En alltför skruvad verklighet

JAG MINNS FIB-STÄMMAN i Norrköping. Året var väl 1978 och ute på parkeringsplatsen smög Säpo runt och skrev upp våra bilnummer. Ute var det alltså kyligt, men inne i stämmolokalen var det varmt och mysigt. För i talarstolen stod ingen mindre än den långe och finlemmade Carl Gustav Boëthius. Med sitt milda tonfall talade han varmt om erotiken och kärleken i kontrast mot porren och prostitutionen. Vi i den lilla kulturfronten hade än en gång lyckats skapa en länk till den stora rörelsen där Carl Gustav Boëthius, den kyrksamme läraren och ordföranden för RFSU förkroppsligade det svenska reformistiska folkbildningsidealet. Jag mådde gott i denna stugvärme. Jag kände till att talaren var far till två skrivande döttrar, Gunilla och Maria-Pia. Faderns tal på stämman knöt säkerligen band även till dessa? Vi ska återkomma till Gunilla och till de band som blev viktiga för henne. Men först ska vi möta en annan man, en helt annan man.

Paavo Talvela
Vi förflyttar oss nu till Finland och den notoriske krigaren Paavo Talvela. Han föddes i en lantbrukarfamilj 1897 i Helsinge socken norr om Helsingfors och drogs tidigt in i de kretsar som skulle komma att dominera Finlands historia under många avgörande decennier. För Paavo Talvelas del började det med den superhemliga Jägarrörelsen. Redan 1916 smyger han sig över den ryska gränsen (Finland var ett storfurstendöme under ryske tsaren), över isen på Bottenviken, kliver iland i Sverige och söker sig vidare till de tyska militära träningslägren i Lockstedter Lager norr om Hamburg. Landsförräderi, alltså.

Paavo Talvela omkring 1940. (Foto: Wikimedia commons)

Talvela och 2.000 andra unga män från Finland återvänder till sitt hemland i början av 1918 och enrollerar sig som befäl på den vita sidan i det inbördeskrig som rasar. Efter att den vita segern är vunnen och de röda besegrats blir Talvela befordrad till löjtnant i den finska armén, men efter ett år tar han upp stridsyxan igen.

1919 tar han befälet i de sedermera illa beryktade frändefolkskrigen där enheter från Finland går över den sovjetiska gränsen för att befria frändefolken i östra Karelen från bolsjevikerna och skapa ett Stor-Finland. Dessa fälttåg blir ett militärt och politiskt fiasko och Paavo Talvela drar sig tillbaka från slagfälten och vidareutbildar sig till överste.

I början av 1930-talet är han knuten till den fascistiska Lapporörelsen och är ledande organisatör för det så kallade Mäntsälä-upproret som i avgörande stund stoppas av presidenten. Därefter följer några år i helt andra verksamheter bland annat som chef för det finska systembolaget (Alko) och även som direktör för de cellulosaproducerande industrierna.

Men i december 1939 är det dags igen för vår Paavo Talvela. Sovjet har anfallit Finland. Vinterkriget är ett faktum. Talvela söker upp sin vän och överbefälhavare Mannerheim och kräver att få leda en kår som utdelar ett vinnande slag över fienden. Detta sker den 12 december 1939 i Tolvajärvi norr om Ladoga. Grupp Talvela har gjort det omöjliga! Nu är han för alltid en av de stora hjältarna från vinterkriget.

Efter krigets slut i mars 1940 och ett drygt år framåt är Talvela indragen i de hemliga tysk-finska förhandlingarna som förbereder Operation Barbarossa juni 1941, det som i Finland kallas Fortsättningskriget. När kriget bryter ut deltar Talvela, nu med generals grad, vid fronterna i Karelen och snart har den finska armén erövrat de områden som Frändefolkskrigen misslyckades med. 

När kriget övergår till ställningskrig lyfter Mannerheim bort den otålige Talvela och placerar honom i Berlin som förhandlingsperson mellan de två kompanjonerna, Tyskland och Finland. När kriget svänger och Tyskland är på reträtt försöker Finland få till stånd en separatfred med Sovjet. Hitler är ursinnig över detta svek och Talvela får ta emot Führerns vrede.

(Under samma tid sitter nyblivne läraren Carl Gustav Boëthius på Viggbyholmsskolan med sina dagböcker. Han varvar filosofiska utläggningar med skuldtyngda rader om alla sötsaker han sätter i sig och att han ”ej älskat min nästa så som mig själv.”)

Gunilla Boëthius: En livslång hemlighet
Albert Bonniers förlag 2021

I början av september närmar sig separatfreden och Talvela tvingas lämna Berlin. Vid avfärden träffar han Himmler som har viss förståelse för Talvela och Finland och ger honom råd hur han kan utnyttja olika flyktvägar i händelse av sovjetisk ockupation. Efter samtalen med Himmler styr han kosan mot Finland. Men han gör en avstickare och mellanlandar i Stockholm för att träffa sin älskarinna från vinterkrigets dagar, Billie Mickwitz. På Hotell Reisen i Gamla stan gör Paavo Talvela Billie Mickwitz med barn. Nio månader senare föds deras dotter, hon som får namnet Gunilla Boëthius. Om hur det hela egentligen hänger ihop vet Gunilla ingenting, och ingen annan heller – förutom Billie och Paavo. Den naive oskulden Carl Gustav Boëthius blir grundlurad på det mest utstuderade sätt. Gunilla älskar sin pappa CG (som hon kallar honom) – Vi är så lika, säger hon. Men med mamma Billie utkämpar hon livslånga och uppslitande strider. Det ska dröja ett helt liv innan Gunilla genom en DNA-topsning får klart för sig hur det hänger ihop med faderskap och hur hon i ett huj blir helfinsk. Men då är både CG och Billie döda. Och Gunilla själv är 73 år.

I Gunilla Boëthius bok, En livslång hemlighet, får läsaren följa med i alla tänkbara vrår som uppenbarar sig när ens privata historia ska skrivas om. Det hela är mycket spännande, och gripande förstås. Boken är försedd med ett fotogalleri där vi kan se hur Gunilla träffar sin syster Sirkka och se hur lika de är – och hur oerhört lik Gunilla är sin biologiske far Paavo Talvela. 

Skulle boken vara en roman skulle den anses skruvad, överdriven och alltför svart (omdömen som Gunilla ofta fått från lektörer och dramaturger när hon lämnat in manus av skilda slag – ”alltför skruvat”). Men detta är ingen roman utan en sann berättelse om en flickas och en vuxen kvinnas kamp för sin identitet. Mycket läsvärd. Och, den är förstås välskriven.

... är läst 615 gånger!

  2 kommentarer for “En alltför skruvad verklighet

  1. Jenny Tedjeza skriver:

    Tack för ett stycke välskriven och spännande 1900-talshistoria!

  2. Benkt Lundgren skriver:

    Har sällan läst ett så tydligt bevis för uttrycket att verkligheten överträffar dikten. Om den är ”underbarare än dikten” är i det här fallet en smaksak – vad tycker Gunilla själv?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.