Ellen Key och hennes blodtörstiga belackare

Ellen Key med ett porträtt av Ellen Key

Det ligger rätt nära till hands att beskriva den välkände riksdagsledamoten Emil Keys dotter Ellen som en kombination av Moder Svea och Selma Lagerlöf – som en allvarsam och vördnadsbjudande gestalt med sorgsna ögon, silvervitt hår och mönstrad spetskrage.

Man föreställer sig gärna att Ellen Key stod höjd över sin samtid och ganska allmänt uppfattades som ett nationalmonument eller i varje fall som en stolt och samvetsöm kärlekens moralist. Hennes patos och renhjärtade idealism måste väl ha erkänts av alla som mötte henne ansikte mot ansikte.

Ingenting kunde vara felaktigare. I realiteten hade Ellen Key ungefär lika många fiender som det finns onda andar i Gamla Testamentet – hart när oräkneliga. Under förra seklets början vistades hon utomlands i långa perioder, framför allt i Italien, på grund av den systematiska förföljelse hon utsattes för i hemlandet. Först år 1910 återvände hon slutgiltigt. Då var hon redan drygt 60 och förskansade sig vid Ombergs fot intill Vätterns strand.

Inte oväntat var Carl David af Wirsén den illvilligaste av Ellen Keys alla opponenter. I en nidskrift, som njutningsfullt citerades i riks- och i lokalpressen, beskrev han sin kvinnliga motpart som ”patentfjolla” och som ”en liten dumdryg och otillräckligt bildad föreläserska”. Keys anhängare framställdes i sin tur som ”väderhanar” och ”väderhonor” och själv stämplades hon som exponent, inte bara för den stora kärleken, utan även för den stora enfalden.

Wirséns förbittring vilade på lösan sand. Ellen Key hade stillsamt påpekat att vissa äktenskap kan vara så förnedrande ”att till och med äktenskapsbrottet lär kännas som en moralisk upprättelse”. Ja, i mer extrema fall kan – med andra ord – även det orimliga framstå som rimligt. Sådana uttalanden var inte särskilt opportuna på 1800-talet. Ellen Key kedjades fast vid skampålen och anklagades, på tidstypiskt maner, för att ha glorifierat äktenskapsbrottet.

Också August Strindberg hade en ledande roll i den anti-keyska motståndsrörelsen.

I Strindbergs universum var Ellen Key en både lömsk och lesbisk blåstrumpa, och i Svarta fanor (1904) lät han henne gå tillstorms mot patriarkatet som den oupphörligt portvinspimplande ”Hanna Paj”. Till skillnad från Wirsén hade titanen August en humoristisk ådra och en penna som dröp av satiriskt gift, men rent sakligt fanns inte minsta grund för hans utbrott: Key var inte mer lesbisk än Strindberg själv – precis som om just det betydde något… – och hennes alkoholintag pendlade livet igenom från svagt till måttligt. Likaså skiftade färgerna på hennes strumpor. I själ och hjärta var hon politiskt liberal, f ö i likhet med fadern/riksdagsmannen Emil, och som kvinnosakskvinna på intet sätt ortodox. I dag skulle vi kalla henne särarts-feminist.

Vilka åsikter Ellen Key förde till torgs gick mera sällan att förutse; dogmer och eviga sanningar låg inte för henne. Hon var individualist – vilket delvis förklarar varför angreppen mot henne blev så hårda.

Även Vitalis Norström, uppburen professor i filosofi, tillhörde vedersakarna, men hans framtoning var långt mera återhållsam. I stridsskriften Ellen Keys tredje rike (1902) beskrev han sitt studieobjekt som den svenska radikalismens ”enfant terrible” och sköt in sig på hennes inkonsekvens, bristande klarhet och logiska motsägelsefullhet. Dessutom beskylldes hon för ”en litterär kåseriproduktion med tomma anspråk”. Den senare åtalspunkten låter sig näppeligen bevisas. I praktiken skrev Ellen Key på ett nog så abstrakt och omständligt sätt, ofta svårtillgängligt, och ägnade sig åt allt annat än kåserier.

Till Norströms heder bör sägas att han med tiden kom att ändra uppfattning. Den 11 december 1909 – på sin tidigare antagonists 60-årsdag… – sade han sig ”aldrig ha tvivlat på Ellen Keys hjärtas ärlighet, rika sinne och geni”.

Som folkbildare i medborgarkunskap och som lärare i svenska språket, historia och i litteraturhistoria gjorde Ellen Key viktiga insatser. Eftervärlden har lärt känna henne som militant reformpedagog, men faktum är att hennes undervisning var traditionell i bokstavlig mening. Hon satt rakt upp och ner i sin kateder och nöjde sig med att – berätta. I den ena väl förberedda lektionen efter den andra trollband hon de kvinnliga eleverna i Whitlockska Skolan med lysande utläggningar om stort och smått i flydda tider. Hennes adepter blev grundligt allmänbildade.

