Till Mattias julen 1989
Mattias tog som vanligt kurvan runt regementskansliet på två hjul och hade fått överste Gyllenskalp på mopedens flak om denne inte satt sig med ändan i en rosenbuske. Översten var ute och rastade överstinnans mops och var helt oförberedd på denna attack från underhållskompaniet, så Mattias hade med skramlande matbehållare försvunnit bakom markan innan Gyllenskalp hann ropa vare sig givakt eller manöver.
Mattias var bara alltför van vid dessa små intermezzon för att bry sig och förresten var han i tankarna fullt sysselsatt med att planera för kvällens träff med Elvira. Han var inte lite stolt över att han lyckats bräda 87:an vilket ju inte heller var mer än rätt. Det var Mattias som först spanat in Elvira på discot och 87:ans snack om att det var han som skulle ha första tjing på att bjuda Elvira på bio och hamburgare bara för att han låg i överslafen gick Mattias bara inte på.
Någonstans i bakhuvudet hittade Mattias ett sånt där knepigt uttryck, som Henrik brukade svänga sig med, så han drämde till med att det var han som hade jus pri’mae noctis att bjuda Elvira på hamburgare och då blev 87:an lika lång i ansiktet som han annars var rund och blev alldeles tyst.
Men när det här med extratjänstgöringen kom visade det sig i alla fall att 87:an innerst inne var en juste kamrat. Det började redan kvällen innan när sjassen visade hur de skulle hala flaggan och spela taptot på grammofon.
Mattias tappade förstås tonarmen på skivan, så det blev en rejäl repa, men sjassen var upptagen av flagglinorna och 87:an började en lång utläggning om flaggsignaleringens betydelse för den marina krigföringen så Mattias hann smussla undan skivan i fodralet innan sjassen hade någon chans att se hur illa det tagit.
Och i kväll skulle 87:an ställa upp och sköta både flagghalningen och taptospelandet så Mattias kunde smita iväg till träffen med Elvira.
– No problems, sa 87:an, jag är specialist på att natta såväl små som stora barn så det skall gå vägen.
Nu var kvällen nästan över och det hade liksom inte blivit något, fastän Elvira fortfarande tittade nästan lika beundrande på Mattias med sina stora ögon, där färgerna från solnedgången glimrade svagt, när Mattias för tionde gången berättade om hur han utförde trumsolot vid den där viktiga inspelningen.
De sneddade genom parken fram mot regementsvakten och Mattias visste att när de kom ut ur skuggan under den stora lönnen så skulle loppet vara kört. Kompisarna i vakten skulle se dem och det skulle bli tråkningar hela veckan.
Det var då 87:an körde igång med taptot och den stämningsfulla och lite vemodiga melodin strömmade ut ur högtalarna uppe vid klocktornet.
– Oh Mattias… va vackert…, viskade Elvira och smög sig tätt intill honom. Kan vi inte dansa lite cheek to cheek.
Sen var det först morgonen därpå, när vakten kom till luckan för att hämta honom till arresten, som Mattias förstod vad som egentligen hänt. 87:an hade förstås trasslat in sig i flagglinorna och kunde inte komma loss och under tiden hade grammofonen spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot… spelat taptot…
