jonathan-steel
Jonathan Steele

Tack vare goda kontakter med balanserade undersökande personer uppsnappade jag ett tips om en artikel i Tha Guardian 2015-02-19 av Jonathan Steele. Denne man är en tidigare Monskvakorrespondent för tidningen och författare till boken Eternal Russia: Yeltsin, Gorbachev and the Mirage of Democracy. Artikeln handlar primärt om boken Frontier Ukraine: Crisis in the Borderlands av Richard Sakwa.

Först och främst rekommenderar jag alla läsning av denna artikel. Men särskilt er som fortfarande tror på svenska mediers rapportering och behandling av det som har med Ryssland och Ukraina att göra idag.

Några av mig översatta guldkorn:

Sakwa kallar det helt korrekt för “den ödesdigra geografiska paradoxen: att Nato finns för att hantera riskerna som skapas av dess existens”. …

Just när behovet av fransk-tysk försoning inspirerade EUs grundande, hoppades många att det kalla krigets slut skulle leda till en försoning över den gamla järnridån. Men möjligheten till ett ökat europeiskt oberoende oroade nyckelbeslutsfattare i Washington, och Natos roll har blivit, delvis att bevara USAs kontroll över Europas utrikespolitik.

EU har blivit en liten ”civil vinge” på den stora Atlantpakten. …

Det mest störande med nyheterna med Ukrainakrisen är sättet på vilket Putin och andra ryska ledare rutinmässigt demoniseras. Under det kalla krigets kulmen när tvisten mellan Moskva och Väst var mycket farligare, med ett reellt kärnvapenhot hängande över det hela, utsattes aldrig Brezjnev och Andropov för sådana offentliga förolämpningar av västerländska kommentatorer och politiker. …

Lika uppseendeväckande, fast inte ny, är ensidigheten i västerländska politikers och tankesmedjors beskrivningar. Det gamla McCarthy-spöket härjar åter på scenen för att marginalisera dem som tillhandahåller en balanserad analys av varför vi har kommit dit vi är och vad kompromisser eventuellt kan rädda oss från. …

Tur att vi har tillgång till utländska tidningar.

Föregående artikelEn journalist med temperament
Nästa artikelInte en dag för tidigt …
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

20 KOMMENTARER

  1. Efter ett kvarts sekel av amerikansk expansion i Europa möter denna för första gången ordentligt motstånd. Om nu inte ens FiB/K kan se detta som början på en europeisk befrielserörelse, vad skall vi då ha FiB/K för?

  2. Det som länge stört mig i anti-imperialistiska debattinlägg och artiklar är hur de målar upp Imperialismen som en väl sammanvävd allians med en massa starka kort på hand. Det inbjuder till moraliska avståndstaganden, men också vanmaktskänsla. Mer politiskt effektiva är de skribenter som ser sprickorna hos motståndarna och till och med förlöjligar dem.

    Ett exempel på det förra är en artikel i Independent 2015-05-10 av Rupert Cornwell som pekar på problemen i den ”speciella relationen” mellan USA och UK.

    ”Risken” med den typen av analyser är förstås att de kan visa sig inte pessimistiska nog och göra att skribenten framstår som naiv och lättlurad. Men de ger en uppmuntran till att fortsätta kämpa, vilken den andra typen av lutheranskt inspirerade svavelpredikningar om Satans allomfattande inflytande inte gör.

  3. Anders P!
    Den globala utvecklingen i stort talar ju för att amerikanarnas atlantiska Europa går mot sitt slut. Och att de Gaulles och Gorbatjovs kontinentalistiska har framtiden för sig.

    Men det är klart att om amerikanarna lyckas göra Ukraina till en mur, så kommer det att ta lite längre tid. Precis som det omvänt skulle gå lite fortare om Ukrainas brobyggare i stället tar hem spelet.

  4. Till Bosses de Gaulle och Gorbatjov kan jag lägga den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck (som fyller 200 år i år). Denne ville ha samarbete och inte konfrontation med Ryssland.