Tidigt gjorde Ellen Key (för övrigt i likhet med hennes 35 dagar yngre väninna Sonja Kovalevsky – som även hon chikaneras i Svarta fanor) den epokgörande upptäckten att män och kvinnor är olika skapta inte bara i rent fysiskt avseende. Enligt Key var kärleken, moderskapet och freden kvinnans revir, inte hennes exklusiva revir naturligtvis, men dock i sista hand just hennes. Genom att ordrätt humanisera dessa livsområden skulle Keys alla medsystrar – trodde hon – kunna bidra till ett värdigare samhälle och ett bättre liv för bägge könen.

Med sitt brandtal i Karlstad medverkade hon själv till upplösningen av personalunionen mellan Norge och Sverige 1905. Där och då agerade hon som fredsmäklare.

Mig veterligen upplevde Ellen Key blott en enda romans under sitt närmare 77-åriga livslopp. Den tog en ände med förskräckelse och lyktade med ångestdetonationer utan slut. Den så hett åtrådde skrev sig Urban von Feilitzen (1834–1913), en självlärd enstöring, driftig kulturfabrikant och välkänd under signaturen ”Robinson”. Denne man inlät sig i en flerårig relation med Key men föredrog, slutligen, att kvarstanna i det äktenskap han redan ingått. Feilitzens hustru, pianounderbarnet Lotten Lindblad, var dotter till den berömde tonsättaren Adolf Fredrik ”Musikskolan” Lindblad, som vid 1800-talets början gjorde sina första lärospån invid Skenaån i den gästvänliga småstadsidyllen Skänninge. Där försvarar Lindblad än i dag positionen som bygdens näst störste son.

Ellen Key träffade sin Feilitzen efter att ha anmält dennes uppmärksammade studie Protestantismens Mariakult (1874), där författaren skoningslöst brännmärkte vad han tolkade som olyckliga överdrifter inom den kvinnliga emancipationsrörelsen.

Key tog intryck, och hennes särarts-feminism torde åtminstone delvis vara resultatet av von Feilitzens grundade meningsyttringar. De ståndpunkter hon kom att inta som kvinnoförkämpe förklarar i sin tur något av det rabiata motstånd som hon tidvis mötte.

  3 kommentarer for “Ellen Key och hennes blodtörstiga belackare

  1. Jan Arvid Götesson
    2017-11-14 kl. 22:29

    Min mormor var hembiträde hos Ellen Key. Enligt mormor omtalades Vätterngrannen (nästan) Verner von Heidenstam av Ellen Key vanligen som ”älskade förbaskade Verner”.

    Jag håller med om att kärleken och freden icke är kvinnans exklusiva revir. Men moderskapet torde väl, till skillnad från föräldraskapet, vara kvinnans exklusiva revir?

    Ulrika Knutson skrev i Fokus om Ellen och Vitalis: ”Men när det gäller tvångssterilisering och dödshjälp för missbildade barn är hon [Ellen Key] tyvärr glasklar. Detta skriver hon om i ett förord till 1912 års upplaga av boksuccén »Barnets århundrade«.
    […]
    Kritikerna fanns uteslutande i stockkonservativa, religiösa kretsar, främst bland dem Ellen Keys ärkefiende, filosofen Vitalis Norström. Han avskydde allt hon stod för: feminism, modernism och demokrati. Men som nästan ensam röst i samtiden försvarade Norström de missbildade barnens människovärde.”

  2. Kristina Magnusson
    2017-11-16 kl. 19:54

    Kände din mormor möjligen Malin Blomsterberg, som jag tror var barnlös? I sin bok Ett hem för själen. Ellen Keys Strand skriver Ingela Bendt om denna kvinna, en läsbegåvad skomakardotter, som kom fotvandrande från Skåne till Strand och blev kvar.

    I elva år fram till sin tragiska död med självmord var hon tjänarinna, sekreterare, förtrogen vän och intellektuell samtalspartner till Ellen Key. Säkerligen en balansgång med så många roller och så många göromål att klara av. Hur medveten kan Ellen Key i den tidsanda hon levde ha varit om påfrestningen?

  3. Jan Arvid Götesson
    2017-11-17 kl. 8:38

    Mormor måste ha arbetat tillsammans med Malin Blomsterberg. Men mormors brev, i vilka jag skulle kunna läsa om detta, är på andra sidan jordklotet i Sverige; jag bor i Nya Holland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *