, Torbern Laurent, var till typen mer en snäll äldre farbror som jag inte hade mycket att göra med. Den tredje professorn, Erik Löfgren i Radioteknik (senare namnändrat till Tillämpad elektronik), var till utseende och sätt mycket korrekt och höll en viss distans. Alltid klädd i kostym med väst och noga med att teknologerna skulle behärska grunderna för elektronrörens funktion. Ämnets bibel var Grundlagen und Kennlinien der Elektronenröhren av Rothe och Klein, vilken man skulle behärska till fulländning vid den muntliga tentamen. Som garant för detta höll professor Löfgren själv föreläsningar och tentamina inom detta ämnesområde.
Till saken hör att varken jag, eller merparten av mina kurskamrater, någonsin skulle komma att arbeta med tillämpningar som innehöll elektronrör. Dessa tingestar var i stort sett redan frånsprungna av den nya transistortekniken. Till professor Löfgrens försvar måste sägas att han i praktiken, om än ej känslomässigt, insett detta. Han lät sin assistent Gunnar Markesjö ta hand om större delen av föreläsnings- och övningstiden och denne gav oss en gedigen utbildning, i utvecklingens framkant, om transistorernas funktionssätt och tillämpningar.
Det var en brytningstid inom elektronikutbildningen. På ett annat, mera personligt plan, representerades nytänkandet av Bertil Agdur, som tillträdde som professor på den nyskapade Institutionen för mikrovågsteknik. När jag skulle avlägga min muntliga tentamen i ämnet lutade sig Agdur tillbaka i skrivbordsstolen, lade upp båda fötterna på skrivbordet och tilltalade mig med du. Nya tider hade i sanning randats.
På professor Löfgrens institution hade bildats en studie- och forskningsavdelning kallad Transistorgruppen under Gunnar Markesjös ledning. Med stöd från svensk industri och försvarsintressen studerade gruppen egenskaperna hos de transistorer, som nu kom i ständigt nya utföranden. Samt egenskaperna hos de nya kretslösningar de möjliggjorde. Resultaten redovisades i en omfattande skriftserie.
Jag halkade, som man säger, på ett bananskal in i Transistorgruppen. Ett nytt, till synes lovande område, skulle utforskas. Man hade börjat spekulera om möjligheten att bygga datorer som skulle arbeta i temperaturer nära absoluta nollpunkten och utnyttja att vissa ämnen då blir supraledande. Den komponent, man skulle bygga upp datorerna med, kallades kryotron och det var dess egenskaper jag skulle utvärdera. Till saken hörde att min far, professor Jonas Linde, byggt upp ett lågtemperaturlaboratorium på Institutionen för fasta tillståndets fysik och att släktskapet skulle underlätta samarbetet.
Ganska snart insåg vi att kryotronen utgjorde en återvändsgränd och i stället organiserades en arbetsgrupp som skulle arbeta experimentellt med komponenter byggda av tunna filmer skapade genom förångning av material i högvakuum. Vi byggde upp en experimentutrustning, gjorde prover och skrev rapporter. Men utvecklingen inom halvledartekniken, med alltmer mångsidiga transistorer, sprang ifrån oss. En praktisk tillämpning fick dock vårt arbete då Jan Johansson, som arbetade i gruppen, fick förtroendet att bygga upp en mindre fabriksanläggning hos Ericsson för tillverkning av tunnfilmskomponenter som användes i deras bärbara telefoner.
Transistorerna indelades i PNP- och NPN-typer, som beskrev hur egenskaperna i det mycket rena grundmaterialet kisel förändrats med tillsats av olika dopningsämnen. En av medarbetarna på Transistorgruppen, Gerhard Westerberg, var tidigt inne på att vad som kallades MOS-transistorn utgjorde framtidens komponent (där MOS står för Metal-Oxide-Semiconductor). Han lyckades tillverka några MOS-transistorer hos HAFO, Institutet för halvledarforskning, men satsade sedan sitt uppfinnarsnille på utveckling av en mönstergenereringsapparat och grundade det inom detta område världsledande företaget Micronic (nu Mycronic).
En annan verklig ”Uppfinnarjocke” på Transistorgruppen var Per-Olov Leine, som jag flera år senare skulle starta ett företag tillsammans med. Men innan dess skulle jag tillsammans med en grupp medarbetare från Transistorgruppen hinna göra en studieresa till USA.
År 1964 hade integrerade halvledarkretsar börjat tillverkas, främst i USA, bestående av flera både aktiva komponenter (transistorer och dioder) och passiva komponenter (motstånd, kondensatorer och ledningsmönster) på samma kiselskiva. Det var viktigt för Transistorgruppen att på nära håll få följa denna utveckling.
Nästa avsnitt: Resan i västerled
Var det inte så att det fanns ett företag som startades av KTH stud som var alla underkända på Tet av Hallén och ett av kraven för att bli anställd i firman var att man hade Tet (teoretisk elektroteknik) kvar? Bra story kanske man ej skall kolla den 🙂