Häromkvällen gick meteorolog Pererik Åberg igenom det kommande vädret. Han meddelade att det framöver kunde bli ett ”gråmysigt” väder. Söndagen före domsöndagen, 14:e november, var en sådan dag. Som vanligt var jag uppe någon timme före hustrun (hon sover inte middag som jag gör). När hon kom ut ur sovrummet hade hon SvD* i handen och undrade ”Har du läst minnesordet över Jan Myrdal i gårdagens tidning?” Det hade jag inte, och frågade tillbaka vem som skrivit runan. Det hade Carl-Göran Ekerwald. ”Vem är det närmare bestämt?” undrade hon. Då jag inte klart kunde precisera det, sade jag att jag skulle kolla på nätet. Det var då som jag denna ”gråmysiga” söndagsmorgon fick en spruta med tankestimulantia.
17.800 träffar fick jag. Det första min blick fångades av var tre videoklipp. Det första på c:a 3 minuter var från Kulturnyheterna. Jag fick nu mer kläm på vem CGE var. Men det var det andra klippet på styvt en timma som verkligen tog skruv.
Carl-Göran Ekerwald, Sigrid Kahle och Jonas Ellerstöm om Eric Hermelin. Det var från den 21:a januari 2014 i Stockholms stadsbibliotek. ”Eric Hermelin,” tänkte jag ”var det inte han som av sina släktingar blev placerad på Sankt Lars sjukhus utanför Lund?” När jag tittat på videoklippet googlade jag på honom, och mycket riktigt:
Axel Eric Hermelin, född 22 juni 1860 i Svanhals, död 8 november 1944 i Lund, var en svensk friherre, översättare och författare. Hermelin är mest känd för sina översättningar av Jacob Böhme och sina internationellt sett tämligen unika översättningar av främst klassisk persisk poesi skriven av sufiska diktare, främst från perioden 1000–1400 e. Kr. Sammanlagt har han översatt över 10 000 sidor i 36 volymer. De 35 sista åren av sitt liv var han intagen på Sankt Lars sjukhus i Lund”
Läs kronologin om honom på Wikipedia! Där står bland annat ”1909-02-11 förklarad ’sinnessjuk och i stort behof af vård å hospital’ av doktor K.O.N. Olander”
Jag mindes också från min studenttid i Lund att jag i Sydsvenska Dagbladet/Snällposten läst en intressant historia från Eric H:s tid på S:t Lars. Personalen på sjukhuset hade en dag till sin förvåning fått se en svart limousine från Persiens ambassad (efter 1935 Iran) köra upp på gårdsplanen. Ur bilen hade personer klivit och frågat efter ”persienkännaren” Eric Hermelin. Man ville ha hjälp med några gamla texter från Perserriket.
En sen mörk kväll gick jag och en studiekompis och klistrade affischer om en demonstration till försvar av Vietnams motstånd mot USA:s angreppskrig. Vi bodde bägge i en lägenhet på Klostergården i södra Lund och det var gångavstånd till Sankt Lars. Vi antog att det på sjukhuset fanns anställda som kunde vara intresserade. Vi hade aldrig förr varit på sjukhusområdet och pratade något om Eric Hermelin som levt där i 35 år.
Plötsligt dök det upp en väktare med hund. Han lös på oss och undrade vad vi sysslade med. Mest intresserad var han av den hink vi hade tapetklister i. Affischklistringen brydde han sig till vår förvåning inte om, men han ville ha prov på klistret som han tydligen misstänkte kunde vara någon sorts knark. Sjukhuset hade haft stora problem med insmugglad narkotika. Experten på persisk litteratur hade problem med sprit.
Kommen så här långt denna gråmysiga söndag återvände jag till nekrologskrivaren Carl-Göran Ekerwald. Han är 97 år, Jan Myrdal blev 93. Sin partner Sigrid Kahle levde C-G E ihop med mellan 2010 och 2013 när hon dog vid 85 års ålder. När jag googlar på henne ser jag att hon var dotter till H.S. Nyberg (professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931–1956).
Då dyker ett annat minne upp i min skalle. Sammanhanget minns jag inte, men min mor berättade följande historia om denne Nyberg när jag var tonåring. När professorn i semitiska språk en gång tog tåget mellan Uppsala och Stockholm, satt det i samma kupé en grupp äldre judar vilka på flera olika språk berättade historier för varandra. Efter varje historia skattade man, även H.S. Nyberg. Efter en kort tystnad gick en av historieberättarna fram till Nyberg och sade: ”Antingen är Ni djävulen själv, eller så är ni H. S. Nyberg från Uppsala!”
Nu hade två timmar gått av min söndagsförmiddag som jag tänkt ägna åt det träliga jobbet att gräva upp ett grönsaksland; november är ju mild som oktober! Men jag var tvungen att äntligen läsa eftermälet. Det börjar
”När Jan presenterade sig i Bra böckers författarantologi 1992, nämnde han uttryckligen att han kom från ett ’kristet’ hem. För den som genom åren följt Jans bana är det inte svårt att peka ut det Bibelställe som varit vägledande. ’Den som har två skjortor, ska ge en till den som ingen skjorta har’ (Luk, 3:11). Det är George Lukács som säger: ’Die Bibel – eine Fibel des Aufstande…Bibeln är upprorets ABC-bok!’. Koranen har samma enkla budskap: ’Dela lika’ (Kor. 16:71)”.
