En död amazon och en norsk psykoanalytiker

Det var lantbrukaren Carl Gottfridsson som mera av en tillfällighet upptäckte Karin Boyes döda kropp under några lågväxta ekar i ett skogsparti utanför Alingsås en av de sista dagarna i april 1941.

Dödsbudet sände en chockvåg genom Sverige, och många människor förlamades av sorg. Tiderna var onda; de Hitlertyska ockupationsstyrkorna for segrande fram på alla håll och bidrog verkningsfullt till känslan av dov förstämning. Diktaren Hjalmar Gullberg författade ett av sina mest kända poem – Död amazon – i omedelbar anslutning till Boyes försvinnande och tolkade sin kollegas död för egen hand i gripande vändningar:

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås!
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man. / … … /

Denna dag stiger ner till Hades,
följd av stolta hellenske män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Demokratins nederlag runtom i Europa och framför allt i just Grekland var – underströk Gullberg – de omständigheter som låg bakom Karin B:s självmord. Hon förmådde inte längre uthärda i en värld, där ondskan triumferade med inneboende automatik och där den politiska friheten redan skjutits i sank.

Tack vare det geniala konstgreppet att knyta samman Boyes flykt från Alingsås-hemmet med de nazi-tyska invasionsförbandens genombrott i Thermopyle den 23 april fick Hjalmar Gullbergs själspejlande amazon-poem en kolossal genklang i de bredare folklagren. I viss utsträckning kom Gullbergs heders-bevisning att prägla både den officiella och officiösa synen på Karin Boyes person och personlighet.

Att Gullberg hade fel i sak är emellertid lika uppenbart som att Död amazon på det formella planet är en bländande dikt. Den fyrtio år unga sköldmön dog INTE av affekterad politisk idealism! Osedvanligt mörk och välgörande mänsklig var hon onekligen – men just därför ingalunda övermänsklig.

För min del är jag rätt övertygad om att Karin Boyes självmord hade tämligen alldagliga orsaker. I dag skulle vi troligtvis säga att hon befann sig i ett överretat tillstånd, eventuellt med utbrändhet som det mest påtagliga symptomet. Komplicerade och delvis oklara relationer till de båda väninnorna Margot Hahnel och Anita Nathorst gjorde också sitt till. En tyngande arbetsbörda med ständigt dubbelarbete under det sista levnadsåret hörde likaså till bilden. Till detta kan vi lägga en serie kroppsliga lidanden och annat elände under den gångna vintern.

Så sent som den 21 april, blott två dagar innan Karin försvann, skrev hon ett längre brev från Alingsås till modern Signe, kallad Mollux, i Huddinge. Det är en epistel som på samma gång andas framtidstro, lekfullhet och tillförsikt. ”Nästa månad reser jag till Stockholm, och sedan beger jag mig vidare ner till Malmö.”

Onsdagskvällen den 23 april hade Karin Boye, Anita Nathorst samt en tredje kvinna planerat att gå på bio. Anita Nathorst, känd som Karins ”andliga mor” och som hennes senaste, allt omstörtande, kärlek lämnade återbud tidigt på dagen, förebärande trötthet och allmän leda.

Det var efter det beskedet som den fyrtioåriga, sällsamt mörk och med tårfyllda ögon, ekiperade sig i resdräkt, snodde åt sig en liten Adofenyl-burk, lade beslag på en flaska vichyvatten och tog närmaste vägen ut i den västgötska snårskogen. Nog ville hon fortsätta att leva till vilket pris som helst. Men på samma gång önskade hon att få dö.

Begravningsakten ägde rum i Stockholm den 4 maj. Judinnan Margot Hahnel, det 29-åriga, tyskfödda kvicksilver som Boye räddat undan nazisterna och sedan levt tillsammans med i nästan sju år, tog sitt liv den 30-e i samma månad – suicid genom lysgasförgiftning. Att följa denna Margot H:s sista dagar i livet är en skakande och hjärtslitande upplevelse. Med sitt tillbakadragna väsen sökte hon, minutiöst samvetsgrann, personlig kontakt med de allra flesta i hennes och Karin Boyes gemensamma vänkrets – men förgäves. Överallt avspisades hon. Ingen ville längre befatta sig med den lesbiska änkan som in i det sista, lät man förstå, varit djupt ”ovärdig” en så frejdad gestalt som Boye.

