En alldeles förskräcklig historia

Henrik Linde skrev under ett antal år julberättelser till sina vänners barn, där barnet självt fick vara hjälten i en fantasivärld baserad på julklappsboken. Ett urval gavs ut av författaren på eget förlag som en hyllning till Folket i Bild/Kulturfront på dess 30-årsdag 2001. Här kommer ännu en julberättelse, mitt i försommaren.

Till Malin julen 1991

alin trodde inte alls på spöken. Trodde hon. Nu skall ni få höra hur det egentligen låg till med den saken.

Som vanligt skulle hon tillbringa Allhelgonahelgen hos tant Augusta i hennes stora niorumsvåning på Östermalm. Det var alltid lika spännande att komma dit. Det började pirra i magen redan när hon såg det gamla sekelskifteshuset på avstånd. Med tinnar och torn. Med fantasifullt smidda järnräcken längs takåsar och balkonger. Med vackra mönster inlagda i tegelmurarna och ett par anskrämliga figurer skulpterade på var sida om den stora porten.

Förr hade hon tryckt på en blanksliten mässingsknapp omgiven av ett fantasifullt utformat beslag för att få portlåset att öppnas. Det hade svarat med ett hemlighetsfullt surrande och när hon skjutit upp den tunga dörren tillräckligt och lyckats smita in föll porten tungt igen efter henne och portlåset sa klick på det där bestämda sättet som betydde att nu är du i en annan värld och här finns ingen återvändo.

Just när hon blivit tillräckligt lång för att utan svårighet nå mässingsknappen hade det digitala portlåset installerats och hon hade varit tvungen att sträcka sig på tå igen. Men nu, sedan hon växt om Carina, hade Malin inget problem att nå tangenterna. Problemet var att hon hade så rysligt svårt att komma ihåg portkoden. Hon var tvungen att före varje besök be Carina skriva upp siffrorna på en lapp. Men det var ju inte det som var det verkliga problemet utan en helt annan sak. Tant Augusta var nämligen så rysligt hemlighetsfull när det gällde portkoden. Den fick inte vara uppskriven någonstans. Så nu stod alltså Malin där i den höstmörka portgången, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och tuggade frenetiskt på en liten äcklig papperslapp och svalde siffra efter siffra.

Stockholm har fortfarande kvar välbevarade hyreshus med ännu fungerande hissar från slutet av artonhundratalet. Här finns en film som berättar om några av dem.

Under tiden vande sig hennes ögon sakta vid det svaga ljus som strömmade in genom trappuppgångens fönster med fantasifulla jugendslingor. Och där uppe, ovanför entréns breda trappa med nedslitna trappsteg, väntade nästa svårighet. Som ett ohyggligt monster, beredd att krossa var och en som vågade sig in i dess gap, stod den där och väntade – hissen.

Den var mer än en hiss. En levande varelse med allehanda nycker, varav den oskyldigaste var att låtsas stanna och återigen sätta igång med ett ryck medan hisskorgen häftigt knakade och svajade.

Ville det sig riktigt illa så hann trappljuset slockna innan hissen nått till sex trappor. Det var därför Malin väntade i det längsta med att trycka på den svagt lysande knappen och sedan rusade uppför trappstegen mot hissdörren som om hon hade hin onde efter sig.

Kanske hon också hade det, för hon brukade alltid trassla in sig med sina väskor i hissdörren och alldeles särskilt i den där egendomliga metalljalusin, som måste vara riktigt tillskjuten för att hissen skulle gå. Någonstans mellan tredje och fjärde våningen brukade den ofta skaka upp och få hissen att stanna. Malin hade glömt bort att vakta den för att i stället kontrollera sitt utseende i den höga spegeln med slipade kanter.

Vid sjätte våningsplanet var Malin framme och det var alltid lika spännande att se om hissen höll med om det. Den här gången föredrog den att stanna en dryg decimeter för högt och Malin höll på att stå på näsan när hon tog sig ur den med sina väskor. Med ett långdraget knarrande gav hissen sin belåtenhet till känna och Malin visste av erfarenhet att det var bäst att hålla god min i elakt spel. Annars blev det bara värre nästa gång.