Och han fortsätter…
”Sista gången vi sågs var en januarikväll 2018. Där satt vi två gubbar från 1920-talet. Katten Sushi snodde runt men hoppade till sist upp i mitt knä.”
På slutet skriver han…
”Sigrid berättade att under hennes många år i Pakistan, Irak, Sudan och Tunisien hade hon ständigt sökt kontakt med progressiva upplysta kretsar. En enda svensk författare kände de till, Jan Myrdal”.
”Sigrid berättade att under hennes många år i Pakistan, Irak, Sudan och Tunisien hade hon ständigt sökt kontakt med progressiva upplysta kretsar. En enda svensk författare kände de till, Jan Myrdal”.
Det är inte ofta som jag läser eftermälen, men jag tror nog ändå att detta är ett av de verkligt talande. Det talade i varje fall till mig denna söndagsmorgon, och som avslut googlade jag på vad Carl-Göran E hade skrivit. Då kom jag till Karneval förlag och där hittade jag boken Om bildning. ”Var det inte någon på lindelof.nu eller på fib.se som inte gillade ordet bildning” mindes jag då. ”Det skall bli intressant att se vad en gammal bildad man har att säga i denna sak”. Om ett par dagar kommer boken.
Nu när jag skriver om min söndagsmorgon ser jag naturligtvis att allt handlar om sedan länge döda, nyligen döda, mycket gamla och gamla människor. Och nu slår det mig att lindelof.nu citerat en bloggare som inte gillade Jan M. ”Jan Myrdal har varit en plåga för den svenska vänstern”. Ja det är Svenssons uppfattning, och han hoppas på ett antal förestående dödsfall ”Det är skönt att han gått ur tiden och snart kommer att följas av de 20 år yngre kultanhängarna”
Som trösteord kommer då en visa av Mikael Wiehe upp i mitt minne ”Skall nya röster sjunga”. På YouTube där visan finns skriver en kommentator: ”Denne spilte vi i begravelsen til min bror i fjor sommer. Han ble dessverre bare 45 år gammel.”
Ja nog var visskrivaren värd ”Jan Myrdals stora pris – Leninpriset” (Det hette så ännu 2015). Det är naturligtvis också säkert att bland ”de nya rösterna” kommer flera att hämta kunskap ur Jan Myrdals rika skrivande.
Vinjettbild:Ekerwald och Myrdal (Montage: K Lindelöf)
* Dödsrunan i fråga var i DN ().
Så fint skrivet och folkbildande att läsa.
Din historia om HS Nyberg finns nog i fler versioner. I min version satt han på ett tåg i Marocko och hade sällskap med tre personer i kupén som blev irriterade på att han satt och lyssnade på deras samtal, så de bytte språk från arabiska till något lokalt nordafrikanskt språk, men han fortsatte lyssna så de bytte ytterligare en gång, men det hjälpte inte och då sa dom den repliken om djävulen eller HS Nyberg.
Han kunde tydligen 28 språk enligt Wikipedia. Carl Göran Ekerwald har en dotter Hedvik eller Hedda som jag lärde känna i Uppsala FNL-grupp för ung 50 år sedan. Hon var med på resan till Kambodja med bl a Jan Myrdal och fick mycket skit för det. Jag träffade henne ganska snart efter hemkomsten från resan och hon berättade om den.
Hon sa att hon försökte se med kritiska ögon vad som pågick där men upptäckte inget förutom den förödelse och misär som blir av långa krig. Hedda personifierar orden ”intellektuell hederlighet” för mig, så hon blev orättvist behandlad liksom Jan Myrdal för att de sa att de inte upptäckt något folkmord.
Hedda bodde tillsammans med sin man Allan Rodhe på ”Vinden” i ett gammalt trähus som ligger inne på gården i kvarteret som ligger i korsningen St Olofsgatan och Kyrkogårdsgatan i Uppsala. Strindberg lär ha bott i samma kvarter när han läste i Uppsala. Vinden blev ett samlingsställe för många i FNL-gruppen och man kunde alltid känna sig välkommen dit.
År 1983 fick jag barn och en dag några veckor senare satt Hedda i mitt vardagsrum och pratade med min fru, när jag kom hem från jobbet. Hon kom för att gratulera med något barnplagg eller dylikt och sedan sa hon till mig ”livet blir sig aldrig likt efter att man fått sitt första barn”. Det stämmer ju och jag brukar vidarebefordra dom orden till ungdomar som är på väg att få sitt första barn.
Tyvärr träffas vi inte ofta nuförtiden. Hedda och Allan bor i Lagga i Knivsta kommun och hennes pappa bor mitt emot på andra sidan vägen. FNL-gruppen har betytt mycket för mig även om det var en kort period i livet. Jag lärde mig tala inför en grupp, att knacka dörr och argumentera för saken inför främmande människor och dessutom lärde jag känna många och fick vänner för livet. Idag hade väl FNL i Vietnam blivit terroriststämplat och vi alla hade blivit åtalade för att stödja terrorism.
Jag letade förgäves efter den nämnda dödsrunan på SvD:s hemsida. Till sist hittade jag den i DN.