Så har även OS i Japan passerat, för mig närmast obemärkt. Kunde dock inte undvika diskusguldet då en stor kraftig man i svenska färger hysteriskt ropade något om ”en riktig svensk viking” i nyhetssändningarna. Hur kul var det? Men jag har en bestämd känsla att det tystades ner, vilket kanske var bra. Det indikerar möjligen något om att elitidrotten inte är riktigt sund. Falsettskrikande reportrar till exempel verkar ha blivit standard.
En annan sak jag inte missade var att fotbollsdamerna var mycket övertygande och avancerade ända fram till final där de förlorade i avgörande straffsparksläggning. Jag tänkte sätta på TV-n, men glömde faktiskt bort det. Visst kan jag se att kvinnor blivit oerhört mycket skickligare på att spela elitfotboll. Men är målet att även de ska pressas så hårt att skador uppstår av bland annat det hårda nickspelet, som kanske kan leda till tidig demens.
Nej, det svävar en obehagligt elitistisk upphetsning över alltsammans. Medierna blåser upp med sin avancerade film- och klippteknik och falsettskrik. Dunkla kapitalintressen håller dessutom på att ta över hela detta bisarra skådespel. Motbjudande är det. Och visst är det politik. Nationer tävlar och hetsar sina gladiatorer att ge sina liv för nationen. OS ska leda tillö förbrödring mellan folket. Knappast. Motsättningar underblåses istället. Inte en millimeter närmare att komma till rätta med miljö- eller klimatkriser, ekonomikriser, stora orättvisor, krig och andra konflikter i världen kommer vi. Elitidrotten avleder goda ambitioner och fördummar. OS borde för länge sedan ha lagts ner. Ivar Lo hade en poäng när han redan 1931 gav ut sin skrift; Jag tvivlar på idrotten.
Det är inte lek, spel och kamratligt tävlande som är problemet, det är de ekonomiska och samhälleliga krafter – även den moderna idrottsrörelsen – som utnyttjar enskilda människor för att tillfredsställa, locka och hetsa masspubliken. Och – sist men inte minst – dopingen, som naturligtvis är en direkt produkt av elitidrottens enorma dragningskraft på unga förmågor och som förvrider allt och till slut kommer att pervertera hela denna jättecirkus.
Det faktum att vinter-OS ska arrangeras i Peking är bara ännu ett bevis för att spelen blivit politiska propagandauppvisningar och kraftmätningar – som i Berlin 1936. Diskussioner om att bojkotta kommer alltid upp, särskilt när det gäller Ryssland eller Kina.
Medan nu OS-suget hänger kvar över landet passar Per Palmström (vice ordförande i SOK, delägare och styrelseordförande i rådgivnings- och värdepappersbolaget Evida) på att flytta fram elitidrottens positioner via DN-debatt. Han menar att statens mål för den svenska elitidrotten är alldeles för vaga och leder till att den svenska OS-truppen riskerar komma hem med färre medaljer från Paris 2024 och Los Angeles 2028 ”än vad vi vant oss vid” (häpp!). Han föreslår därför ett ”ökat och öronmärkt statligt stöd till elitidrotten” som ”av många skäl” är ”väl spenderade pengar – för Sverigebilden utomlands, för sammanhållningen i Sverige, för mångfalden inom idrotten och för skapandet av svenska förebilder”. Vilket trams! Som om det är detta som ska hålla ihop nationen framöver. Nej skattemedel ska gå till riktig välfärd, det häller samman nationen.
Elitidrotten är huvudsakligen ett gissel som bör hållas kort. Idrott på elitnivå kan aldrig vara en demokratifråga. Att vi har fenomen som Sixten Järnberg, Ingemar Johansson, Ulrika Knape, Charlotte Kalla, Gunde Svan, Ingemar Stenmark, Zlatan och några till – som är svårt att inte känna beundran för – motiverar inte samhällets och mediernas enorma idrottssatsningar. Elitidrotten är till sin natur just elitistisk, utsatt för fusk och dooping och orsakar skador och elände för många unga talanger. Satsa på motion, lek och kamratligt tävlande i det levande livet istället.
Minns ni dokumentären Medaljens pris av Folke Rydén? Om bland andra Susanna Kallur och Carolina Klüft. Se den igen!
Dagen när svenska damerna skulle spela om guldet hade jag på mig kopia på landslagtröjan och en stor solhatt. Jag kan absolut hålla med att elitidrott är problematiskt. Skador och ekonomiska ruljansen tillhör starkt negativa sidan. Idrott är gladiatorspel i modern tappning. Det som allmänheten inte gör, men som en elit gör, den tillfredsställer ett begär hos folk som är närmast genetiskt tror jag och kommer alltid finnas.
Jag läste Patrik Sjöbergs självbiografi. Den ger inte en enbart positiv känsla, känns som om de inblandade blir deformerade.
Själv föredrar jag Barna Hedenhös och de Ur-lympiska spelen. Där tävlade man i så ädla grenar som stenbax, holmgången, varpa, yxkastning och stavhopp – och loppar-dan förstås (dvs löpning). Det var tider det.
Jag tror du har fel Knut, men framför allt så kommer olympiska spelen inte att läggas ned. Förutom dunkla ekonomiska och nationalistiska intressen, så är helt enkelt allmänhetens intresse för stort. OS har regelbundna kriser p g a framför allt dopingskandalerna (och det var väl fusket som Ivar Lo mest hängde upp sig på i sin skrift från 1931), men de har övervunnit dem. Den värsta krisen var 1970- och 80-talet. München 1972 fördunklades av terroristattacken mot israelerna, som sköttes oförlåtligt klantigt av den tyska polisen. Montreal 1976 fördunklades av det svarta Afrikas samfällda bojkott i protest mot Nya Zeelands rugbyförbunds häpnadsväckande arrogans att ha en turné i apartheids Sydafrika medan spelen pågick. (Arrogansen fanns även hos IOK, som avfärdade problemet med att ”rugby är ingen OS-idrott”, och hos Nya Zeelands olympiska kommitté, som kunde ha fördömt turnén och krävt repressalier mot rugbyförbundet, men det gjorde de inte.) Moskva 1980 fördunklades av en USA-ledd bojkott med anledning av Sovjetunionens krig i Afghanistan. Los Angeles 1984 fördunklades av Sovjetblockets motbojkott på mycket dunkla grunder; det var naturligtvis bara en hämnd för det som skett 1980. Och det kanske allvarligaste hotet mot OS skedde 1983, när den tyngsta sommargrenen, fri idrott, för första gången arrangerade ett VM – utan att något enda land bojkottade.
Men OS överlevde även denna långvariga kris. 1988 i Söul bojkottades bara av Nordkorea i protest mot att de inte fick vara medarrangörer. De hoppades nog att Sovjetblocket skulle upprepa sin bojkott av solidaritet, men det var bara Kuba som gjorde. Och från och med OS i Barcelona 1992 har inga bojkotter proklamerats.
Och idrotten är en folkrörelse som engagerar massor av ungdomar, och jag tror faktiskt inte att så skulle vara fallet, om de inte inspirerades av elitidrotten.