Det dröjde alltid länge innan tant Augusta öppnade. Först hördes de släpande stegen, sedan knäppet när luckan för titthålet fördes åt sidan, så tyst en lång stund medan tant Augusta konstaterade att trappljuset slocknat, så skramlet när hon trevade nere vid brevlådan för att fråga vem det var, sedan ett omständligt rasslande när säkerhetskedjan lyftes av, när sjutillhållarlåset vreds upp med dubbla slag och patentlåset manövrerades.

Men så stod hon där i sitt silvervita hår och log så hjärtegott och välkomnande. Ljuset från fotogenlampan kastade dystra skuggor upp mot det höga halltaket. Elektriskt ljus var inte att tänka på i tant Augustas hem. Men det doftade av nybakade pepparkakor och ute i köket sprakade det trivsamt i den gamla vedspisen.

Innan Malin fick börja berätta om allt som hänt sen sist skulle hon blanda sin choklad i den stora koppen med blå dekor. Paketet med Mazettis ögonkakao bevakade noga att allt gick rätt till. Först skulle två skedar kakao och två skedar socker torröras noggrant. Så kom tant Augusta med en rejäl skvätt tjock grädde och blandningen rördes slät igen. Så fylldes koppen med hett vatten från spisen och ovanpå alltsammans placerade tant Augusta en rejäl klick vispgrädde.

Och så började Malin berätta medan tant Augustas ögon tindrade av lyssnarglädje. Hon kom aldrig med några dumma frågor eller retfulla kommentarer, tant Augusta. Hon bara lyssnade och gladdes åt att få höra vad Malin hade att berätta. Hon såg inte ens förvånad ut över att Malins berättelse för tre år sedan nästan bara handlat om marsvin, för två år sedan om hästar, för ett år sedan om killar och åter killar, men i år om resultat av skrivningar och hur roligt det var att vara nästan bäst i senaste provet.

Tant Augusta bara nickade och nickade, förnöjt mumlande.

– Kan man tänka sig, Nej men så roligt, Man må då säga, medan ögonen tindrade och tindrade.

…ooOoo…

å skulle Malin installeras i gästrummet. För första gången behövde hon inte längre bo i den lilla pigkammaren närmast köket.

– Du är stora damen nu, Malin, sa tant Augusta. Nu skall du bo i gästrummet, och så tände hon en fotogenlampa och gick före genom en av våningens vindlande korridorer. En dörr, så hög att dess övre ände förlorade sig i mörkret uppåt korridortaket ledde in i det praktfulla gästrummet.

Nog var pigkammaren mysigare tänkte Malin, men ville inte göra tant Augusta ledsen utan uttryckte i stället sin beundran över den stora paradsängen som stod där på väldiga lejonfötter och via snirkliga hörnpelare bar upp en sänghimmel i rött och guldbrokad.

– Här kommer du att sova som en prinsessa, sa tant Augusta medan Malin tänkte att det blir kanske lite varmt under den halvmeterhöga dunbolstern som balanserade på ett till synes oräkneligt antal madrasser.

– Här har förresten en riktig prinsessa sovit en gång, fortsatte tant Augusta, men det skall vi inte tala mer om. Hon gick ett så förskräckligt öde till mötes den lilla tösen. Ack ja, ack ja. Världen är full av bekymmer och olyckor. Och för en del är livet alldeles särskilt grymt. Ack ja, ack ja, vilket öde.

Och därmed gick tant Augusta fram till de höga fönstren där man såg ut över stadens takåsar. Dessa avtecknade sig mot den blodröda kvällshimlen, fylld av moln av kajor svepande fram som stormvågor och fyllande luften med sina skrän.

Tant Augusta drog resolut för de tunga gardinerna och det blev dödstyst i rummet. Dödstyst som i en gravkammare och mycket, mycket mörkt i alla vinklar och vrår. Malin kände kalla kårar krypa nerför ryggen och skulle mycket gärna ha sagt att hon mycket, mycket hellre ville sova i den lilla jungfrukammaren. Med den sista glöden i vedspisen synlig genom köksdörren som alltid brukade stå lätt på glänt.

