I Uppsala Nya Tidnings ledare idag får man veta att ”kombinationen av länder som Grekland, Cypern, Ungern och Tjeckien (!) och EU:s nya utrikeskommissionär Fedrica Mogherini från Italien kan alltjämt bli ett bekymmer om den ryska framfarten i Ukraina fortsätter.” Vad bra! Ledarskribentens förvåning att Tjeckien räknas i detta läger delar jag förvisso. Visserligen tillhör tjeckerna, tillsammans med serber och bulgarer de traditionellt ”ryssvänliga” folken i Europa – men ändå? Kanske någon av denna bloggs läsare som vet.

Vidare får man i ledaren veta att ”länder som Sverige bidrar till den nödvändiga motvikt som utgörs av de baltiska staterna och Polen, vars tidigare premiärminister Donald Tusk nu är ordförande för Europeiska ministerrådet.”

Att Sverige tillhör de mest ”russofoba” länderna är ju inte nytt. Man undrar varför? Senast vi hade verkliga problem med ”muskoviten” var ju för 300 år sedan, medan Polens och de baltiska staternas mellanhavanden med Ryssland ligger betydligt närmare i tiden. Detta gäller också Finland som inte räknas bland extremisterna. Kanske beror Sveriges placering på topp i den russofobiska listan på den skandalöst ensidiga propagandan och lögnkampanjer som sprids i svenska massmedia. Har man tillgång till nätet eller har möjligheter att resa finner man att tonläget är lite mer dämpat och realistiskt i andra länder, tom.i USA.

Bakom-kulisserna-i-kievRobert Parry är en amerikansk undersökande journalist, verksam på e-zinet Consortium News. Han låg under 1980-talet bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran–Contras-­affären med artiklar publicerades i Newsweek och Associated Press och belönades 1984 med George Polk Award for National Reporting.

Pigga ”Karneval förlag” har översatt och givit ut Bakom kulisserna i Kiev – om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina. Boken är i det lilla formatet, drygt 60 sidor och kostar inte mer än en femtiolapp, vilket den är mer än värd.

Parry ger en bra sammanfattning av krisens bakgrund med, som undertiteln antyder, tyngdpunkten på de politiska strömningarna i USA och Ukraina. Vad som är speciellt intressant är att Parry verkar ha viss sympati för Barak Obama som han ser som en ”smygrealist” med en ”personligen mer nyanserad bild av Putin”, men ovilliga att ”gå emot strömmen” (s. 36).

Parry citerar också med sympati ett tal Obama höll inför militärakademin i West Point där han sade att USA:s misstag sedan 2:a världskriget inte härrört från vår återhållsamhet, utan från vår benägenhet att kasta oss ut i militära äventyr utan att tänka igenom följderna.” (s.38)

Först var jag beredd avfärda Parry’s välvilliga inställning till Obama som naiv, men efter att ha läst talet och sett hur SvD plockat ut de mest hökaktiga bitarna (inte Parry’s) och anslutit sig till hökarnas kritik 1 och 2 börjar jag ana att Parry kanske har en poäng. Men det innebär att det svenska etablissemanget, tillsammans med polacker och balter, är mer hökaktigt mot Ryssland än den amerikanska statsledningen, man försöker vara mer ”amerikansk” än amerikanarna. Detta är ett typiskt drag hos vasallstater, t.ex. under Hitlertiden. Men var ska vi ta vägen, efter all vår ”russofobi”, den dagen som USA vänder på klacken och, som Obama antydde i sitt tal, sätter kampen mot ”terrorismen” främst? Kanske i samarbete med Ryssland?

Dock verkar Parry, från sin amerikanska horisont ha missat att ett regelrätt krig med Ryssland kanske trots allt är amerikanarnas ”Plan B”. Det som Obama mycket väl kan ställa sig bakom är en ”Plan A” där det gäller att ”bara” slå in en oreparabel och oöverstiglig klyfta mellan EU och Ryssland.

Till slut värmer det hjärtat att Parry har en förmåga att se saker och ting också ur den vanlige ryske medborgarens perspektiv:

”Tro någon verkligen att en omskakning av Rysslands politiska strukturer, genom en kombination av ekonomiska sanktioner och informationskrig, skulle leda till en mjuk övergång till en bättre framtid? Ryssarna har redan provat västs ’chockterapi’ under president Jeltsin – och fick uppleva den ’fira marknadens’ grymhet. Putins autokratiska nationalism var en reaktion på den fattigdom på svältgränsen som många ryssar tvingades in i, samtidigt som de såg hur kapitalister med goda kontakter plundrade nationens rikedomar och gjorde sig till oligarker och miljardärer. Oavsett Putins alla fel och brister var det hans ripost mot några av dessa oligarker och hans internationella försvar av Rysslands intressen som gav honom en solid politisk bas.” (s.18).

Parrys bok gör läsaren nyfiken på hans andra verk: Secrecy & Privi­lege: Rise of the Bush Dynasty from Watergate to Iraq (2004), Neck Deep: The Disastrous Presidency of George W. Bush (2007), och America’s Stolen ­Narrative: From Washington and Madison to Nixon, Reagan and the Bushes to Obama (2012).

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Föregående artikelStoppa anslutningen till Nato!
Nästa artikelInre maktstrid eller landsförräderi?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.