    När den nye kejsaren Vilhelm II slog in på en aggressiv kurs fick Bismarck gå. Och sedan gick det som det gick …

    Detta är något som idag tagits upp i den tyska debatten, t.ex. i ”Handelsblatt” 13-15 februari 2015: ”MAKTBALANS Väst visavi Ryssland: Vad Angela Merkel har lärt av Rikskanslern

    Bismarck und Merkel die balance der macht

    The juggler Bismarck as a model Germanys current role in Europe

    Amerikanarna har antagligen ingen aaaning om vem Bismarck var. Det enda som de möjligen känner till är huvudstaden i North Dakota.

  5. Om Jonathan Steels recension är rättvisande pekar det på en del svagheter hos Sakwas bok som också kanske kan ses i kommentarerna ovan. Av recensionen framgår att det är den politiska sidan av konflikten som blir belyst, inte den ekonomiska eller ekologiska för att inte tala om den sociala.

    Problemet med att fokusera på de tre dimensioner som Sakwa sägs göra, konkurrerande syn på nationens identitet, geopolitiskt internationellt engagemang och att EU:s viktläggning av konflikthantering lagts åt sidan, är att de leder till statscentrerat kommenterande.

    Anders Persson bidrar med intressanta synpunkter om sprickor i alliansbanden mellan Storbritannien och USA och med idén om att Tyskland söker balansera. Bo Persson tar upp de Gaulles och Gorbatjovs kontinentala modell.

    Visst kan det vara av vikt att analysera den reella politiken hos olika aktörer. Pepe Escobar verkar med hänvisning till antropologen Todd peka på något helt annat än vad de flesta ser. Han lyfter fram att det som verkligen sker är att Tyskland bygger upp ett system av vasallstater. Det är Tyskland som är det stora hotet för USA, inte Ryssland.

    Problemet för de statscentrerade analyserna är att det lätt blir som för norska LO när Hitler knackade på. På den tiden var engelsk imperialism minst lika påtaglig som tysk, så man hade till en början svårt att ta ställning. Det blev läkarna och juristerna som gick i bräschen för motståndet i stället.

    Men visst kan man använda sig av vad man kan få ut av olika statscentrerade tankegångar. Man slås då för det första av att Pepe Escobars läsning av Todd är betydligt intressantare än Steeles läsning av Sakwa. I Escobars text blir ekologi och ekonomi framträdande, svarta jorden och välutbildad befolkning till nytta för Monsanto respektive tysk industri. Utifrån Escobars text blir det också möjligt att se hur hela Östeuropa integrerats i en underordnad roll (med inbyggda minoritetsförtryck som i Baltikum dessutom), vilket kan ge termen vasallstater en passande innebörd. Vänstern har extremt försummat det som sker i Östeuropa och istället fokuserat på var subjektiva protester förekommer, en analys av de objektiva omständigheterna är inte längre framträdande hos vänstern. Vasallförhållanden önskar Tyskland också gentemot länder som aldrig är tänkta att bli medlemmar, men som ska integreras i EU:s nyliberala ekonomiska modell, som Ukraina.

    Hos Steele framstår Jugoslavienkrisen i hög grad som ett resultat av USA:s ingripande mot en välvilligare EU-politik: ”But the prospect of greater European independence worried key decision-makers in Washington, and Nato’s role has been, in part, to maintain US primacy over Europe’s foreign policy. From Bosnia in 1992 to Ukraine today, the last two decades have seen repeated occasions where US officials pleaded, half-sincerely, for a greater European role in handling geopolitical crises in Europe while simultaneously denigrating and sidelining Europe’s efforts.”

    Men det var tvärtom Tyskland som drev fram krisen vilket senare USA utnyttjade. För övrigt den punkt som man kan säga att Sverige bröt allvarligt med den fredslinje man haft i politiken sedan mycket länge.