Margot Hahnel tog konsekvenserna. På fredagskvällen den 30 maj bäddade hon direkt på golvet i sitt hem, ställde ett porträtt av den döda livsledsagerskan intill sig, placerade en av Boyes diktsamlingar – För trädets skull – över bröstet, vred på gasen … och anträdde sin färd mot högre rymder. I en senare fas hittade man på matsalsbordet fem små högar med kopparslantar om sammanlagt tre-fyra kronor, obetalda skulder till de vänner som Margot Hahnel strängt taget aldrig hade.

Anita Nathorst överlevde större delen av sommaren. Men i augusti rycktes hon bort i hudcancer.

Karin Boyes curriculum vitae är innehållsdigert. Under sitt fyrtioåriga liv utgav hon flera kritikerrosade diktsamlingar, skrev fem romaner och mängder av noveller, höll ett minnesvärt vårtal till studenterna i Uppsala (1925), ingick i redaktionsledningen för de röda tidskrifterna Clarté och Spektrum, arbetade som lärare (svenska, historia och kristendom) i först Motala och sedan Viggbyholm o s v, o s v. Vid 27 års ålder gjorde hon en studieresa till Sovjetunionen och kom tids nog att besöka också Grekland och Jugoslavien. På hösten 1929 ingick hon äktenskap med clartéisten Leif Björk, men de båda gick skilda vägar tämligen omgående.

Åren 1932–33 vistades Karin Boye i Tyskland och blev åsyna vittne till nazisternas uppmarsch på nära håll. I sällskap med den berömda läkaren och psykoterapeuten Nic Hoel – sedermera Nic Waal – ifrån Norge närvarade hon vid en propagandasession med Adolf Hitler och Hermann Göring i Sportpalast i Berlin den 14 mars 1932 och blev med tiden, och främst med den kusligt definitiva framtidsromanen Kallocain (1940), en av nationalsocialismens och totalitarismens fränaste kritiker.

I det tyska huvud-residenset gick Karin också i psykoanalys, nu för andra gången i livet. Kaos regerade hennes inre väsen, och demonerna visade högst sällan någon misskund. Emot drömmarna om ett liv i fullkomlig harmoni för människorna, djuren och all naturen kontrasterade hennes så romantiska, och hennes så neurotiska, ideal om hjältemod, dödsförakt och självuppoffring i ur som skur.

Ja, på den ena sidan älvfåran växte majestätiska ekar och gyllene jungfrulönnar, på den andra enbart trotsiga martallar med spökkonturer och rivna kronor.

Efter åren i Berlin gjorde Karin Boye inga försök att längre dölja sin homosexuella/bisexuella läggning. I det självbiografiska arbetet Kris (1934) är huvudpersonen Malin Forsts häftiga förälskelse i Siv, tösen med de ”fulländade halsåsarna”, ett typiskt ledmotiv. Här är givetvis tidpunkten viktig att erinra om: i dessa 30-talsdagar var fördomarna mot sexuella avvikelser starka, och bisexualitet – liksom självfallet också homosexualitet – betraktades vanligen som en sjukdom.

På tröskeln till 1940-talet gick Karin Boye i analys hos Nic Waal i Oslo. Dr Waal sägs ha blivit uppbragt över sin patients ”ovilja att ta ansvar för sitt liv” och ännu mer över hennes kategoriska vägran att bli ”fullt vuxen”. Några år senare konsulterades Nic Waal av ytterligare två kända författare med svenskt ursprung: Erik Blomberg och Jan Myrdal. Den senare var inte äldre än sjutton, hade meriterat sig bl a som volontär på Värmlands Folkblad i Karlstad, ägde framskridna planer på att själv bli analytiker och kom tids nog att skriva ganska mycket om marxisten/freudianen Nic Waal – främst i Skriftställning 13 (Askelin & Hägglund, 1983).

Den allmänna synen på Karin Boye som en skör och illa ansatt kvinna med blicken för jämnan inställd på oändligheten slog igenom redan på tidigt 50-tal. Hon förvandlades i det allmänna medvetandet till en människa som ideligen lät sig uppfyllas av politiska, moraliska, religiösa och existentiella bryderier.

Ändå är det ett obestridligt faktum att Boye hade starkt expansiva och utåtriktade sidor. I åtskilliga år var hon aktiv i samhällsdebatten. Regelbundet firade hon triumfer som uppläsare av egna och andras dikter vid soaréer och liknande evenemang. Intill de ångestfyllda slutfaserna av sitt liv värdesatte hon stim, stoj, gäck, gyckel, spektakel och slapstick nog så högt.

Ja, sällan frapperades Karins samtida av det krampaktiga i hennes jag, desto mera av charmen och av värmen.