Men det gick bara inte att säga emot den hjärtegoda tant Augusta och kanske göra henne ledsen, så Malin viskade med en röst som hos ett mycket skräckslaget marsvin:

– God natt tant Augusta och tack för i dag. Här kommer jag att sova som en riktig prinsessa.

– God natt kära barn. Vi ses i morgon bitti, sa tant Augusta och tassade sakta bort genom den mörka korridoren där dunkla skuggor korsade luften strax under takets stuckaturer.

…ooOoo…

on stängde tvärt dörren och vred om nyckeln men var tydligen inte tillräckligt snabb. Samma skuggor pilade ljudlöst runt inne i sängkammaren. Ibland så nära att hon kände vinddraget från deras vingslag.

– De blodsugande fladdermössen, vampyrerna, finns bara i Syd- och Mellanamerika, upprepade Malin flera gånger för sig själv men det lät inte riktigt övertygande trots att hon haft alla rätt på sista skrivningen i biologi och fått beröm av läraren.

Blixtsnabbt fick hon av sig kläderna och på sig nattlinnet och försvann in under den stora dunbolstern där tänderna efter ett par minuter slutade att hacka. Bara för att avlösas av svettdroppar som började rinna nedför kroppen som om hon befann sig i en bastu.

Det gick ett par minuter till, men så måste hon upp ur dunbolstern. Som en undervattensimmare som måste hämta luft. Och nu var huset alldeles fullt av resten av familjen som också var i desperat behov av att hämta luft.

– Hur kan du vara så idiotisk att elda för fullt i spisen alldeles innan vi skall gå och lägga oss, hörde hon Carina säga.

– I går morse var du fly förbannad för att det var is på vattenglaset när vi vaknade, svarade Janne medan han försökte kratsa glöd ur spisen ned i en gammal plåthink.

– Hur skall du ha det egentligen?

– Det skulle vara mycket bättre om ni drog in ström, hörde hon Jonas säga. Då skulle jag kunna köra mina datorspel och slippa att sitta och spela skitgubbe hela kvällen.

Varje sommar ordnas guidade visningar av Loussastugan i Skattlösbergs by. Här bodde familjen Andersson 1912–1915.

– Skitgubbe var Dan Anderssons favoritspel, fräste Janne irriterat. Den senaste Dan Anderssonforskningen har lyckats visa sambandet mellan hans upplevelser vid kolmilan under ungdomsåren och hans remarkabla förkärlek för skitgubbe. Vi befinner oss på historisk mark nu Jonas. Hör du inte historiens vingslag?

Men det enda Jonas hörde var vingslagen från en förvirrad fladdermus som väckts ur sin vinterdvala av att stugan blivit varm som en bastu.

Malin suckade uppgivet och sträckte ut fingret där den stackars fladdermusen snabbt landade. Det var den gulligaste fladdermus man kunde tänka sig. Malin pussade den försiktigt på nosen och hängde sedan upp den i resåren i översängen, strax ovanför huvudkudden. Sedan suckade hon igen, vände sig på sidan och somnade om, medan friden sakta sänkte sig över den lilla stugan djupt inne i Dan Anderssons skogar.

  1 kommentar for “En alldeles förskräcklig historia

  1. Marc Spencer
    2019-05-25 kl. 12:18

    En kort hisnande sann berättelse om hissen som inte gick ända upp! Fortfarande varje gång jag öppnar min lägenhetsdörr, hör jag hissen starta. Eftersom jag är folkskygg, dröjer jag mig kvar tills den landar på mitt våningsplan som alltid. Lyssnar när dörrarna öppnas automatiskt. Ljuset i trapphuset tänds av sensorer. Min goda hörsel gör att jag hör fotsteg komma emot mig. Men aldrig något synligt? Drar igen min dörr förstås av rädsla. Efter en stunds återhämtning, slutar det alltid med en åktur mot entrén. Men för mig går hissen aldrig upp. Jag förstår helt enkelt inte?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.