    Det kan alltså vara att Jan Myrdal har mer sinne för realiteterna än många andra, krig kan komma att stå mellan Tyskland och Ryssland. Som han påpekar står motståndet idag extremt svagt. Man kan peka på att det enda partiet i Skandinavien som röstat mot humanitära interventionen i Libyen med dess katastrofala följer var SD, inte ett enda vänsterparti eller miljöparti röstade emot.

    Det borde finnas intellektuell kapacitet inom vänstern att på allvar se de ekologiska, ekonomiska och politiska skeendena. Men det är svårt att se att så är fallet. Det måste nog snarare till att folkrörelser utanför vänsterns hegemoni växer fram mer militanta i sitt innehåll och sin form än vad vänsterns alla bidrags- och icke bidragspublikationer kan bidra med. Men min förhoppning finns att det ändå skulle vara möjligt.

    Det förutsätter dock att kärnan i DFFG-traditionen förmår förhålla sig till nya rörelser och även förmår inse att det var fienderna från den tiden som överlevde som politiska organisationer, KP och SP/RS idag och som också behövs i en samlad satsning. Att vara utelämnade åt självstyrande journalister som hos ETC eller på andra håll fungerar inte.

  6. Angående Tysklands relation till Ryssland har George Friedman ett intressant svar – lyssna i slutet av föreläsningen (sista två minuterna). Värt att lyssna igenom hela föredraget på över en timme.

  7. Tord B!
    Visst är Sakwas Ukraina-bok statscentrerad. Men vad är i sammanhanget för fel med det? Det är ju fred och krig mellan stater vi här diskuterar.

    Kommer Ukraina-krisen att mynna ut i ett storkrig? Eller finns det en fredlig lösning? Och pekar i så fall Minsk-2 ut vägen till en sådan lösning?

  8. Vad är det som motsäger att kriget redan börjat? Det började 1990 med attacken på Irak, fortsatte 1992 med Tysklands intervention i Jugoslavien, och sedan EU:s och USA:s. Den fortsatte med invasionen i Afghanistan 2001 och sedan Irakkriget 2003.

    När Mellanöstern blev för problematisk, med Israels svårstyrda separatkrig, vändes blickarna mot öster. Liksom europeiska nybyggare skulle odla jorden i Mellanvästern bättre än de bosatta indianerna, skulle EU och USA bättre utnyttja resurserna, både de mänskliga och naturliga, än de ännu något ”underutvecklade” slaviska folken.

    Därför är varje stark statsledning i Ryssland ett hinder. Om den är kommunistisk, fascistisk eller liberalsocial spelar ingen som helst roll. Den måste bort. Dock en traditionell invasion a la Operation Barbarossa har ”vi” inte råd med, bättre då en gradvis politisk destabilisering, både inom Ryssland och mellan de slaviska folken. Det fungerade ju utmärkt i Jugoslavien 1992-99.

    Men som jag sagt tidigare, de som attraheras av denna plan bör betänka att den stormakt som skulle gå i bräschen har hittills i sina aktioner uppnått raka motsatsen mot vad som proklamerats – om nu inte syftet hela tiden var att bringa kaos i världen.

  9. Anders P
    Såvitt jag känner till är det ingen som har förnekat att vad man skulle kunna kalla Ukrainakriget har börjat. Så jag förstår inte din fråga. Utan den är väl i stället om det går om begränsa det och att det är här som Minsk-2 avtalet kommer in.

  10. Ett påstått falskt svenskt brev har dykt upp i propagandakriget. Brevet har som syfte, skriver SvD, att misskreditera Sverige och Ukraina och samtidigt ”länka samman de två länderna”. Det ”ger sken av ” att Ukraina genom dokumentet vill mörka krigsbrott, att Sverige är berett att hjälpa ukrainska myndigheter med mörkläggningen samt visar att det finns frivilliga som slåss på den ukrainska sidan.

