En bra bok i karantäntider

Herman Lindqvist

Många som läser den här sajten gillar inte Herman Lindqvists böcker. Själv har jag alltid haft en klockarkärlek till hans historiska böcker sedan 1989 då han kom ut med sitt stora oevre om den franska revolutionen Revolution – om Frankrikes blodiga år. Den var inget fuskverk, utan produkten av ihärdiga och noggranna studier garnerade med utsökta illustrationer.

Under 1990-talet kunde jag på TV följa hans historiska kåserier på TV. Dessa lär också ha upprört många och jag förstod inte varför. Lindqvist hade då, liksom nu, med sitt journalistiska anslag en förmåga att får oss, eller åtminstone mig, att bli väldigt nyfikna på att få veta mer kring det han talat om. Och det räknar jag som hans främsta insats: att får svenska folket intresserad av historia i allmänhet och den svenska i synnerhet.

Av stor betydelse för mig, och det som inledde min bekantskap med Lindqvist, var att han i boken om frihetstiden, Nyttan och nöjet (1996) gav stort utrymme åt den kontroversiella, men bortsopade episoden 1743–44, då adeln bjöd in 12.000 ryska soldater att hålla ordning på eventuellt upproriska bönder, allt skildrat i, och hämtat ur, min Den farliga hjälpen (1981).

Hullingar och knorrar
Att det sedan i detta flerbandsverk om vår historia förekom mer kungligheter än vad som skulle kunna anses vara motiverat tyckte jag  var en godtagbar eftergift. Texterna innehöll fullt av hullingar och knorrar. Ty återigen, var man än slog upp i böckerna greps man av intresse för vad som skildrades.

Detta gällde också den tegelstensformade sammanfattning som 2002 kom ut, på Norstedts förlag, Historien om Sverige – Från istid till framtid. Det var ingen bok som jag då hade tid att läsa från pärm till pärm, men många andra måste haft den möjligheten, ty nu har den kommit ut på nytt, nu på Bonniers förlag.

Medan man om den förra stora volymen kunde säga att den var ett idealiskt sällskap på en jorden runt kryssning, är den nya ett passande sällskap i karantäntider.

Innehållet är givetvis till stora delar identiskt eller åtminstone väldigt likt utgåvan 2002. Men Bonniers har ändå ansett att det finns en marknad för boken. Jag hoppas de har rätt.

Lindqvists morfar
Själv fick jag boken per post från Bonniers för några dagar sedan och har inte hunnit att kolla mer än mina specialbitar. En sådan är proletärförfattaren, och tillika Herman Lindqvists morfars, Leon Larsons predikament under de oroliga åren i början på förra seklet. Det skildras i första upplagan:

“Polisen beslagtog vapen depåer och dynamitupplag, som hemma hos ‘hatets sångare’  Leon Larson, där polisen sommaren hittade en hel bombfabrik på Västmannagatan 74 i Stockholm.”

I senaste upplagan fortsätter det:
“Det är troligt att Leon i samarbete  med militanta ungsocialister planerade en bankkupp för att få pengar till revolutionen. Möjligtvis var bolsjevikerna inspiratörerna, kanske till och med rådgivarna, för de höll en länge hemlighållen kongress i Stockholm 1906 med både Lenin och Stalin närvarande. Bankrån var en av bolsjevikernas viktigaste inkomstkällor.”

Här har kanske inspirationen gått i motsatt riktning, att Lindqvist efter läsning av min Stalin i Stockholm-följtetong inspirerades att gå djupare in i sin morfars öde 1906.

Vad är “svenskhet”?
Vad som definitivt är nytt i den nya utgåvan  är ett “Förord” där Lindqvist ger sig på det riskabla företaget att utveckla vad “svenskhet” är. Det lyckas han bra med genom att positionera sig mellan “sverigeförnekare” och de som förnekar allt utländskt inflytande. Istället ser han vår kultur som en “mix” mellan inhemskt och utländskt inflytande:

“Det som gör oss svenskar och Sverige unikt och som skiljer oss från alla andra länder är att bara vi har vår egen mix, den svenska mixen … Bara vi har just denna egna mix där människor, språk, religioner, teknik, politiska idéer, musik, mat och mode kommit till oss i just de doser och vid de tidpunkter som vi har. Allt har blandats och resultatet är typisk svensk kultur…”

Lindqvist är nu 77, på det 78:e året och detta är kanske hans sista bok (men man vet aldrig). Hur som helst så är det en lämplig kulmination i ett långt beundransvärt författarskap.

