Bild: Hantverkarbacken, postat av Anders Blomqvist till arkivet ”Bilder från det gamla Sandviken med omnejd”.
I afton slår jag på datorn, middagsbricka med well-done flankstek (mums) dagen till ära, i knäet för att beskåda match i Svenska cupen: Sandvikens IF mot snobbiga Djurgår´n från Fjollträsk. Heja grabbarna från Viken, låt oss höra nätmusiken!
C More har gått upp i TV4 Play. Jag blir inte klok på hur mitt abonnemang därmed ser ut eller kostar. (Snart Hockeyallsvenskan med Brynäs återtåg!) Men jag, med årens rätt en grumpy old man, blir i och för sig inte klok på det mesta i denna urspårade, sönderskjutna samtid.
Matchen spelas inte på den klassiska arenan. Där det spelades VM-fotboll 1958. Utan på en pytteliten B-historia på sidan om. I skuggan av betongklumpen Göranssons arena. Döpt efter den staden grundande patriark du inte skriver kritiskt om. Fråga Gossen Ruda, han vet.
Då får nämligen de i ur och skur lojala mot Sandvik sandvikarna krupp. Det är ju frälsaren vi snackar om. Välgöraren. Urfadern. Genom hans försyn mat på bordet och syrenbersåer. Långa, lyckliga liv. Nåja. Fackföreningar? Om de är snälla och samarbetsvilliga.
Ena långsidan kantas av en träddunge med bänkar att sitta på. En bit bort området Hackkörven (i folkmun), Hantverkarbacken, där min syster tillbringade sina sista år. Innan kräftan, efter flera års nedbrytande av kroppen, avslutade hennes liv. Hon hade inte hunnit fylla åttio.
Nedanför Hackkörven forna ungdomsgården Seljansborg. Där vi repade med bandet Two Good Reasons i källaren. 1963 drog vi igång. Vi kunde fira sextioårsjubileum som Rolling Stones.
Något mer framgångsrika, om man säger så. Still going strong. Sprattelgubben Jagger lika pigg som förr. En levande Duracellkanin på scenen.
Herregud, vad fort tiden går! Verkar som om den går allt fortare ju äldre man blir. ”Can I get another one, please? Sorry.” Vännen Lars Ragnar Forssberg brukar citera en kollega: ”Tiden är en skälm.”
SIF numera rena främlingslegionen. Mörkhyade spelare med namn jag varken kan stava till eller uttala. Härstammande från den etniska rensningens Rwanda och andra afrikanska stater. Hur de hamnade i Sandviken norr om europeisk kontinent och allfarväg? Säg det.
Farsan, försåg mig med rödvit dress och gul läderkula, skulle fått spader. Han med sin stående kommentar varje senhöst: ”Mörkt som negerslagsmål i en tunnel.”
Förr hette spelarna Cahlman (den ”irrationelle” högerbacken farsans favorit), Lundberg, Jansson, Lindholm, Ekström och Andersson. Målis hette Olsson, smeknamn ”Tjofsen”. Ingen muslim. Till skillnad från spelare i dagens lag. Flera heter Muhammed, eller hur det nu stavas.
Jag undrar hur de försörjer sig. Knappast på fotbollen. Inte är de brandmän, som spelare var förr, eller något annat samhällsnyttigt. Men tekniska är de. Utan tvivel. De har det i blodet, som Lillen Eklund spontant utbrast efter förlust mot en svart boxare. Så får man inte säga – heller.
Alltmer sällan jag besöker staden där som barn jag tultade omkring. Och som vilsen, meningssökande tonåring for runt i. Dit för att se till mina föräldrars grav. Stå en stund i minneslunden, min storasyster vilar i anonymitet i densamma mellan träden.
Blundar, ser henne framför mig. Alltid så parant. Väntar hon på mig? Ber om ett tecken. Det enda jag hör, vinden som likt vågor i ett hav rör sig genom gräset. Jo, ljud från Verket i fjärran, förstås. Den livstidsstjälande grottekvarnen. Mitt liv fick den inte. Tack och lov.
Det är kraft i de gamla hejarklacksramsorna. Den från Sandviken hade jag inte hört. Men väl den från Rallarbo: ”Opp å nicka, Bockens dricka – Rallarbo hej – hej hej hej.”
Å, salig Lillen Eklund, Skutskärssonen med träningsarena i Gävle och boende i Fagerviken (där farsan byggde oss en sommarstuga baserad på osthyllor.)
Nä, Sandviken är något annat i dessa dagar. Som boende i Söderhamn åker vi ibland söderöver via Ockelbo och Högbo, men vi undviker att stanna till i Sandviken.
Tyvärr.