    Så allt det där vi sett i bl a SVT om svenska fascister som rest ner till Ukraina för att ha ihjäl ryssar, Margot Wallströms och Stefan Löfvéns kramresor till Kiev och svenskt ekonomiskt bistånd har varit rysk desinformation? Behöver några ryssar sitta och förspilla tiden med att konstruera förfalskade brev för att göra detta troligt?

  11. Anders P!
    Redan i ett tidigt skede av kriget i Ukraina benämnde du det som Barbarossa II, medan jag såg det som Vinterkriget II. Jag vidhåller min uppfattning, en militär stormakt som med vapenmakt försöker underkuva en f.d. besittning.

    Jag tror att mycket talar för att vapenstilleståndet kommer att hålla och att Ryssland nu är intresserat av riktiga förhandlingar. Ett Ryssland som är försvagat och som fått ut avsevärt mindre av krigsäventyret i Donbass än vad man någonsin kunde hoppats på.

    Häromdagen förekom Ukraina överhuvudtaget inte i nyhetssändningen i Pervyj Kanal (jmf. med Anna Lena Laurén, ”Ukraina – gränslandet” sid. 96: ”När konflikten blossar upp i Donbass dominerar den nyheterna [i statliga rysk TV] till den milda grad att hela halvtimmessändningar ibland består av inslag från Ukraina från början till slut”.)

    På FiB/K:s hemsida har i en kommentar Svante Svensson (fibbare sedan provnumret) och jag beskyllts vara ”russofober”. Jag ser det som dödsryckningarna från en liten ”Anti-Euromaidan”-sekt som nu helt spelat ut sin roll sett från Kremls horisont. Ungefär som de svenska kommunisterna fortfarande i början av mars 1940 trodde att Kuusinens ”folkregering” skulle delta i fredsförhandlingarna i Moskva. De visste inte att Stalin redan i månadsskiftet januari/februari avvecklat Kuusinen.

    Den kritiska frågan nu, som jag ser det, är hur Sverige ska kunna förbättra sin relation med Ryssland. Jag har tidigare föreslagit att Sverige som första steg kunde normalisera relationerna med Vitryssland. Svenskt medlemskap i Nato skulle vara ett stort misstag.

    Relationerna Sverige-Ryssland är varken betjänta av ”russofober” eller sekter av typ ”Anti-Euromaidan”. Tyvärr, vilket är mycket tråkigt, har även FiB/K helt spelat ut sin roll som en möjlig konstruktiv kraft.

  12. Eftersom jag är en av dem som Larsson anklagar för att tillhöra en sekt har jag bara en kort kommentar. Det du gör, Mats Larsson, är att du medvetet glider undan fascismen i Ukraina. Sedan undrar jag på vilka villkor som relationerna till Vitryssland ska förbättras? Vad ska göras från svensk sida?

    Ett svenskt Nato-medlemskap vore inte ett misstag utan ett brott.

  13. Mats L!
    Jag tror du och många andra gör misstaget att se den ryskspråkiga befolkningsdelen i östra Ukraina som något helt passivt, tacksamt manipulerbara av Kreml.

    Som jag skrivit tidigare, nationella minoriteter är inte att leka med och kan vara mycket ”svårstyrda”. Anna-Lena Laurén och många andra som inte kan kallas ”putinister” har framhållit det politiskt otaktiska i att efter ”regimändringen” i Kiev bilda en regering utan representanter från den östra halvan av Ukraina (för att inte tala om denna regerings olika odemokratiska beslut riktade mot de rysktalande).

    När då denna rysk-ukrainska folkgrupp kommer i rörelse och, förståeligt, ser en framtid i Ryssland som ett bättre alternativ än i det (sedan 1991) genomkorrumperade Ukraina, är det inte svårt att förstå dem. Anna-Lena Lauréns reportage i dagens SvD beskriver en verkligheter som är värre än den jag föreställde mig.