  7 kommentarer for “En bra bok i karantäntider

  1. Kjell Martinsson skriver:

    Ja, jo. Här på västra sidan av Sverige har man i dessa lite fattigare tider kunnat botanisera i ett flertal second-hand butiker. Och visst kan man finna flera av Herman Lindqvists böcker till en mycket ringa kostnad (ca 20 kr styck).
    Och jag har köpt och läst! Trots den kampanj som från en del mer slöa akademiska skrivare som mest har klagat på detaljer, men som inte förmått se helheten i Herman Lindqvists texter.

    Länge leve Lindqvist!

  2. Bertil Carlman skriver:

    Nu blir jag irriterad. Här omtalas Herman Lindqvist i positiva ordalag. Det är inte bra.

    Att vid min ålder kanske bli tvungen att omvärdera denne författare känns jobbigt. Men ok då, jag har bara läst en bok av honom, men jag har glömt både titel och innehåll, så en omvärdering kanske blir lättare än jag tror. Jag bor på landet så jag får väl köpa på Bokus.

  3. Lise Blomqvistl skriver:

    Tack Anders, detta var välkommen läsning för mig.

    Ett av mina barnbarn, 12-årige Ivar, har särskild ovilja mot historielektionerna i skolan. Vilket han själv tycker är märkligt. Han är nämligen alldeles oerhört intresserad av historia och har redan läst tjocka biografier om t ex Churchill och Heliga Birgitta, fördjupat sig i Afghanistans tidiga historia och läste tacksamt den bok jag senast gav honom om Drottning Margareta och Kalmarunionen.

    Jämfört med hans egna utflykter i litteraturen är skolans undervisning bedövande tråkig. Jag såg att Lindqvist annonserades och funderade på om det kunde vara ett lämpligt komplement för Ivar just nu. Men tvekade av just de skäl du beskriver.

    I övrigt inget ont om skolans historieundervisning. Den verkar godtagbar i alla barnbarnens skolor. Det är bara svårt att tillfredsställa unga människor med specialintressen.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Roligt med hyllningar till denne gedigne folkbildare, som verkar kunna gå till vilka ytterligheter som helst för sin populärvetenskapliga lidelse. Senast gifte han sig ju med en polsk historiker för att kunna få direkthjälp av henne att skriva sin senaste aktuella bok om vårt sydöstra stora grannlands historia. Den är ju inte för inte under lång tid rätt så intimt sammankopplad med vår egen svenska. Inte minst genom giftermål och barn, som när vår Johan IIIs son Sigismund under senare delen av 1500-talet innehade samma ämbete som sin far, i Polen. Sverige-Polen – tusen år av kärlek och krig, som kom förra året.

    Vill man se lite av hur Hermans resa började kan man läsa Strax före deadline, som utkom 1980 och där han berättar om sina upplevelser i Kambodja där han var den siste västerlänningen som korsade gränsen till Thailand efter Pnom Penhs fall (eller folkets återerövring, beroende av hur en ser det) 1975.

    Om man inte är allergisk mot skönlitteratur och vill uppleva mer av Leon Larssons värld rekommenderas till läsning Facklan – en roman om Leon Larsson från 2009 av Hermans dotter Elin Lindqvist (finns i pocket). Jag lämnar åt den släktforskningsintresserade att bestämma Elins släktskap med Leon.

  5. Anders Persson skriver:

    Från Järfälla lät Herman L meddela, som reaktion på min recension, som Bonniers sökmotor letat upp, att historieboken är helt omskriven i förhistorien:

    “Förra gången visste ingen vad DNA-forskning var. Nu har den ändrat på en massa. Förra boken slutade strax efter andra världskriget, denna gång slutar jag med pandemin och Greta.”

    Han håller redan på med nästa års bok och har en lista på ytterligare fem som ska följa på den. Nästa bok handlar om Erik av Pommern, unionskungen som slutade tio år som sjörövare på Gotland, innan han återvände till Pommern och styrde där ett tiotal år till:

    “Han har varit mycket baktalad och missförstådd, men var inte så tokig i verkligheten, ett fascinerande livsöde som omvärderats, bl a av Dick Harrison.”

    Jag hade ingen aning om vem Erik av Pommern var. Minns honom vara svagt från skolans historieundervisning. Men Wikipedia har mycket att berätta som tyder på att Hermans kommande bok kan bli riktigt spännande.

  6. Robert Berntsson skriver:

    Tänk att Finland uppskattar Herman tillfullo med att ge honom en doktorshatt från Åbo universitet. Gissa om jag var stolt när jag deltog på plats och hörde alla fina ord om hans författarskap samt vilken nytta han gjort för att sprida kunskap om vår östra halva.

    Är det någon som borde erbjudas en plats i Svenska Akademien så är det vår Herman.

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    Nej, Robert, ett sådant öde borde vi inte låta drabba honom!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.