Här ett av de nio kapitlen ur boken som ett smakprov…
ATT DÖPA SIN IDENTITET
”Just den här strömmingen har dom beställt till det där matprogrammet ’Grillmästarna’ som går på fyran. Dom tyckte jag skulle passa perfekt som inslag i programmet, men jag svarade att dom får hitta nån mer märkvärdig. Det där är nog inget för mig.”
Mörkret faller som en tung rock över Fälön, vattnet liknar hamrat stål och från land blåser varmare vindar som kyls ner över sjön. Det pyr över ytan, driver runt med vinden och löses upp, som ofta på våren. Men under ångorna sker något stort och viktigt för Östersjön. Och inte minst för Tom Sundell. Strömmingen har börjat vandra tillbaka från djupen i havet, in till skärgården för att leka och för honom är detta årets mest hektiska period. Iklädd ett tungt galonställ, kosterstövlar och en gratiskeps från något bogseringsrederi, pulsar han hastigt mellan bryggan och båten Nordanvind. Gnället från gummikläderna för tankarna till ett dagiståg i oktober, men sådana reflektioner har Tom inte tid med. Klockan pekar mot morgon och om några timmar behöver han lämna Fälön och tuffa norrut mot Öregrund och försäljning.
Än så länge skulle det teoretiskt sett kunna eka tomt mellan öarna. Havet, som aldrig släpper greppet, kyler fortfarande och lovar ingenting om den bild som skärgården så ofta porträtteras med. Men en gång om året är det som om en bälg blåser in nytt syre i glöden. Solen står högt på himlen, båtarna går fortare och på kvällarna lyser det plötsligt i alla husen. Sommaren rusar och framåt september börjar temperaturen sjunka igen. Dagarna blir kortare, ljuset hukar sig och lamporna glimrar åter mest från land.
I denna kluvna tillvaro bor Tom. Det har han gjort hela sitt liv och även då han delar både ö och yrke med sin pappa och bror jobbar han nu ensam. ”Förr kunde ju en liten båt på tolv meter försörja två, tre familjer, men idag går det knappt runt för egen del. Därför har man ju också blivit själv med det här”, säger han, bekymrad över det småskaliga fiskets framtid. Har man vuxit upp med ett yrke man finner lika normalt som en anställning på Posten, blir förlusten av det kanske svår att ta in. En slags identitet man alltid burit, men som nu hänger lös.
Även då ämnet är viktigt för honom dröjer sig allvaret i rösten inte länge. Med ett humör som trotsar både utsikter och den sena timmen jobbar Tom vidare. Anspråkslöst och konsekvent. På bryggan bredvid ligger ytterligare en båt, ännu utan namn, och på den en blandning av olika verktyg och material. Samtidigt som han plockar ombord det sista innan avfärd nickar han åt båtens håll och förklarar nöjt att hon är på väg att bli nästa trotjänare efter Nordanvind. ”Pensionsbåten” kallar han den ännu och i samma mening känns Toms framtid lika inslagen som optimistisk.
Beställning av boken Ensam med allt man älskar av Björn Arnemo gör man på www.alltmanalskar.se eller genom bokhandeln.
Tack! Mästerligt skrivet! Vilka bilder, i text och foto!