    Putin stod nu inför valet att inte utmana Väst genom att inte stödja separatisterna, men därmed undergräva sin ställning i Ryssland där det som bekant finns grupper som är mycket mer rysk-militanta än han. Han är ju, trots allt vad som skrivs i medierna, inte en allsmäktig diktator.

    Han valde att, som politiska ledare före Putin gärna gjort, stödja separatisterna på ett så diskret sätt som möjligt. Han kunde offra sin ev. popularitet i väst vetande att en sådan under alla omständigheter alltid är villkorlig. Se hur snabbt Gaddafi förlorade sin utan att ha gjort något, eftersom Väst var ute efter hans olja. I Ryssland är Väst ute efter mycket mer …

  14. Jag har inte anklagat någon namngiven person för att vara medlem i ”Anti-Euromaidan Sweden”, och definitivt inte Sven-Eric Holmström.

    Däremot har jag uppfattningen att facebook-sidan ”Anti-Euromaidan Sweden”, efter att ha läst den ett par dagar, liknar en sekt. Där påstås f ö i klartext att jag är ”russofob”.

    Om man läser Ukrainas historia och särskilt dess 1900-talshistoria, med Molotov-Ribbentrop-pakten, så är det lätt att se att historien utgör god grogrund för fascisitiska rörelser och sådana finns bevisligen i Ukraina. Man kan diskutera omfattningen men inte existensen.

    Sverige skulle kunna arbeta för att Sverige och Vitryssland återupptar fulla diplomatiska förbindelser. Jag ser detta som en del i den nödvändiga ansträngning som behövs för att förbättra relationerna med Ryssland.

  15. Anders P!
    Vi är inte överens i beskrivningen. Jag håller med dig om att Kiev agerade fel när man inte tog hänsyn till sydöstra Ukraina. Men den resning som ryssarna hoppades på inträffade aldrig i Charkov, Dnepropetrovsk, Mariupol, osv. Putin felbedömde situationen i de rysktalande delarna av Ukraina ungefär som Stalin felbedömde situationen i Finland 1939. Pratet om ”Novorussia” avvecklades när man från rysk sida insåg att den militära insatsen för att skapa ett ”Novorussia” skulle bli för stor.

    Anders Björnsson uttrycker det bättre än jag kan på FiB/K:s hemsida.

  16. Mats L!
    Eftersom jag tillhör gruppen så torde jag ingå i det epitet du gav gruppen eller hur?

    Sen undrar jag på vilket sätt du menar att MR-pakten spelar in här?

  17. Mats L!
    Let’s agree to differ, som man säger i mitt 3:e hemland, England. Däremot är jag på svenskt manér 100% enig med dig om Vitryssland, något som jag låtit framskymta i olika kommentarer här och t o m i en insändare till UNT.

  18. En intressant analys refereras av Olle Svenning i AB

    Jeltsin öppnade upp Ryssland för utländska investeringar. Det handlar ju om att kapitalet agerar för att regleringar som försvårar för Chevron och andra globala aktörer att ta över råvaror och marknader. Det som nu sker i Ukraina (se Anna-Lena Lauréns reportage som Anders P hänvisar till). En mer drastisk slutsats av Perry Andersons och Furmans resonemang är att Ryssland blir en ”faild state” i likhet med t ex Irak, Syrien och Libyen.

  19. Sven-Eric Holmström!
    MR-paktens påverkan på Ukraina utvecklas av Sven Hofman som ett svar på kritik jag riktade mot hans gästblogg på Jinge för ett drygt år sedan.

    Räcker detta, eller ska jag försöka utveckla det ytterligare? Intressant i sammanhanget är att MR-pakten var tabu att prata om under Sovjettiden, men Putin har givit den en renässans. Liksom även andra saker som vore otänkbara under Sovjettiden.

  20. Du får nog utveckla det ytterligare. En reflektion bara på vad Hofman skriver. MR-pakten hade INTE sin udd mot Polen.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.